DÅ
Stjärnorna föll. En efter en förintades de och lämnade ett tomrum efter sig. Ett likadant tomrum ekade inom henne där hon låg på marken och blickade upp mot natthimlen. Borta i öster ylade en varg och ljudet fick hårstråna på hennes armar att resa ragg. Daggen trängde igenom klänningen och hon huttrade till. Det fanns ett stråk av vår i luften och ljuset höll sig kvar längre om kvällarna, men snön låg kvar på norrsidan av fjället och skulle troligen ligga kvar långt in på vårsommaren.
Vargen tjöt igen och svaret kom i form av en kör av ylanden som steg upp mot den runda månen. Liv satte sig upp. I de andra byarna hade vargflocken attackerat och dödat flera invånare under fullmånen och nu närmade den sig hennes hem. Ett gällt barnskrik sällade sig till kakofonin och en darrande kvinnoröst började sjunga i mörkret.
Liv tog sig upp på fötter. Hon måste hålla elden vid liv. Den var deras sköld. Arras mötte henne med vilt viftande svans och öron som låg platt utmed huvudet.
”Så ja, pojken.” Hon körde fingrarna genom den sträva, tjocka pälsen. Hundens öron reste sig en tumsbredd. Ännu ett ylande skar genom luften. Arras skällde. Barnet började gråta igen. Liv fick anstränga sig för att inte hacka tänder och skyndade att lägga på mer ved. Flammorna vaknade till liv och rev i den kalla nattluften med ivriga fingrar. Vinden låg på från norr och röken svepte in Liv i ett björkdoftande moln. Hon vände blicken uppåt i samma ögonblick som ytterligare en stjärna föll från himlen.
”Goda moder, skydda oss.” Liv lindade sjalen tätare kring kroppen och satte sig ner. Arras morrade ut i mörkret och hon drog honom till sig. Om han begav sig ut i skogen visste hon att han inte skulle återvända och hon skulle aldrig hitta honom igen. Hon hade övervägt att fästa ett rep runt hans hals för att kunna knyta fast honom, men det vore att göra intrång på hans frihet.
”Stanna hos mig så att jag kan beskydda dig”, viskade hon in i hans gråa päls. En blöt tunga slickade hennes öra och hon kramade honom ännu hårdare.
Ett omänskligt skrik skar igenom natten och Arras började skälla igen, men han stannade vid hennes sida när hon sprang mot hemmet. Hon visste vad skriket betydde. Det gjorde de alla.