Han la ut brickorna och blandade dem som han brukade med vridande rörelser. Hon lät alltid honom sköta denna del av spelet, den liksom bokföringen av poängen, men innan hon valde ut sina sju brickor rörde hon ändå alltid runt i högen ett par gånger. Det spelade ingen roll hur länge han hade blandat. Det var kanske som en kupering av en kortlek, men det störde honom ändå.
Nu låtsades hon inte ens om att hon sett att han förberett en spelomgång, vilket var ovanligt. I stället flyttade hon sin stol någon halvmeter in i den sista eftermiddagssolen och smaskade demonstrativt på en isglass. Skitunge!
Han lät blicken svepa över omgivningen och skärpte hörseln mot den välvilliga naturen som omgav dem, mot ljuden av hav och mot himlen med sina skira molnslöjor. En plog med vitkindade gäss drog fram helt nära med vinande vingar. I bakgrunden väste vågorna mot den långgrunda stranden, men det luktade inte tång utan gödsel, så det måste vara frånlandsvind nu, tänkte han medan han sammanbitet hällde upp av det röda riojavin som hon valt ut på systemet. Hon lyfte inte på blicken utan stirrade koncentrerat in i sin stora mobiltelefon. Hur länge ska du sura den här gången? Han betraktade henne medan hon slickade i sig det sista av glassen.
”Det var en dålig idé att du följde med hit”, sa hon utan att lyfta blicken från skärmen.
Hon hade lämnat sina barn på tågstationen i Ystad för ett par timmar sen. De skulle möta sin andra mamma och sen hoppa på planet till Paris. Nu kom väl sorgen ikapp henne antog han.
”Ja, kanske. Jag visste varken ut eller in ibland. Och du kunde ju inte heller ta ditt ansvar för att det skulle funka”, sa han. ”Har det varit stressigt tycker du?”
Hon såg upp från telefonen. Ögonen var argt isblå. Han insåg att hon inte skulle be om ursäkt. Inte den här gången heller.
”Så, vad ville du att jag skulle göra? Säga: Nu ska alla vara glada, respektera varandra och hjälpas åt?”
”Ja, varför inte? Det hade antagligen hjälpt!”
”De är barn, Henry! Jag kan inte tvinga dem att gilla dig.”
”Som om jag hade bett om det! Det fattar jag väl. Tror du att jag är dum i huvudet?”
Att han aldrig kunde undvika att bli provocerad. Typiskt! Visst hade allt varit bättre om barnen hade tyckt om honom. Mycket bättre. Men det var inget man kunde begära. Det hade hon rätt i.
”Du hade kunnat hjälpa oss”, tillade han.
”Hur då?”
”Genom att visa att du gillar mig. Men om du inte visar mig nåt intresse när vi är tillsammans allihop, så kommer de såklart inte ens att försöka.”
”Om jag inte håller full koll på de minsta så blir det bråk. Det vet du.”
”Och jag hjälpte till. Märkte du inte det?”
”Det hade du inte behövt. Jag kan ta hand om mina barn själv.”
”Jag ville lätta din börda lite.
”Jag älskar att ta hand om mina barn. De är ingen börda”
”Men du har ju suckat hela veckan.”
”Några få gånger kanske. När vi inte kom iväg till stranden för att alla velade hit och dit. Du inte minst!”
”Så fort nån av dem ropar mamma så släpper du allt annat. Du skulle kunna säga vänta lite ibland.”
”Det funkar inte så.”
”Barn går inte under om de får vänta några sekunder då och då.”
”Och vad vet du om det?”
”Jag är ju pappa också.”
”Det är inte samma sak. Jag är deras mamma.”
”Inte bara. Du är ju dig själv också” suckade han.
”Du tycker att mina barn är bortskämda och otrevliga! Det var en dålig idé att du följde med hit.”
”Ja, du sa just det. Jag hörde dig första gången”, muttrade han. ”Men de speglar bara dig. Det är inte deras fel.”
Hon svarade inte, utan sträckte sig efter vinglaset. Kanske var det över nu?
En ny flock gäss flög skränande fram över dem på låg höjd. Till och med hon, som var ointresserad av naturen, lyfte på blicken.
”Jag tror att de landar i vattnet utanför stranden”, sa han. ”På nätterna måste de hålla sig utom räckhåll från rävarna. I Nils Holgerssons underba…”
”Jaja”, avbröt hon. ”Jag orkar inte lyssna på sånt nu.”
”Okej”, sa han och tystnade.
Han tömde vinglaset och reste sig upp, gick ut i köket och ställde glaset på bänken. Han tog fram lök och en burk tomater ur skafferiet, drog på sig ett förkläde och satte på pastavattnet. Plötsligt insåg han att han inte ville laga mat riktigt än. Bråket hade gjort honom illamående. Han gick ut igen. Hon satt i skuggan nu och mobilen lyste upp hennes ansikte. Kvällen kom snabbare i slutet av sommaren.
”Jag går ner på stranden och kollar om jag har rätt med gässen”, sa han. ”Sen kommer jag tillbaka och lagar mat. Vill du följa med?”
”Jag tycker inte om gäss. De är oberäkneliga, de känner om man blir rädd och då går de till attack. Det enda jag är rädd för är gäss och sekter. Men gå du, om du vill.”
”Jag kommer snart”, sa han och satte ner fötterna i den ljumma sanden på stigen ner till havet.
”Det kommer aldrig att funka om du ska vara svartsjuk på mina barn!”
Han hörde ropet just när han klev upp på den lilla sanddynen. Framför honom bredde den långa stranden ut sig. Utanför bränningarna guppade gässen. De var redan minst ett hundratal. Gässlingarna höll sig nära sina mammor. I utkanten av flocken vakade ensamma hanar med sträckta halsar – de äldsta ytterst, närmast rävar, minkar och örnar. Åtminstone trodde han att det var så det förhöll sig. Det vore logiskt. I en vid böj gick en ny plog med gäss in för landning.
Han var absolut inte svartsjuk på några barn. Han ville bara att hon skulle vara snäll mot honom också. Man måste ju hålla sams i flocken.
Han stoppade handen i förklädsfickan, men den var tom. Snusdosan låg kvar i köket. Sanden hade svalnat sedan stranden hamnat i kvällsskugga. Han gick tillbaka långsamt.