Ingen misstänker mig. Trots alla år som gått är jag fortfarande fri som fågeln! Men så sköter jag mig också. Alla i huset vet att jag finns och att jag bor här. Men ingen känner mig. Ingen vet var jag finns det eller det klockslaget eller var jag befann mig den eller den dagen. Jag rör mig försiktigt. Hemma går jag barfota eller i mina mjuka tofflor. Jag dammsuger inte utan sopar golven. Jag vrider aldrig på en kran till fullt flöde. Sådant hörs! Toaletten kan vara ett bekymmer, förstås. Men man behöver ju inte spola i den jämt och samt. Jag sparar det mesta till vargtimmen. Då går jag upp och spolar bort alltihop. Det gör inget om någon vaknar. Vad vet de om min blåsa? Eller min tarm? Jag sköter mig, minutiöst.
För det mesta håller jag mig hemma. Jag har skjutit fram bordet till fönstret så att jag kan arbeta och samtidigt hålla utkik på vad som händer ute på gården. Förresten ser jag ändå inte så mycket av vad som händer där ute, för våningen ligger högst upp under vinden. Tja, våning och våning. Ett par, tre skrubbar, i en av dem en vask, en kokplatta och ett skåp jag kallar skafferi.
Men även om jag inte kan se så mycket av mina förföljare, ger det mig en sorts ro att låta blicken förlora sig inne i de stora trädens grönska. Förresten är nog översten en av dem. Jag skriver i min journal och låter tankarna vandra ut och in bland trädens grenverk och alla de gröna bladen. Kanske damen med de blå glasögonen också?
Om hösten när bladen faller samlas de svarta fåglarna där i träden. I skymningen skriker de hemskt, ibland lyfter de plötsligt, alla på en gång. Då är de som ett enda djur som skränande vrider sig upp i vädret. Sedan sätter de sig igen. Då tittar de alla åt samma håll, som ett enda djur. Ibland vänder de alla blicken mot mig. Kan de se mig bakom fönstret i mitt mörka rum? Jag tittar tillbaka och låter tankarna vandra.
Jag måste förstås gå ut ibland. Då har jag alltid skor med gummisulor. De klapprar inte så mycket i trapporna som lädersulor. Gråbeige hatt. Lodenrock. Alltid handskar. Man vill inte lämna fingeravtryck i onödan. Ingen har dem än och det finns ingen anledning att lämna dem ifrån sig i onödan. I oträngt mål, brukade min far säga. Han tyckte om sådana där lite utstuderade uttryck.
På mitt arbetsbord ligger min journal och mitt vapen. Min journal ligger alltid framme och den är alltid uppslagen på den sida jag senast arbetat med. Ni tror väl att jag är förryckt som skriver journal och dessutom låter den ligga framme. I min situation! Men jag vet nog vad jag gör. Allt som står i min journal är till fullo korrekt och sanningsenligt. Kanske inte alltid riktigt fullständigt, ibland kanske till och med inte helt och hållet sanningsenligt. Ibland kan ju något ha ägt rum en annan dag än den man minns. Ibland kan man ha tagit en genväg fast det verkade mer som en omväg. Det finns ju så mycket att ta miste på. Jag sköter mig som ni kan förstå ytterst förtänksamt och försiktigt.
De där speciella dagarna, till exempel. De där dagarna som inträdde som den stora, oöverstigliga vattendelaren mellan dröm och fullbordan, mellan mitt första liv, livet i nervös förväntan, oförlöst spänning, feghet och övermod och mitt nya liv, ett liv präglat av lugn, ordning och förutseende, just de där speciella dagarna förde jag min journal med den mest utomordentliga omsorg. Ändå vågar jag lova att inte ens en riktigt durkdriven undersökningsdomare skulle kunna föreställa sig att jag just den där särskilt speciella dagen, vid just det där oåterkalleliga klockslaget befann mig på just den där mycket mörka gatan med mitt vapen varligt höjt, fast dolt under rocken.
Ni tror väl inte att det är min journal ni läser i just nu? Ånej, så enfaldig hoppas jag ni inte tror att jag är! Vad ni nu läser är min rapport! Min rapport, som sagt, som alltid ligger dold på ett visst ställe, där ingen utom jag kan finna den.
Tror ni mig inte? Nå, men varför skulle jag bry mig om att övertyga just er?
Ni vill ha bevis? Det struntar jag i.
Vem bestämmer vem som ska leva och vem som ska dö? Bestämmer kniven vems kött den ska sjunka in i? Bestämmer snaran vems nacke den ska knäcka? En patron laddas i magasinet. Vill den något? En flamma slår ut ur eldröret. Kan den göra annat? Någon håller i ett vapen. Någon tar emot satsen. Nå! Än sen?
Ibland möter jag överste G under någon av mina promenader. Alltid tidigt på morgonen. Han ser stramt militärisk ut, en smula glosögd. Han glor ovänligt rakt framför sig, ända tills han får syn på mig. Då skiner han upp, granskar mig och ropar på långt håll:
‒ Seså, ut med bröstet, in med svanken, ut med stussen. Kraft i steget, sväng med armarna. Bra för hjärtat, min sköna!
En annan morgon stannar han till och betraktar mig uppmärksamt.
‒ God morgon! Underbar dag. Friskt väder, laber vind, nyper i kinden. Solen skiner bakom sina moln! Haha! Får man bjuda sin arm?
‒ Nej, för all del! Håll sig i skinnet.
‒ Ska hon lunka omkring så där som ett skogstroll? fortsätter översten.
‒ Vakta sina ord, han! fräser jag ifrån.
‒ Haha, fru Lunkentus nojsar, skrockar översten, vänder på klacken och går visslande gatan bort.
Tänk att han använde just det där ordet… Nu hör jag redan steg i trapphuset, jag grips av panik… Men kanske den där dolda passagen på vinden… Hur långt har de hunnit?
***