Doften av nybakat bröd tillsammans med det bekanta ljudet av espressomaskinen slår Emma med ett knytnävsslag av nostalgi i ansiktet då hon kliver in på Kerstins gamla café på Nygatan. Där har inte mycket förändrats kan hon snabbt konstatera vilket är långt ifrån ovälkommet. Bakom disken står en tjej i hennes egen ålder. Det finns något vagt igenkännbart med henne, men det går som inte att placera.
Vid det här laget hade hon bara varit borta från Bergviken i nästan tre år. Vilket i det stora hela inte är så lång tid, men det hade fått staden och dess invånare att ses som bekanta främlingar. Hon ler bemötande åt tjejen bakom disken innan hon vänder sig ut mot rummet och spejar ut i caféet där gästerna sitter utspridda i små klungor. Alldeles till vänster om henne direkt innanför entrén sitter ett gäng äldre män som hon kan minnas att hon sett i princip varje dag när hon gått förbi på väg från bussen på morgnarna. Dom ser om möjligt ännu äldre ut, men annars så verkar allt vara som vanligt med gänget. Ibland hade hon undrat vad det var som gjorde att dom samlades här varje dag. Hade dom någon slags klubb? Vad pratade dom om varje dag?
Blicken fastnar först vid bordet som står precis intill disken med de ångande kaffekannorna. Erik sitter i soffan som är vänd mot dörren och är den av dom som ser henne först. Han reser en hand till hälsning vilket får Douglas att hastigt vända sig om. Han slår nästan ner koppen kaffe framför sig men missar precis så att bara lite skvimpar ut över kanten och ner på fatet under. Han ställer sig upp och sträcker ut armarna i en välkomnande gest.
“Emma Andersson som rest från dom döda, det var fan längesen.” Säger han innan han kramar om henne. Hon känner att han har samma parfym som han hade under gymnasiet. Giorgio Armani konstaterar hon för sig själv i tanken. Någonstans i hennes minnes källarvåning väcks minnet av när han först köpt den på en klassresa till Uppsala universitet och Erik kallat den för “gubbstank”. Det är konstigt lugnande för henne att känna den välbekanta doften.
Erik sitter kvar i soffan men ler glatt åt henne när hon lossar från Douglas famn. Han hade aldrig varit lika benägen till fysisk närhet som Douglas så hon förvånas inte att han inte kramar henne.
“Nä, det var nog ett par år sen sist.” Medger hon lite förläget.
“Äsch det är väl ingen fara.” Svarar Erik när han se hennes kinder rodna lätt.
“Alla har ju varit upptagna som satan sen vi tog examen.” Dom båda andra nickar och håller med även om det var långt ifrån sant. Men lögnen är bekväm så alla väljer att sitta i den.
Hon tar av sig den ljusblå jeansjackan som hon köpt bara några dagar innan och hänger den på den lilla trästolen innan hon går och beställer en kaffe till sig själv. De båda killarna tittar efter henne som om dom sett ett spöke, vilket hon på många sätt också kanske skulle kunna kallas.
Otroligt nog så tar det inte mer än ett par minuter för dom att glida in i den gamla vanliga banan när hon kommer tillbaka och sätter sig. Det är enkelt, nästan kravlöst, där dom sitter. Dom småpratar om allt som inte har med Eriks lillebror att göra. Men efter ett par minuter av dansande kring ämnet så sänker Emma rösten som för att de runtom inte ska höra innan hon skär i den laddade luften med tre ord.
“Hur mår du?” frågar hon. Frågan som dinglat i luften precis framför henne sen hon satte sig ner. Erik suckar och himlar med ögonen. “Det var då den mest klyschiga frågan du kunnat ställa Emma.” Hon skrattar till ofrivilligt överrumplad av svaret. Dagen hon kom tillbaka till Bergviken hade Eriks bror, Max, varit försvunnen i över en vecka.
“Jag tror intresset börjat svalna.” Börjar han. ”Dom sa till mamma förra veckan att dom sökt igenom hela skogen, men att det fanns få ledtrådar att gå på. Deras ledande teori verkar vara att han bara stack från stan.” Förklarar han med en sammanbiten min.
“Men! Jag tror jag hittat något som inte polisen kollat in.” Han böjer sig ner och tar fram en gammal kopia av kuriren från sin dataväska som han daskar ner på det lilla bordet så det skallrar till och några droppar av Emmas kaffe skvimpar ut på bordet. Hon torkar snabbt bort det med tröjärmen innan hon tittar närmare på det han lagt ut. På framsidan av tidningen står rubriken ”Sommarläger stängt efter lägerledares försvinnande”. Tidningen är daterad tillbaka till augusti 1987. På framsidan är en grynig bild av en kille i övre tonåren som ler mot kameran. Han håller en badboll under ena armen och ser ut att inte ha några bekymmer i världen.
“Jag tror att nåt hänt honom där ute.” Erik sänker rösten.
”Jag köper inte att han bara stack och inte ens hörde av sig. Inte ens till mig. Det är ju galet.” Då flikar Douglas in som hittills suttit och noggrant läst igenom den gamla artikeln Erik lagt fram.
“Okej jag kanske inte vet något om sådant där du var inne på Erik, men jag tror jag vet någon som kanske kan veta. Kommer ni ihåg Mats Persson?”
“Historieläraren?” frågar Erik konfunderad och kollar på Emma som rycker på axlarna.
“Precis. Om någon har en aning om det pågår nåt där ute så är det han.”
Emma ser ut att tänka efter men säger efter en stunds tystnad att hon håller med. Dom blir avbrutna i diskussionen av att tjejen bakom kassan som kommer fram till deras bord och säger ursäktande till dom att dom stänger om ett par minuter.
Trion står ett tag utanför det stängda caféet och småpratar innan Erik är den som ger sig först.
“Jag ska väl dra hemåt då.” Säger han och pekar menande bakom sig mot Rådhusbackens stengång. Precis som de gjort så många gånger dessförinnan, så skiljer de på sig. Erik går åt ett håll, och de andra går åt det motsatta hållet.