Kapitel 1
Det är en grå dag i november, regnet piskar mot fönstret i det kalla rummet och livet känns ungefär så där som det bara kan göra just en typisk novemberdag, grått och dystert. Mia sitter i sin ensamhet som så många gånger förr, iklädd morgonrocken som hon fick förra julen hemma hos sina föräldrar och ett par raggiga tofflor, med en netflix-serie på teven. Hon har för en gångs skull kostat på sig hämtmat från pizzerian som ligger i samma lägenhetshus som hon bor i och efter att ha jobbat alldeles för mycket den senaste tiden så känns det ändå rätt okej med ensamheten som sällskap just denna fredagskväll. Eller ja, det var väl inte riktigt sant för helt ensam var hon ju inte då hon bor tillsammans med persern Sture och de har spenderat 5 år nu i varandras tillvaro. För ett tag sen så såg dock inte verkligheten ut som den ser ut idag, för bara någon månad sedan planerade Mia sin framtid tillsammans med Ove, en man som hon träffat när hon var ute på kundmöten i en kommun några mil bort från där hon själv bor och de hade varit tillsammans med. Hon är ofta ute på möten av denna sort så det är inget konstigt med det men just den här gången träffade Mia på mannen som hon trodde, för inte alls länge sedan, hon skulle få spendera resten av sitt liv med.
Men det blev inte så, det var en tidig morgon i början av september, träden pryddes av sina spektakulära höstfärger på löven och en fågel hördes kvittra någonstans längre bort. Mia var på väg till jobbet i vanlig ordning, hon studerade omgivningen runtomkring henne och kände hur livet bara lekte när plötsligt hennes telefon ringde, hemligt nummer stod det i displayen. Hon svarar i telefonen utan att tänka för mycket.
”Hej det är Mia”, svarade Mia snabbt och väntade sedan på att personen i andra änden skulle ge sig till känna.
”Hej Mia! Det här är Pontus, jag jobbar på polismyndigheten här i Karlstad och jag ringer angående en man vid namn Ove Stensson. Stämmer det att du har ett förhållande med honom?”
Mia känner hur hon blir alldeles kall i hela kroppen, blodet har som frusit och hon hinner säkert tänka tusen olika tankar innan hon med en viss möda lyckas svara mannen som väntar på återkoppling i telefonen.
”Ja, det stämmer. Har det hänt honom något?’” Mia känner hur pulsen ökar en aning när hon ställt frågan och är osäker på om hon ens vill höra svaret som polismannen kommer att ge henne.
”Ja, dessvärre påträffades Ove avliden tidigare under morgonen på hans kontor. På grund av vissa omständigheter så kommer det att inledas en undersökning för mord.”
Mia känner hur hela kroppen svajar, det är som all kraft bara rinner ur henne och det känns som att hon ska svimma när som helst. Mord?!, tänker Mia för sig själv, det är ju helt obegripligt och det går knappt att ta in de orden som mannen precis har sagt till henne.
”Jag förstår att det här kommer som en chock för dig, fortsätter polismannen i andra änden, men vi skulle behöva att du kommer in till polisstationen så snart som möjligt så vi kan ställa några frågor till dig.”
Till slut lyckas Mia samla sig tillräckligt för att kunna svara.
”Ja, självklart… jag förstår.”
Hon förstår egentligen ingenting, tankarna i huvudet snurrar bara som i en enda röra och allt hon vill göra är att återvända hem till sin lägenhet där hon kan lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet. Med darrande händer knappade hon in numret till sitt jobb på mobilen för att ringa och berätta att hon kommer lite senare idag, hon förmådde sig inte att säga orsaken. Stapplande gick hon vidare mot polisstationen för att genomföra intervjun, intervjun som handlar om hennes avlidne sambo och känslorna inom Mia bara exploderar. Hon känner sig först arg men det går sedan över i en sorgsenhet för att till slut landa i en överflödig uppgivenhet och tårarna bara flödar ur hennes ögon så hon knappt kunde se vart hon sätter fötterna framför sig.
Även fast det nu är flera månader sedan det hände så kan Mia ändå få ont i magen när telefonen ringer eller när det är någon som ringer på ringklockan som sitter vid den gamla mörka dörren som leder in till hennes lägenhet på våning två i ett lägenhetshus från sent 70-tal belägen i stadsdelen Haga i Karlstad.
Kapitel 2
Landskapet ändrar sig allt snabbare allteftersom bilen rör sig framåt, man kan nu skymta snötäckta berg komma allt närmare och byter ut den skogsrika omgivningen till mer utsträckta och öppna vyer. Mia sitter i passagerarsätet med sina airpods i sina öron och medan någon kvinna pratar på om hur man bäst tillagar en vegetarisk lasagne i ugnen drömmer sig hon sig bort, bort till en annan plats där allt inte behövde vara så himla komplicerat hela tiden utan livet bara flöt på som det egentligen borde göra för henne också. Plötsligt dras Mia ut ur sina tankar då personen som kör bilen gör sig påmind, det är Tess, Mias envisa och bångstyriga lillasyster som är den främsta orsaken till att de sitter där i den rullande bilen på vägg upp över i det avlånga landet.
”Jag börjar bli hungrig, ska vi försöka hitta något ställe att käka på?” Frågar Tess ivrigt.
”Javisst”, svarar Mia, som inte alls är lika entusiastisk som sin syster.
”Härligt!” Kvittrar systern och flänger i vindrutan på bilen värre än någonsin.