Awo blev varken glad eller rädd när hon kände smärtan. Hon lade bara handen över sin runda mage, medan hon mumlade ”Insha’Allah”, så tyst att endast hon själv och hennes Gud kunde höra. Vid hennes sida fanns varken barnets far eller någon nyanländ välkomstkommitté av visa män, herdar och kungar. Några dyrbara gåvor skulle inte komma att skänkas åt en fattig familj med ont om mat och andra livsnödvändiga förnödenheter.
Nej varken guld eller väldoftande oljor och myrra skulle fraktas till denna plats och fördriva den sura stanken av ruttnande sopor, exkrementer och otvättade kroppar som ständigt låg som ett stinkande moln över tältlägret. Ingen lysande stjärna dök oväntat upp för att trängas med den brännande solen för att visa främlingar vägen till platsen för detta mirakel.
För ett mirakel var det att en flicka som Hawa, obetydlig bland de sista men allra störst av oss första, skulle födas just här. En plats där bara hoppet frodades, likt en ljuslåga som envist klamrade sig fast vid veken när stormen hotade.
När krampen äntligen släppte lutade sig Awo fram för att rota fram sin stickning ur en pappkasse. Hon stönade när magen som stack ut från hennes tunna kropp tog emot. Hennes beniga fingrar hade knappt hunnit sluta sig om sticknålarna innan hon stelnade till igen. Smärtan var betydligt intensivare än hon förväntat sig så här snart. Borde hon söka hjälp vid läkarkliniken i tältet på andra sidan lägerområdet?
Men det var nästan en kilometer att gå för att komma till kliniken. Var den verkligen öppen i dag? Kunde hon be några av de andra kvinnorna i lägret om hjälp? Men nej. Där fanns ingen hjälp att få. Kvinnorna i granntälten tyckte inte om Awo och Halgan. En familj som ägde tre getter på en plats som denna väckte avund.
Men mama Deeqa då? Den enda överlevande i sin familj efter en räd i byn där hon bott. Hon som förlorat fyra barn och en omtänksam man den dagen, liksom sin tunga därför att mannen som våldtagit henne ville tysta henne. Den vänliga själ som skänkte merparten av sin egen matranson till familjer med många barn.
Awo vägde olika alternativ mot varandra innan hon kallade till sig sin äldsta dotter, som roade sina småsyskon på andra sidan tältväggen med en lek som gick ut på att komma ihåg rytmen i ett komplicerat handklappande.
”Balquis flickan min.” Klappandet upphörde genast och ersattes av besvikna rop.
”Ubah”, nu får du leda”. Klappandet fortsatte medan tältets dörrflik hastigt drogs åt sidan av Balquis iklädd en långärmad rosa blus och en trådsliten grön långkjol. Hennes lockiga hår hade klibbat fast av svett i pannan.
”Jag säger åt dem, men de lyssnar inte på mig”,
”Jag vet, jag vet”, sa Awo mjukt. ”Du är en god syster. Det är bara det att…” Hon gjorde en gest mot sin mage.
”Åh mama”, utbrast Balquis och uppspärrade upp ögonen. ”Är det dags nu? Kära nån… Vad ska vi ta oss till utan mama Halgan?”
Halgan var Awos make Aalyans andra hustru och de båda hade agerat barnmorska åt varandra i åratal. Men den här morgonen hade Aaylan gett sig av från lägret med några av barnen och Halgan på jakt efter bete åt getterna och mat åt familjen och väntades inte återkomma förrän mot kvällen.
”Allt är i sin ordning min skatt”, sa Awo. ”Gud har säkert en plan. Sänd din bror för att underrätta sig om läkarna finns på plats idag”. Balquis spärrade upp ögonen. ”Tänker barnet komma redan Mama? Har du mycket ont?” Awo log. ”Inte alls. Det onda är inget att tala om. Barnet har sagt mig att det tänker födas just i dag, men det dröjer säkert många timmar än”.
I det samma genomfors Awos tunna kropp av ännu en våg av födslovärkar. Kallsvetten bröt fram i hennes panna, men hon höll sina anletsdrag i styr. ”Åh Mama, är du säker? Vill du ha vatten? En filt? Flickans underläpp darrade. Awos hjärta svällde av ömhet. Älskade Balquis. En sådan dotter som varje kvinna villigt skulle offra sitt högra ben för, om det var vad som krävdes för att få henne till skänks av Gud.
”Leta rätt på din bror min älskade flicka. Säg att han ska hämta en läkare. Eller mama Deeqa om läkarna inte vågat sig hit i dag”. ”Men mama”… Awo slöt händerna runt flickans ansikte och strök varsamt bort tårarna från hennes släta kinder med sina tummar innan hon föste ut henne ur tältet och drog igen dörrfliken.
Familjens bostad av slitet bomullstyg var inte särskilt rymlig, men tillräckligt stor för att de alla, inklusive getterna, skulle få tak över huvudet. Inredningen var torftig. Några kokkärl och träskålar i en vrå. En hög med filtar på en bädd av vissnande palmblad. Familjens gemensamma säng. Några kläder i en plastkasse och en papplåda med lite mjöl, salt, torrmjölk och näringspulver.
Torkade örter, prydligt staplade i högar intill tältväggen, ombundna med späda, grässtrån som snören. En plastkasse fylld med bra-att-ha-saker, udda sockor, trasor och annat bråte. Sparade om det trots allt skulle visa sig att de kunde komma till nytta en dag. Överst låg en sliten satellittelefon med sprucket glas, som högtidligt användes för snabba kontakter med släktingar de få gånger när såväl batteriet som kontantkortet var laddat.
Hon hade nästan hunnit fram till högen med filtar när fostervattnet började forsa mellan hennes ben, så rikligt att den pöl den bildade under henne såg ut som om den kommit från en hink med vatten som någon vält ut. Hon försökte sätta sig på huk, men sjönk viljelöst ner på högen med filtar medan hon utstötte en utdragen suck.
”I paradiset finns ingen smärta mer.” Det var Awos sista tanke innan allting blev stilla och svart.
Inget annat än mörker återstod.