Fred
Egentligen heter jag Manfred, men min mor tyckte det lät för tyskt när vi kom till Sverige efter kriget. Hon undvek konsekvent det förflutna. Morfar dödades i en skyttegrav under första världskriget och min far vid bombningarna av Dresden. Man kan förstå hennes skygglappar. Och att hon ogillade att jag blev fältflygare.
Först som civil pilot började krigen krypa in under mitt eget skinn. En inhyrd kapten jag flög med var engelsman. Som fällt bomber över Tyskland i krigets slutskede. Dresden? Han nickade. Sen undvek vi ämnet och smuttade på kaffet. Svårt att få ihop bilden av honom med krig. Men ett jobb är ett jobb.
I Thailand mötte vi under en period tre B52:or på väg från Guam till Vietnam. Alltid på samma höjd och vid samma tidpunkt. Med autopiloten inkopplad satt vi och drack kaffe på tiotusen meters höjd. Och där satt de och gjorde samma sak. Skillnaden var att vi fraktade passagerare, de skulle släppa bomber. Ett jobb är ett jobb?
Från flygbasen i Bangkok sändes attackplan ut med Agent Orange och napalm. Brandbomberna pratades det mest om, framför allt när bilden på den springande nakna flickan spreds i massmedia.
Som tonåring hade min son bilden som plansch på väggen. I svart tusch hade han skrivit: I love the smell of napalm in the morning.
Kitty var flygvärdinna, blev hemmafru när vi gifte oss. Sen dröjde det inte länge förrän Tom kom till världen. Vårt enda barn.
Vi dämpar ångesten med Johnnie Walker och sobril. Golf fungerar på dagtid. Det var först efter Toms död jag började förstå min mor.
Det händer att jag drömmer om min far. Inga minnen i vaket tillstånd, men i sömnen känner jag lukt av piprök. Kryper upp i hans knä. Skäggstubb kittlar mot min kind, varma händer håller om mina små. Han hummar ramsor som hans mor sjöng när han själv var i samma ålder. När jag vaknar är jag osäker. Verkliga minnen eller fabricerade fragment?
En annan bild som har börjat dyka upp är den av några träd. Först lummiga trädkronor underifrån. Sen ändras perspektivet, blir en träddunge från sidan. Nu har bilden vidgats ytterligare. Simmande svanar, hästar som långsamt drar vita landåer utmed vattnet. En park har skjutit upp som en svamp ur det undermedvetna.
Det kom ett vykort från Tom när vi bodde i Bangkok. Han och Kitty hade farit i förväg hem till Sverige där vi skulle fira jul med Kittys föräldrar. De flög med Aeroflot och planet mellanlandade i Sovjet.
Hej Pappa. I Tasjkent såg jag en hare på flygplatsen. Den såg ut som en svensk hare (ingen rabbis, utan en fälthare). Det såg ut som i Sverige där. Vi ses snart, Tom
Kitty hade hjälpt honom att stava till Tasjkent, men resten hade han knåpat ner själv, trots att han helt nyligen lärt sig skriva. Hans hemlängtan lyste igenom. Jag undrade hur det skulle gå att återvända till Bangkok efter jul.
Hanna
Till skillnad från Fred låter jag det förflutna vara. Hans far dog inte i Dresden, men det kommer han aldrig att få veta. Vad gott skulle det göra?
Så min man befann sig i vårt hem i Dresden när bomberna föll. Inte i ett dödskalleförband i Polen.
Tystnad är en mäktig kraft, inte att förringa.
Ibland ser jag drag av min make i Tom. Det smärtar. Av saknad, men också av oro för framtiden. Fast Tom växer upp i en bättre jord, kanske är min oro obefogad.
Kitty
Barbie och Ken. Utåt det perfekta paret.
På min svärmors begravning valde Tom att inte komma. Fred blev förstås ursinnig och jag medlade som vanligt. Sorg kan ha olika ansikten. Tom sörjde på sitt sätt.
Redan innan jag lärt mig svenska blev jag expert på sorg. Fred pratar ofta om sin skuggfar, anar inte att även jag har skuggföräldrar. Märkligt, då vi snart varit ihop i fyrtio år. Fast det är kanske ännu konstigare att jag inte har berättat, att hans svärföräldrar inte var mina biologiska.
Jag skulle fylla fyra då jag skickades till Sverige i krigsslutet. Varför fick jag inte återvända? Varför blev jag bortadopterad?
När jag fyllde åtta fick jag ett teleskop av far. Vi brukade sitta på balkongen och titta på stjärnorna. Han lärde mig att Vintergatan rör sig i två miljoner kilometer i timmen. Jag förstod aldrig riktigt vart vi var på väg, men det spelade ingen roll. Vi reste tillsammans, det var huvudsaken.
Inte kan jag prata finska heller, mitt ursprungliga modersmål. Hur kan ett språk raderas helt ur ett medvetande?
Manfred och Carita är fortfarande flyktingar, barn som ryckts upp med rötterna. Omplanterade med vaga minnen som inte går att skilja från drömmar. Kan en flykting någonsin hitta hem? Vill man ens återvända? Eller bara skära loss ankaret som trasslat in sig i sjögräs? Färdas vidare.
Fred
Efter provsprängningen av Tsarbomben 1961 var det mycket som ställdes på sin spets. En vätebomb över tretusen gånger starkare än bomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki.
Min första tanke gick till piloterna. Bomben hade en fallskärm som bromsade fallet så att de skulle hinna undan innan brisaden. De behövde färdas fyra mil för att klara sig. Klara sig? Kanske en definitionsfråga, men ett jobb är ett jobb.
Man måste nog ha upplevt Berlinmurens fall för att kunna förstå känslan när allt vände, när vi slog in på en ny bana mot nedrustning och globala avtal. Aldrig mera krig.
Det var samma år som Tom dog. Tänk om han fått uppleva när ridån föll. Vi kunde ha åkt till Berlin och köpt en skärva av muren. Dragit vidare till Dresden. Tillsammans letat efter svandammen.