Det var under vår tredje dag i Amsterdam som jag tappade bort Freja. Eller om det var hon som tappade bort mig. 1989 fanns ännu inga mobiltelefoner utan bara telefonkiosker att tillgå om man inte var hemma hos någon. Och vart skulle jag ha ringt? Men vänta, jag gjorde ju faktiskt det.
Freja och jag hade träffats ett par år tidigare på en så kallad fredstudievecka. Till den kom gymnasieungdomar från hela Sverige och studerade politik- och samhällsfrågor. Jag var arg och uppgiven och tyckte att alla vuxna sket i vår och jordens framtid. Även om jag hade hittat en liten grupp likasinnade på skolan befann jag mig oftast i opposition och de allra flesta gånger i numerärt underläge. Jag kunde debattera med skolans moderatordförande i aulan samma vecka som jag skulle gå på svartklubb anordnad av nyliberaler från Täby eller Danderyd. Jag revolterade mot det vedertagna klädmodet och gick klädd i hatt och långrock. Under rocken kunde jag ha en uppslitsad lång skjorta över en tajt kort kjol. Redan i första ring startade jag en freds- och miljöförening på skolan. Vi sålde miljömärkta brevpapper, regnskogscertifikat och byggde ”burken” för att samla in aluminiumburkar som annars slängdes i skolans papperskorgar. Skolan hade till min stora glädje beviljat mig ledigt en vecka och betalat avgiften för lägerveckan.
Att plötsligt befinna sig på en plats, i ett sammanhang där jag inte var den som avvek – var befriande. Att inte längre behöva anstränga sig för att passa in, eller snarare anstränga sig för att avvika bara lagom mycket, gav mig en sprudlande känsla. Allt blev en lek, fast det tvärtom var blodigt allvar.
Egentligen var det först under återträffen ett par månader senare vi blev riktigt tajta, Freja och jag. Till den hade läsårets alla deltagare bjudits in och vi var inte så många från just vår vecka. Kanske var det därför Freja satte sig intill mig redan vid fredagens första föreläsning. Trots att vi var lika långa och lika blonda var Freja allt jag inte var. Hon var helt klart den tuffaste av tjejerna i församlingen. Hennes blonda, rufsiga hår liknade nästan axelkorta dreadlocks, som jag på den tiden i princip bara sett på reggaeartister. Lockarna ramade in hennes regelbundna lite kantiga ansikte. I hakan hade hon en sexig John Travolta-grop och hennes ögon var intensivt blå. Hon hade en pojkaktig figur med smala höfter och bröst som till och med var mindre än mina. Och nu satt hon på golvet tätt intill mig.
Min blick sökte sig runt i rummet på jakt efter någon att flirta med. Det tog inte många minuter innan jag hittade honom. Rummets absolut snyggaste kille satt lite för sig själv på golvet intill väggen under fönstren, på andra sidan det stora klassrummet. Och hans blick mötte min. ”Den här helgen kommer bli lyckad”, viskade jag in i Frejas öra utan att alls vara säker på det. Hon log finurligt och visade sina lite sneda framtänder och nickade diskret mot en av ledarna som stod upp längs med ena långsidan. Det tog inte många sekunder för mig att uppfatta att hans blick var stadigt fäst på Frejas slanka kropp. Hon reste sig med en förevändning om att hämta kaffe, men jag förstod att det var för att demonstrera den makt hon utövade på honom.
Efter den helgen sågs Freja och jag i princip varje vecka, trots att vi bodde i varsin ände av pendeltågsnätet och resan mellan oss tog 1,5 timme. Med Freja hade jag fått den bästis jag sagt mig inte vilja ha. Även om jag fortfarande umgicks med många av mina tidigare vänner på tu man hand eller i grupp var den intima tvåsamheten med Freja något alldeles eget. Hon hade ingen förutfattad mening om mig och jag hade själv kunnat välja vem jag ville vara i hennes närhet. Det var en berusande känsla.
Oftast sågs vi i stan och gick på kafé, Freja och jag. Visst hände det att vi träffade några av de andra från fredsstudieveckan och spelade sällskapsspel eller pratade politik, men fredagskvällarna på kafé var hennes och mina. Det var en av dessa kvällar på Gråmunken i Gamla stan som vi träffade Scotte och Fredrik, två lumparpolare på permission.