Kapitel 1
Charlie kisade mot morgonsolen. Han gäspade, sträckte på sig. Gäspade igen. Fåglarna kvittrade envist. Det susade lite i trädkronorna av morgonbrisen. Det var en fin vårmorgon.
”Vad ska man hitta på idag då”, sa han liksom för sig själv. Hans satt på verandan till sin koja en sisådär 12 meter upp mellan två väldiga tallar mitt inne i skogen och dinglade med benen. Han höll om en stor kopp rykande café au lait.
Charlie var åtta år, skulle snart fylla nio och hade råttfärgat hår, uppnäsa, fräknar, var något fetlagd (men rörde sig alltid som om det var muskler och inte fett, det hade han lärt sig av Johnny Weissmüller i en av hans Tarzan-filmer) och hade rymt från sin farsa när han var fem, Charlie alltså. Sin morsa hade han förstås också rymt från, men han räknade inte henne liksom. Tjejer var ju kass. Egentligen räknade han inte med sin farsa heller, det var ju därför han hade rymt. De var inte hans riktiga föräldrar i alla fall, det hade han förstått efter att ha sett ett par Tarzan-filmer på TV. Snabbt hade han räknat ut att han var son till Tarzan och helt enkelt blivit infångad som mycket liten i djungeln, antagligen när Tarzan och Jane låg och sov, och förd i en bur till Sverige. Cheeta låg nog också och sov, för annars hade hon naturligtvis slagit larm. Cheeta var en schysst tjej, den enda. Jane kunde ju inte ens jämföras med henne. Varför hade inte Tarzan gift sig med Cheeta istället?
Charlie tände en John Silver. Sin allra första. Tändstickan släckte han omsorgsfullt innan han knäppte iväg den. Det fick inte bli skogsbrand i hans djungel.
Bidrag till tävlingen »Mina första sidor – tävla med din romanstart!«. Visa alla bidrag.