Kapitel 1
Jag befann mig mellan Portugal och Kanarieöarna. Havet var blygrått och flöt ihop med himlen till en kompakt enhet. Det kändes som jag befann mig i en rymd med varken upp eller ner. Jag hade haft stiltje sedan gårdagen och båten gungade sakta i dyningarna. Alla ljud var tydliga fastän de var svaga. Ljudet från plasket mot skrovet, knirkandet i skot och fall, den minsta förändring hördes. Samtidigt som tystnaden var avkopplande var den oroande.
Jag hade varit på väg i sex dagar . Min kompis Henry och jag studerade bägge på Göteborgs Universitet. Henry studerade ekonomi och jag litteraturhistoria. Han hade seglat med mig från Göteborg till Lissabon men hade varit tvungen att resa hem. Jag hade inte lyckats få tag på någon annan att följa med till Kanarieöarna och bestämde mig för att segla själv. Därifrån hade jag tänkt segla vidare till västindiska öarna. Min flickvän Helen, Henry och några andra kompisar ville gärna följa med som besättning.
Plötsligt kände jag en svag stöt mot båten och for förskräckt upp. Det hade mörknat men man kunde fortfarande skönja den grå vattenytan. Något föremål flöt där, snabbt fick jag tag på båtshaken och sträckte mig ut så långt jag kunde. Med stor möda lyckades jag haka fast den i föremålet. Det var väldigt tungt. Jag lutade mig ut över relingen för att titta närmare men ryckte förskräckt tillbaka när två tomma vita ögon stirrade mot mig. Min första tanke var, fy fan jag släpper taget, men ångrade mig genast. Hur skulle jag göra, sträckte mig efter en lina som fanns på rufftaket. Med mycket möda lyckades jag fästa linan på kroppen trots att det luktade förfärligt. Det var första gången i mitt liv jag såg en död kropp. Chocken att se de tomma ögonen stirrande på mig i det blygrå vattnet kom att förfölja mig i flera år.
Klockan var nu kvart över tolv på natten. Jag hade hållit på i flera timmar och var fullständigt utmattad. Satte mig i sittbrunnen och lutade mig mot sidan. Måste ha somnat. Vaknade av att det började ljusna. Sakta steg solen ur havet, den speglade sig i vattnet med röda strimmor. På himmelen skiftade ljuset från gult till rött och orange, det var magiskt. En svag vind hade kommit och båten rörde sig sakta, vindrodret höll kursen perfekt.
Jag lutade mig över relingen för att titta närmare. Ansiktet var uppsvullet och hade en gulaktig färg, det var en man med halvlångt hår. Ögonen som nästan skrämt vettet ur mig var vidöppna. Han hade flytväst och grå byxor som fladdrade runt benen. Jag försökte få upp kroppen på akterspegeln men så fort den kom ur vattnet blev det förskräckligt tungt. Jag fäste linan runt skotvinschen och halade försiktigt in och fick äntligen upp kroppen. Till sist bestämde jag mig för att undersöka den närmare. Jag började med att knäppa upp flytvästen och känna efter om det fanns något i innerfickorna på den grå fleecejackan. Det var mycket otrevligt och luktade, jag fick avbryta gång på gång för att hämta andan. Efter mycket trevande fick jag tag på något som såg ut som ett pass och en plånbok. I en annan ficka hittade jag ett litet plaströr och en mobiltelefon.
Efter några timmar hade passet torkat såpass att jag kunde öppna det. Jag fick vara mycket försiktig så att inget gick sönder. Kroppens namn var Alexander Nasarov. Han var trettioåtta år, passet var utfärdat i S:t Petersburg för fyra år sedan. På utsidan stod det DIPLOMATIC PASSPORT och en bild på den ryska dubbelörnen. Plånboken var av läder och fortfarande fuktig. Jag öppnade den försiktigt. Där fanns ett Visa, ett ryskt kreditkort och körkort, dessutom en massa papper och kvitton. I det yttre facket hittade jag sedlar, de var blöta och hängde ihop. Jag skilde dem försiktigt åt. Det var inte mindre än nio hundradollarsedlar och fem tiodollars. Jag frestades att behålla en del men lade tillbaka allt i plånboken. Telefonen, en iphone, var död, kanske någon expert kunde få igång den. Plaströret hade ett skruvlock i ena ändan. Locket var av den typ som finns på läskflaskor där förseglingen måste brytas innan locket går att skruva av. Jag funderade, skall jag öppna den eller ej, men nyfikenheten tog över och jag skruvade av locket. Det hördes ett svagt knastrande ljud när förseglingen bröts. Inuti plaströret fanns ett USB minne. Vad skulle jag göra? Förseglingen var ju bruten så misstankarna att jag hade öppnat plasttuben skulle väckas om jag lade tillbaka den på kroppen. Jag bestämde mig för att behålla USB minnet. Tyvärr hade jag inte tagit med mig min laptop som har USB uttag. Jag hade tyckt att den var för tung och känslig och klarade mig bra med min Iphone och Ipad. Att innehållet i USB minnet skulle förändra mitt liv hade jag ingen aning om då. Om jag vetat det skulle jag ha slängt det i sjön. Till sist lade jag tillbaka allt utom USB minnet på kroppen.
När jag tänkte på hur det skulle bli när jag kom inseglande till yachthamnen i Las Palmas med ett lik blev jag orolig. Uppståndelse, polisförhör, kanske misstänkt, kvarhållen. Jag som ville iväg så fort som möjligt över atlanten till västindiska öarna innan det blev för sent på säsongen.