Tyrestad, måndag morgon 5/9 2011
Trots att söndagen bjudit på en gråmulen sensommardag visade Tyrestad upp sig från sin allra bästa sida när Evin slog upp sina ögon i sitt föräldrahem, strax innan väckarklockan ringde halv åtta på måndagsmorgonen. Som så ofta hade dimman lagt sig över de låglänta områdena på Åns södra sida, och blygrå regnmoln hade under kvällen samlats på himlen, men under natten hade molnen dragit bort och solen gick redan att skymta fram genom resterna av dimslöjorna. Hon drog upp rullgardinen och passade vanemässigt på att kontrollera utomhustemperaturen.
”22,5 grader. Blir nog varmt idag med”, tänkte hon, samtidigt som hon slog bort tankarna på att gosa ner sig i sängen igen.
– Lika bra att ta itu med den här dagen på en gång. Men det kunde ju ha varit lite svalare.
Talande med svag röst för sig själv, utan att egentligen vara medveten om det, drog hon på sig tröjan hon burit dagen innan, och gick ut i köket. Som väntat satt mamma redan vid köksbordet och frukosten stod framme på bordet. Precis som alla vardagsmorgnar hade hennes mamma stigit upp, i Evins ögon onödigt tidigt, bara för att ha morgonmålet serverat i tid för att hennes pappa skulle kunna ta cykeln till sitt arbete på Tyrestad Plåt & Smide klockan åtta.
Evin gick som radiostyrd till diskbänken, fyllde upp vattenkokaren med ytterligare en skvätt kranvatten och tog fram en påse svartvinbärste från asken på bordet. Hon hällde upp en tallrik med fil ur förpackningen i kylskåpet och stoppade tre skivor färskt franskbröd i brödrosten.
Autopiloten var fortfarande inkopplad, och hade så varit sedan hon slog upp ögonen. Plötsligt under frukosten fann hon alla sina förberedda repliker som uppslukade av jorden. Hon hade tänkt försiktigt förbereda mamma på att hon hade något att tala med dem om på eftermiddagen, efter skolan. Sedan när hon träffade dem, halv fem innan maten, skulle hon bara låta bomben explodera, för att sedan ta sakerna efterhand som det gav sig. Nu låg plötsligt saken i en helt annan dager, och det bara för att mamma just hade, som i en oväsentlig bisats, berättat att hon och Aram, Evins egna föräldrar tänkte fira sitt 25:e år i Sverige ute på restaurang samma kväll. Samma kväll som hon själv skulle få se sin ring för första gången, och de skulle offentliggöra sin förlovning inför ett fåtal goda vänner ute på Trastevere, stadens bästa italienska restaurang.
”Ja, förutom när vi valde ut dem tillsammans hos guldsmeden förstås. Och nu kommer jag att förstöra deras eget firande”, tänkte hon, när hon lämnade köket, och drog av sig sina redan svettiga kläder, för en snabb dusch och ombyte innan skolan. Med en molande känsla av obehag i magen gick hon in mot centrum, passerade skogsdungen nere vid ån, för att sedan korsa densamma på väg mot Högskolan, där hon nyss påbörjat sitt tredje läsår, med inriktning på internationell handel.
Måndag eftermiddag 5/9 2011
Roman Gusjev sitter vid sin fönsterplats på höger sida och ser hur planet sänker sig ned i en flack bana mot Arlanda. Han ser under sig hur de passerar en byggnad med ett antal parkerade bilar, och strax därpå en asfalterad väg, innan de passerar staketet som omger flygplatsen. Piloten gör en sista finjustering av inflygningen mot bana 27, och sekunderna senare tar hans Tupolev 204 mark med en mjuk men distinkt duns; motorerna reverseras och de taxar in mot sin väntande gate. Roman, som de sista minuterna innan landningen suttit med en plastmugg i handen, kramar ihop den tills plasten spricker med ett krasande, och stuvar undan resterna i stolsfickan framför sig.
”Välkommen till Stockholm och Arlanda flygplats. Vi ber er sitta kvar med säkerhetsbältet fastspänt tills planet stannat helt och skylten med ”fasten seatbelts” släckts. Resenärer som ska fortsätta vidare med inrikesflyg ombedes observera att tulldeklaration av bagaget ska ske här på Arlanda även om bagaget är märkt med er slutgiltiga destination”. Ett avslutande klickljud hördes, när flygvärdinnan stängde av det inspelade meddelandet innan hon reste sig från sin plats för att göra sig beredd att öppna planets främre dörr.
”Jaha”, tänkte Roman, som just låtit samma meddelande på ryska gå in genom det ena örat och ut genom det andra. Han hade suttit med öronen på spänn för att försöka förstå vad som sades på det underliga språket. ”Det är så här svenska låter då. Nåja, jag lär väl få höra en del av det den närmaste tiden, och något ska jag väl lyckas snappa upp…”
En lätt oreda uppstod som brukligt är, när ett hundratal resenärer reste sig upp för att lyfta ner sitt handbagage från hyllorna, för att sedan positionera sig så fördelaktigt som möjligt innan avstigningen. Roman, som hade både incheckat bagage att vänta in och dessutom skulle resa vidare med inrikesflyg tog det lugnt, väl medveten om att hans transfertid på nästan tre timmar inte föranledde någon som helst brådska, utan gott och väl tillät såväl toalettbesök och en stund i någon bar, förhoppningsvis med utsikt över flygplatsen med sitt myller av flygplan, truckar och fordon av allehanda slag.
Roman hade otur. Hans förhoppningar om att snabbt och smidigt kunna passera pass- och tullkontroll grusades direkt när han tittade ut genom flygplansfönstret och såg en Boeing 747 från Iran parkerad vid gaten intill, och redan när han kommit in i transitområdet insåg han att här kommer det att bli köer. Mycket riktigt kunde den enda tillgängliga kön för ”övriga nationaliteter” inte hantera anstormningen, och han fick vackert ta sin plats längst bak, där köslutet nu börjat närma sig slutet av trappan ned från transit-hallen. Roman, som aldrig tidigare besökt Sverige, hade inga förväntningar på passkontrollen.