Aprilsolen strilar in genom de tunna köksgardinerna. Snart ska den gömma sig bakom de höga byggnaderna på Hegdehaugsveien. Ångan från min kaffekopp möter solstrålarna. Morgontidningen ligger utbredd framför mig på köksbordet och jag har en stund för mig själv. Mor har gått ut för att köpa vad som fattas till middagen. Jag längtar efter att tända en cigarett, men har lovat Mor att inte röka i köket, så jag får hålla mig till lite senare. Den inbjudande dofte av kaffe får mig att trotsa hettan och jag ska precis ta en klunk, när en tidningsrubrik aggressivt studsar upp mot mig:
Salk-vaksinen – Polio-tragediene snart en saga blott?
Allting stannar upp, som om omgivningen runt mig har frusit. Jag känner inte längre vårvinden komma in från fönstret eller hör fågelkvittret från bakgårdens träd. Jag hör varken bilar eller människor på gatan utanför. Det enda jag kan se är artikeln framför mig. Jag hänger mig över tidningen för att granska om det jag läser verkligen står där. En mängd tankar far genom mitt huvud, okontrollerade, jag har ingen chans att hindra dem från att komma. Jag läser vidare:
En ny vaksine mot poliomyelitt er blitt prøvd på 440.000 amerikanske barn.
– I Norge venter vi spent på resultatet, vi har allerede bestilt store kvanta i tilfelle den skulle vise seg å være effektiv, sier helsedirektør Karl Evang.
I dag blir det holdt møte i Helsedirektoratet før å avgjøre om man skal planlegge massevaksinasjon av alle norske skolebarn.
Oppfinneren av vaksinen, dr. Jonas Salk, blir i dag hyllet for de oppsiktsvekkende resultatene han kan legge frem. Vaksinen er 90 prosent effektiv ifølge beregningene.
Over hele verden går det en bølge av gledesutbrudd.
Min blick landar på bilden av den skrikande pojken, som tar emot vaccinet. ”Snart kommer turen til de norske barna”, säger bildtexten. Jag försöker låta det jag precis läst sjunka in, lyfter sakta blicken som fastnar på Mors dekorativa kökshanddukar, stiligt upphängda, aldrig använda. På hyllan ovanför står en liten kalender, en sån där man får gratis på bokhandeln när man köper tillräckligt mycket böcker. I ett försök att distrahera mig fixerar jag blicken på årtalet. 1955. Tjugosju år för sent.
Hur ska jag förhålla mig till den här nyheten? Alla dessa år har jag försökt hitta min plats i det här livet. Jag har accepterat att min kropp inte ser ut som andras. Den har växt snett, lite som den velat, och jag har inte blivit särskilt lång. Många tar mig för att vara ett barn, fast jag snart är 30 år. Jag har blivit kallad krympling och missfoster. Med medömkan i blicken ser de på mig. Deras lidande blickar som de så dåligt försöker dölja med ett snett leende.
Nyheten är egentligen positiv. Äntligen har världen hittat en metod att utrota polion. Inga fler barn ska behöva bli berövade sin barndom. Men jag kan inte glädja mig. Vaccinet har kommit sent, alldeles för sent.
Jag blir sittandes och tittar ut i luften med tom blick. Jag kämpar mot lusten att slita tidningen i stycken och bara skrika ut min frustration. I det ögonblicket hör jag ytterdörren slå igen och snart kommer Mor in i köket. Hon betraktar mig men jag ser inte upp på henne. Hennes snabba blick går mellan mitt ansikte och tidningen på köksbordet. Jag kan se att hon försöker läsa mina tankar. Men istället för att fråga vilken hemsk nyhet jag precis har läst, lutar hon sig lite sådär ointresserat över tidningen. Hon suckar, ruskar på huvudet och släpper ut de få orden:
”Ja, det var så dags nu!”
Så likt Mor. Inga omvägar. Och det är så sant. Det är så dags nu, när vi har kämpat så länge.
Hon ställer matkassen på bänken, öppnar skafferiet och tar fram förklädet, knyter banden på ryggen medan hon fortsätter att iaktta mig. Jag känner hennes blickar. Luften har totalt gått ur mig och hon har sett det, men som alltid går hon vidare. Middagen måste bli klar.
Med en barsk gest slänger hon upp en skål med potatis över tidningen på köksbordet och sätter en kniv i min hand.
”Du må ha drabbats av polio, Beate, men du kan säkert fortfarande skala potatis, eller hur?”
Medömkan har aldrig existerat i vår familj och det har aldrig funnit plats att sitta och tycka synd om sig själv. Alla motgångar ska bearbetas och alla problem lösas. Situationer ska accepteras och det är bara att gå vidare.
Jag nickar till Mors ord och, javisst, jag kan fortfarande skala potatis. Skalen landar mjukt i spiraler på hushållspappret som Mor lagt över tidningen. Hon har vänt mig ryggen för att ta hand om resten av ingredienserna till köttgrytan. Det kommer inte på tal att prata om nyheten i tidningen. Vad ska vi säga? Det går inte att glädjas över det nya vaccinet i vårt hem och vad är det för vits att grämas över något som inte går att förändra?
När potatisarna ligger gula och glimrande i vattenskålen reser jag mig upp.
”Vilken tid äter vi middag?”
”Klockan sex när Far kommer hem.”
”Då får jag be dig snälla att ursäkta mig tills dess.”
Jag vill ge mig rätten till att tycka synd om mig själv och behöver vara ensam. Jag stöttar mig på dörrkarmen ut från köket. Mina ben tycks inte bära mig. Kan det vara för att jag suttit för länge och mina taniga ben behöver lite tid för att bära upp min sköra kropp? Eller är det rent mentalt?
Jag går in i sovrummet, fortfarande med tidningsrubriken hängande framför mina ögon, och lägger mig på sängen. Ibland känns det skönt att ha tröttheten i min rygg som ursäkt för att stänga in mig. Härinne kan jag kan ge mig rätten till självömkan. Mina föräldrar tror på att behandla mig som vilken annan som helst och aldrig ta upp min sjukdom. Men jag behöver också känna mig så där svag och bräcklig, som alla ser mig. Jag kan inte alltid vara den starka och kloka Beate.