Sigrid – 1837

Jag väcks av att dörren där nere slår igen med en smäll. Sedan raska steg uppför trappen. Det låter som av fler än en person och jag känner inte igen ljuden. Min första tanke är att det är dags för mor att föda och jag ligger stilla och väntar på att få höra barnskrik. Men allt blir åter tyst, då och då avbrutet av en häst som gnäggar utanför. Det måste vara mitt i natten för det är becksvart i rummet. Sedan hörs steg utanför vårt rum, sakta och försiktiga steg. Den som går där vet tydligen inte att en bräda i gången knarrar förskräckligt. Någon mumlar något ohörbart och sedan är det åter stilla. Min förväntan på att få ännu ett syskon övergår sakta till en gnagande oro att det inte gått bra. Mor har dessutom sagt att det inte är dags förrän på det nya året. Om tre dagar är det fjärde söndagen i advent. Småsystrarna som ligger tillsammans med mig i barnkammaren sover djupt och är inte medvetna om alla konstiga ljud i huset. Jag önskar att jag kunde sova vidare som de och slapp ligga och kastats mellan att längta efter jul och att oroa mig för att något hemskt har hänt mor. Jag känner mig helt ensam och önskar att storasyster Emilia vore här, då skulle jag krypa ned i hennes säng och krama hennes hand, hårt. Hon gör mig alltid så lugn och trygg när något obehagligt händer, men hennes säng står som vanligt tom. Mormor vill ha henne hos sig så mycket det går, säger hon.

Så står mor i dörröppningen, med ett ljus i handen. Att hon inte fött barnet syns tydligt på den stora magen under nattsärken och jag skräms av den otäcka skuggan på väggen bakom henne. Med guvernanten två steg bakom sig kommer hon fram till min säng och sätter sig på täcket.

– Far är död …

Mors röst räcker inte längre än till de orden, sedan tar hon upp mig, trycker mig mot sitt bröst och stryker mig varsamt över håret. Därefter går hon fram till mina systrar och gör likadant med dem. Jag blir isande kall om både händer och fötter. Skulle far vara död? När vi gick till sängs igår kväll kom han in och kysste oss på pannan och bad aftonbönen med oss. Som vanligt, när han inte befinner sig på annan ort. Så full av liv. Vi pratade om allt fint som väntar till jul. Att vi skulle åka släde till julottan i kyrkan, nedbäddade i de tjocka vargskinnsfällarna. Sedan skulle vi på hemvägen besöka Mormor och stanna där hela juldagen. Han påminde oss om att vi skulle hjälpas åt att ställa i ordning Mormors julkrubba, med alla djuren och det lilla Jesusbarnet. Jungfru Maria och Josef. Det har vi gjort så länge jag minns. Sedan skulle vi få följa med till de fattiga familjerna och dela ut julgåvor till dem. En bit kött, ett par strumpor, någon böneskrift och så skulle vi be tillsammans med dem.

När mor lämnar oss flickor stannar guvernanten kvar. Hon berättar att mor hade väckts av konstiga ljud inne i fars sovrum och när hon rusade in dit var han redan död. Hon säger att han dog av blodslag. Jag förstår inte vad blodslag är, bara att det låter hemskt. Jag vill heller inte höra vad det är och jag ber henne lämna oss ifred, men lämna ljuset kvar på bordet.

Längtan efter Emilia gör ont i mig och jag blir nästan arg på Mormor som vill ha henne som sitt alldeles egna fosterbarn. På samma sätt som hon gjort med vår mor en gång i tiden. Så tänker jag på det ofödda barnet som mor bär på. Hon kommer aldrig att få träffa sin far. Hon kommer bara att få se honom som porträtt på tavlan inne i salen. Med sträng blick och med medaljer på bröstet. Så annorlunda jämfört med den lekfulla far som jag tycker att han är – var.

Vad tänker mor? Två gånger har hon följt ett barn till graven, och nu far. Hedvig var lika gammal som jag är nu när hon dog. Det var innan jag föddes, har mor berättat. Och så döpte de nästa barn också till Hedvig, för att de saknade sin första Hedvig så mycket. Hon blev inte ens fyra år. Jag minns att hon skrek dag och natt innan hon dog.

*

Lilla Wilhelmina föds en kall februaridag. Hon är så snäll, som om hon vet att vi har sorg. Hela släkten sörjer. Vintern igenom och en god del av våren är vi bedövade av sorg. Hur mycket man än eldar i kakelugnarna och hur mycket varma kläder jag än har på mig så fryser jag. Vårt stora hus som annars brukar fyllas av liv blir tyst som i graven. Jag går runt i huset i en förhoppning att finna far sittande i en stol i något av rummen, att det bara var en kuslig dröm att han dött. Jag letar efter honom i hela huset så mycket att jag lär känna varje minsta vrå. Om någon skulle sätta på mig en ögonbindel och föra in mig i ett av rummen, utan att jag vet vilket, skulle jag ändå kunna säga vilket det är. Varje rum har sitt eget ljud. Även när det är helt tyst. Det är ändå en helt annan tystnad i fars arbetsrum jämfört med i bösskammaren, förmaket eller skolkammaren, trots att de är lika stora. I fars rum råder en speciell tystnad. När man pratar där inne sugs ljuden liksom in i väggarna. Fast det är sällan vi barn får vara där. Det hände nästan bara när han behövde läxa upp oss. Då fick vi bud genom guvernanten att inställa oss. På led skulle vi stå mitt i rummet när han reste sig från sitt stora mörka skrivbord, tog på sig sin militärröst och ställde sig framför oss. Sedan gav han oss de förmaningsord som han ansåg att vi behövde för att vi skulle kunna växa upp till de fogliga och snälla damer som han menade att vi ska bli. Kommer vi aldrig att bli det nu?

Bidrag till tävlingen »Mina första sidor – tävla med din romanstart!«. Visa alla bidrag.