Sjukhuset
Efter en kort promenad hemifrån ligger målet framför mig; sjukhuset. Jag ser mig omkring och hittar vad jag söker. Går in på kaféet mittemot och beställer en Cappuccino, utan socker.
Betalar och går tvärsöver gatan till sjukhusområdet som ligger framför mig. Går in genom en stor röd grind som avskärmar från den trafikerade vägen. En fin liten park med gräsmattor och buskar öppnar sig. Bilväg snirklar sig mellan grönskanVinterkylan är slående och gör att de flesta flyttar sig efter solens strålar.
Ser en grupp romer i olika åldrar på torget. De är svartklädda och i djupa diskussioner med höga röster. De står samlade på en liten yta. Saknaden efter sittplatser gör att en del sitter på stenbumlingar som delar gräsmatta från väg. De övriga står mitt i den lika parken Andra lutar sig mot sjukhusväggen.
Jag letar efter någonstans att slå mig ner och bestämmer mig för att inta en av många väg-delare av orange plast. De är är tomma på innehåll vilket gör att det behövs en viss precision för att de inte ska välta av min tyngd. Det finns några stycken och jag väljer en där solen når mig med sina varma strålar. Slår mig ner med försiktighet i mitten och ställer min pappersmugg på den ena sidan kanten av min tillfälliga sittplats.
Öppnar min ryggsäck och tar fram två hembakade bullar. Avnjuter kaffet och bullarna samtidigt som människor passerar förbi. En del lämnar sjukhuset och andra är på väg in. En person kämpar med att fickparkera sin bil och lyckas till slut. En kraftig, lång, rundlagd man i trettioårsåldern kliver ur. Han är ensam och öppnar bakdörren på bilen och tar ut en bilbarnstol och ställer den på bilens tak. Han tar fram ett par skor, stänger dörren, tar barnstolen och går rak i ryggen och med snabba steg mot en annan del av sjukhusområdet. Mina tankar säger att denne rakryggade man har blivit pappa som nu ska hämta sin kvinna och deras gemensamma underverk.
I samma veva kommer en vacker kvinna i ungefär samma ålder och håller en jämngammal man under armen. Hon går medryck rygg och kommunicerar lite tyst med en man som sluddrar när han pratar och vinglar till i sin gång. Han kanske har en sjukdom som heter alkoholism. Jag har avnjutit mitt kaffe och mina bullar. Samlar ihop mugg och bullformar, reser mig och kastar det i närmaste papperskorg. Försöker att hitta vägen till en annan ingång. Jag ska på besök. Går runt på baksidan av där jag nyss suttit och funderar på om jag gått rätt. Känner igen mig efter ett tag och går in i en gul byggnad genom en stor entre´ där två hissar finns och information om avdelningarnas läge är skrivet mitt emellan dessa hissar. Mitt mål blir trappan strax bredvid. Tar mig upp till första våningen.
Dörrarna till avdelningen är stängda och jag inväntar någon med kod. Dröjer inte länge förrän en vårdare kommer som kan koda in. Korridoren inne på avdelningen är lite ljusgrå och det ser gammalt och nött ut. Inte en enda stol att sitta på. Inga besökare denna dag mer än jag. Går till rum femton där min vän väntar.
Ett rum som är avsett för två sjukhussängar har ytterligare en säng. Män i sjuttioårsåldern, med helt olika liv.
Manolis, en mager man som ligger närmast fönstret. Han är lite gråhårig och harklar mycket, opererad i halsen, pratar men ingen hör vad han säger. En vänlig, hjälpsam person, med glimten i ögat. Han är färdigbehandlad för denna gång. De undrar vart han ska ta vägen. Kylan gör sig påmind när vi öppnar dörren till balkongen. Manolis är hemlös.
Georgos, mannen i mitten, är kraftig och lite flintskallig. Han säger inte så mycket, tittar gärna ner i mobilen för att få tiden att gå.Han halvsitter i sin säng och även han har inte tvättat sig under den veckan han behandlats. Han har andningsproblem och dåligt hjärta. Han hostar en del samt har en syrgas-slang kopplad till sig. Han har fyra barn varav två befinner sig utomlands. Honom hälsar ingen på. Hans fru ligger till sängs efter en stroke. Familjen har inte råd att ta hjälp så en av sönerna har tvingats ta ledigt från sitt arbete för ta hand om sin mor, tillika Georgos fru.
Mannen som nu sitter närmast dörren är min vän Stelios.. Han är lång och lite för tjock och välbyggd. Grått lite tunt hår och han doftar gott. Han har duschat och borstat tänderna. Han är vid god vigör trots underliggande sjukdomar. Något som man inte kan se utanpå.. Han pratar vänligt med sina rumskamrater men det blir inga långa samtal med sina rumskamrater men de byter mobnummer.
Hans besök består av mig och äldste sonen och vi kommunicerar om det ena och det andra. Vi har en trevlig stund.
Detta blir dagen för hemgång. Manolis, vid fönstret är redan utskriven, till sin hemlöshet. Jag hjälper Stelios med packning av kläder, handdukar, laddare och ett kuvert med information av behandlingar som gjorts under sjukhusvistelsen. Allt finns med och vi tar avsked från Georgos. Önskar att han ska tillfriskna snart. Han börjar att gråta lite i smyg när vi tar avsked och avviker. Vad är det som väntar denne man. Han vet och vi försöker att förstå.
Manolis närmar sig sin sovplats som låg i skydd av en husvägg. Hans hem var raserat.
Han skickar meddelande till Stelios.
Georgos blev utskriven kommande dag. Han blev hämtad av ambulans. Hans liv fortsatte till en dag då förändrades och han ringde till Stelios.
Stelios skjutsades hem av sonen i en fin bil. Georgos hörde av sig en vacker dag med nyheter.
Han tog emot meddelande och samtal.