3 juli 1990
Kay tar sin duffelbag och sin handväska över axeln och kliver ut i trapphuset till lägenheten på 22:a våningen i det älskade höghuset på the Lower East side i New York. Jim och hon köpte lägenheten för 20 år sedan. När hon låst de tre låsen på dörren går hon bort mot hissen. På vägen dit knackar hon på dörren till grannen Evelyn för att ge henne nyckeln till postfacket.
Kay har längtat efter den här dagen ända sedan hennes man, Jim åkte ner till North Carolina för fyra veckor sedan. Han och den trogne boxern Milo åkte ner till deras sommarhus i den gamla risiga blå bilen. Idag är det 3:e juli och Kays tre veckor långa semester från arbetet som chefredaktör på bokförlaget har äntligen börjat. Hon längtar väldigt mycket efter Jim och Milo och ser fram emot att komma fram till dem och det enkla trähus som de själva har byggt på en bit land som Jim ärvde av sin morbror något år efter att de gift sig 1960. De har spenderat nästan alla somrar sedan dess där i närheten av hans stora fattiga, livliga, hjärtliga, och bullriga släkt.
Kay tar en taxi till Port Authority i Midtown där Greyhoundbussarna utgår ifrån.
Nu i juli har dagarna börjat bli sommarfuktiga och kvava. Det kommer att var ännu fuktigare och varmare i Raleigh. Varje år när hon kommer ner har en del av de plagg och textilier hon lämnat kvar nästan förmultnat av den höga luftfuktigheten. Det gör inget, hon har med sig det lilla hon behöver. Mest går hon i Jims tåliga jeansoveraller eller sina badkläder när hon pysslar i trädgården eller när de jobbar på sina projekt med huset.
När hon kommer fram till Port Authority kikar hon ner i sin handväska för att kontrollera att hon säkert har lagt ner bussbiljetten i den. I handväskan finns även de två manus hon tänkt hinna läsa igenom under semestern. De är skrivna av förlagets senaste författaraspirant och Kay är nyfiken på om de håller samma nivå som manuset hon blev antagen på.
Om en halvtimme avgår bussen och hon ska hinna köpa med sig en smörgås innan hon kliver på. Det finns en liten smörgåsbutik precis vid hennes gate. I kön till kassan småpratar hon lite med en kvinna och de konstaterar att de båda ska till Raleigh.
Kay tänker för sig själv att hon gärna får ha turen att få ett helt säte för sig själv så att hon kan bre ut sig under den 13 timmar långa resan.
Tillbaka vid gaten hinner hon knappt sätta sig förrän det annonseras att ombordstigning på bussen till Raleigh, North Carolina har påbörjats. Kay samlar ihop sina väskor och går mot bussen för att kliva på. Väl ombord går hon mot sitt säte långt bak i bussen vid ett fönster. Hon slår sig ner och betraktar de andra passagerarna som börjar stiga ombord i en strid ström. Nu kommer även kvinnan hon talade med i smörgåsbutiken. Kvinnan fortsätter nedåt i bussen. När hon kommer fram till Kays rad säger hon glatt ”Vi ska visst sitta bredvid varandra. Jag heter Dorothy Ottley”. Kay känner ett litet svep av besvikelse över att inte få sitta själv men den känslan går snabbt över i nyfiken på Dorothy som verkar trevlig och hon säger ”Vad trevligt, jag ska flytta min väska. Jag heter Kay Hooks”.
Bussen rullar ut från stationen mot sitt mål. Stadens kvarter kan ses genom bussens fönster men ganska snart snabbt förbyts det mot New Jerseys vyer. Kay tröttnar aldrig på New York som varit hennes hemstad sedan hon slutade college och fick sitt första jobb inom förlagsbranschen. Fortfarande efter alla år tycker hon att det känns lite tomt precis när hon lämnar den stora staden och hon följer vyerna tills bussen kommit en bit ut på vägarna utanför New York.
Kay tar fram de båda manusen ur väskan och väljer mellan dem. Dorothy frågar vänligt om hon vill ha en karamell ur en påse hon håller fram och Kay tar en. Det är hennes favoriter, Life Savers med körsbärssmak. Kay frågar om Dorothy ska fira semester i North Carolina. ”Jag åker ner varje sommar till mina föräldrar, de bor strax utanför Raleigh” svarar hon. De småpratar lite innan båda försjunker i läsning.
När klockan närmar sig sex tar Kay fram sin smörgås och termosen med kaffe. Dorothy tittar upp på Kay och säger ”Jag håller dig sällskap” och tar fram sin matsäck. De småpratar om vad de läser och försöker att inte spilla ut kaffet på den något knyckiga färden. När de ätit under trevligt småprat försjunker båda återigen i sin läsning tills bussen stannar till vid en större vägkrog. Båda är glada att bussen stannar och de kliver av för att sträcka på sina något stela kroppar.
Kay har somnat till och när hon vaknar närmar de sig redan resans mål. Hon ser ut genom bussfönstret på det dunkla mörkret som bara lyses upp av bussens ljus och minns när hon och Jim åkte ner till North Carolina för första gången 1965, de hade redan varit gifta i nästan exakt 5 år då.
Som vanligt under den här delen av resan får hon ett sug av oro i magen när bussen åker förbi ett motellkomplex bestående av låga ljusa byggnader. Motellet ligger lite vid sidan av vägen omgärdat av stora ståtliga vackert mörkgröna magnolieträd med stora vita utslagna blommor. Precis som 1965 blommar magnolian ovanligt mycket fast det redan är juli och doften från blommorna i kombination med den oro som redan framkallats av synen av motellet får Kay att vända sig mot Dorothy. Deras blickar möts och Dorothy ler lugnande som om hon kan känna reskamratens oro. För att lugna sig själv bestämmer sig Kay för att med dämpad röst berätta om sin första resa till Jims familj och barndomstrakter.