Hotet kommer utifrån.
Mannen i hemtjänstuniformen tittade på namnet, Johansson, som printats med en Dymo-apparat och sedan fästs på luckan i brevinkastet innan han ringde på. Det dröjde en stund innan dörren till lägenheten på andra våningen i det gamla sekelskifteshuset i Slottsstaden öppnades. Mannen log sitt allra vänaste leende när han mötte blicken i det rynkiga ansiktet på den gamla damen som tittade ut.
”God morgon fru Johansson! Nu är det vi som kommer igen, från Hemtjänsten. Idag ska vi hjälpa dig att handla!”
Astrid tittade förvirrat på mannen och kvinnan som ringt på och tänkte: ’Nya?! Nu igen?’ Sedan sa hon, för att rätta dem: ”Det var min man som hette Johansson, själv heter jag Astrid. Men er känner jag inte igen”, sa hon med en tunn röst som signalerade osäkerhet.
”Känner du inte igen oss?”, mannen skrattade till, ”vi var ju här i förra veckan! Eller om det kanske var förra veckan igen? Här har du legitimationen.”
Mannen sträckte fram något som såg ut som ett körkort. Astrid tittade och tänkte att det måste väl vara okey. ’Man har ju hört så mycket. Det är så svårt att veta vem man kan lita på nu för tiden’, tänkte hon.
Mannen vände sig mot kvinnan bredvid honom: ”Sonja! Kan du gå in och kolla vad Astrid behöver idag?” Kvinnan, som såg nervös och frusen ut, hon liksom skakade i lätt okontrollerbara tics, nickade. Hon satte sina turkosa foppatofflor på dörrmattan och gick in i lägenheten.
”Men jag tror jag har allt jag behöver”, sade Astrid nervöst, ”min dotter var här igår och hjälpte mig handla.”
’Jag tror det var igår, visst var det väl det?’, tänkte hon. Hon tittade på kvinnan som hette Sonja och undrade varför hon inte gick in i köket, där kylskåpet stod, för att kolla om det var någonting Astrid behövde, utan i stället gick omkring till synes planlöst i lägenheten.
”Är det riktigt säkert att ni inte behöver någonting frun? … Astrid? … kaffe kanske? Eller toapapper?”
”Ja, det skulle väl vara det då. Kaffe och toapapper” sade Astrid.
’Ja’, tänkte hon i ett ögonblick av klarsyn, ’det skulle väl vara det, kaffe. Och toapapper. Kaffe och toapapper behöver jag nog.’
”Var har du liggaren?”, frågade mannen från hemtjänsten.
”Där på byrån, där den alltid ligger.”
Mannen från hemtjänsten log sitt allra varmaste leende. ”Ja det förstås!” Han gick fram till byrån och skrev in något i liggaren. ”Vi måste ju skriva att vi har varit här”, sa han och vände sig mot Astrid. ”Då behöver vi kortet? Så att vi kan handla till dig?”
”Det ska ligga där i skålen det också.”
”Det här?” Mannen höll upp ett rött kort, ”det är ICA-kortet. I dag ska vi åka till Hemköp och handla, de har extrapris på kaffe. Så vi behöver ditt vanliga bankkort, och koden förstås.”
”Så klart”, tänkte Astrid högt. ”Var har jag nu det? I min handväska kanske. Var är min handväska? I köket, tror jag”.
”Ett ögonblick så ska jag hämta det” sa hon sedan och vaggade in i köket på sina krumma ben och med sin värkande rygg.
Hon gav kortet och lappen med koden till mannen från Hemtjänsten.
”Tack!”, sa han, ”då kommer vi tillbaka om någon timme med kort, kaffe och toalettpapper, ha det bra så länge!”
Mannen och kvinnan som hette Sonja vände sig om och gick ut ur hennes lägenhet. Astrid stängde dörren och låste om sig med vredet. Det glömmer hon aldrig. Honom däremot uppfattade hon aldrig namnet på.
*
David vek täcket åt sidan och släppte ut den värme som genererats under natten. Han satte ner fötterna på det kalla golvet, reste sig och ställde sig vid fönstret. Han frös inte men förstod att det bara rörde sig om minuter innan höstkylan skulle fånga honom och hans nakna kropp i sitt frusna grepp.
Han tittade ut över hagarna. ’Det dröjer inte länge nu’, tänkte han, ’innan löven byter färg till den kaskad av rött, gult och grönt som kännetecknar hösten. Han kunde se det, att förmultningsprocessen kommit i gång, från sitt fönster på andra våningen i det hus han ärvt av sin syster Cathrin.
Huset i sin tur låg högt uppe på Romeleåsen norr om Skurup, med milsvid utsikt söderut över hela södra Skåne.
Där han stod i sitt sovrumsfönster, som vätte mot öster, såg han dock ingenting av detta. Från sin utkiksplats såg han bara hagar och träddungar med stora stenar och gamla fina lövträd, en syn som påminde honom om Astrid Lindgrens ’Barnen i Bullerbyn’. Det han såg var typiska småländska hagar mitt i detta Skåne, med dungar som betats av hästar och kor sedan urminnes tider och lämnat öppna ytor som var fruktsamt gröna, berikade som de var av kreaturens spillning i en helig symbios med det foder som betats och som tacksamt idisslats av djuren som gått där.
David tog sin morgonrock från kroken. Han drog den tätt om kroppen, omfamnade sig själv med hjälp av den och började sakta känna sig lite mer varm, lite mer komfortabel. Han gick ut i köket, satte på ugnen och kaffe och gick sedan in och duschade i Cathrins lilla badrum. Det var likadant varje gång, han blev på något sätt blyg när han klädde av sig framför det enda fönstret, ett fönster som helt saknade insynsskydd mot omvärlden. Cathrin hade inte brytt sig om det, det var ju hundratals meter till närmaste granne. För David som före detta stadsbo var detta lite underligt, men från badrumsfönstret var det säkert hundra meter öppna fält innan man kom ner till skogsdungen längst ner och där hade han aldrig sett något annat än ett fåtal rådjur eller vildsvin då och då. Så det var förmodligen ganska lugnt att klä av sig och ta sin värmande dusch utan att få publik till tilldragelsen.