Familjen Boxenbaum – Bok 1 (1870-1890)

Estera drog schalen hårdare om halsen och knackade återigen på dörren till det stora stenhusets köksingång. Hon gick runt huset, ut på Stora Nygatan, och ställde sig framför porten där bonden nyss hade stannat sin vagn och släppt av henne. Jo, det stod 18 på huset, precis som fru Efraimsson hade skrivit på lappen. Estera hade gömt den innanför livstycket under den långa resan från Karlskrona, rädd att den skulle komma bort. Hon såg på den höga porten i mörkt snidat trä, med en dörrklapp i järn föreställande ett lejonhuvud med en ring i munnen. Vad skulle herrskapet säga om hon knackade på porten? Hon kupade händerna och värmde dem med sin andedräkt innan hon tog tag i ringen och smällde den mot järnplattan. Hon lade örat mot portens kalla trä, men kunde inte höra något. Hon stampade med fötterna och tog åter tag i järnringen då porten, med ett kraftigt ryck, öppnades och en herrbetjänt visade sig.

”Vad vill ni?”

Estera backade iväg från porten och neg.

”Ursäkta mig, jag ska tjäna som piga här.”

”Vet herrskapet Boxenbaum om detta?”

”Ja ja, det är bestämt.”

Betjänten tvekade lite, men öppnade sedan tillräckligt mycket för att hon skulle kunna stiga in.

”Vänta här.”

Estera stannade precis innanför porten och såg sig omkring. I mitten av entrén stod ett runt bord på en tjock matta. Ovanför hängde en fotogenlampa i en kätting. Hur gör man rent den där? tänkte hon. Den hänger så högt att inte ens en stege skulle räcka till för att komma åt. Hon avbröts i sina funderingar av herrbetjänten.

”Ta av sig och kom med här.”

Estera drog snabbt av sig schal och kappa och följde med uppför den breda stentrappan till matsalen. Doften av stekt kött och nybakat bröd slog emot henne och det sög till i magen. I mitten av salen stod ett bord med vit linneduk, dekorerat porslin, kristallglas och två stora silverljusstakar med tända ljus. Runt bordet satt en man, en kvinna och två tonårsflickor. Längs väggarna stod tjänstefolket uppradade.

Salomo Boxenbaum såg på den lilla magra flickan med det långa mörka håret och de stora svarta ögonen.

”Talar hon svenska?

”Ja, herrn. Jag har tjänat som piga i Karlskrona i två år.”

”Hos Efraimssons”, inflikade Malka Boxenbaum, som höggravid mer låg än satt på sin stol.

”Jaha ja, just det. Men hon kommer från Sarajevo säger min hustru?”

”Ja, herrn.”

”Vad heter hon?”

”Estera Hacohen.”

”En kohanit minsann. Hahaha, ja men då gjorde det inget att hon störde oss i shabbesfriden”, skrockade Salomo Boxenbaum.

”Jag försökte med köksingången, men ingen hörde mig.”

”Nå ja, ingen skada skedd.”

Salomo Boxenbaum tappade intresset för den lilla figuren framför honom.

”Låt oss göra kiddush.”

Han fyllde sin stora silverbägare så att vinet flödade över ner på det dess fat, lyfte den, läste välsignelsen, drack, och hällde sedan över hälften av det kvarvarande vinet i en mindre silverbägare som skickades runt bordet till familjen. Resten av vinet hälldes i en tennbägare till tjänstefolket. Estera tvekade när bägaren räcktes till henne av en ung piga. Hon hade aldrig varit med om att dela vin med herrskapet. Hon tog försiktigt en liten klunk. Det starka, söta, vinet skickade en våg av värme genom hennes frusna kropp. Så var det dags för bröden. Salomo Boxenbaum lyfte bort den broderade duken som låg över de två flätade bröden, förde ihop dem, lyfte dem, och läste välsignelsen. Han skar snabbt upp bröden i små bitar, tog en bit, doppade den i salt och åt. Han strödde salt över de resterande bitarna, som delades ut till samtliga närvarande, och lutade sig tillbaka i sin stoppade stol.

”Gut Shabbes!”

”Gut Shabbes”, svarade familjen.

Tjänstefolket neg och bockade och började gå ner till köket, men när Estera skulle lämna rummet ropar Salomo Boxenbaum tillbaka henne.

”Vad säger ni sefarder där borta i Sarajevo? Hur säger ni Gut Shabbes på jude-spanska?”

Först hittade hon inte orden på ladino. Det var så länge sedan hon hade talat språket. Inte sedan modern avlidit och hon som föräldralös av församlingsledningen skickats först till Tyskland och sedan vidare till Sverige. Till slut kom det:

”Buen Shabbat.”

Salomo Boxenbaum skrattade och såg sig omkring bordet.

”Buen Shabbat allihop!

”Buen Shabbat”, svarade resten av familjen och skrattade.

Pigan drog Estera i ärmen och hon följde efter de andra nerför trappan.

”Jag försökte med köksingången, men ingen hörde mig”, härmade en kvinna längre fram i ledet. ”Som om Herrn skulle bry sig om vad den där lilla schwartzen haft för sig”.

”Akta dig för mamsell Gertrude”, viskade pigan i Esteras öra.

Bidrag till tävlingen »Mina första sidor – tävla med din romanstart!«. Visa alla bidrag.