“På fyra ben går den som jag gillar allra mest, gillar, gillar, gillar allra mest … trallalaaaa …mmmhmmmhha“ nynnar jag. “Gillar, gillar, gillar allra mest” sjunger jag med fullt magstöd och öppen mun. Ingen kan vara nära nu tänker jag. Hovarna fortsätter att taktfast hålla tag i fyrtakten i skritten oavsett min röstvolym. Hon är så fin, min vackra svarta springare, så snäll, så lugn och trogen.
Det är höst, tredje helgen efter att älgjakten har börjat och de värsta skjutdårarna har hunnit avreagera sig och tröttnat på att åka ut i skogen varenda helg. Jägarna har absolut ett visst övertag i skogen speciellt dessa första jaktveckor eftersom de har ett vapen i handen. Av respekt för jägarna och med omsorg om livet så rider jag ofta på sen eftermiddagen eller kvällen när mörkret har fallit och inget vapen får lossas lagligt. Jag sjunger eller möjligen skrålar gärna under tiden i skogen ändå för säkerhets skull. En favoritsång i skogen är naturligtvis den där populära dängan, du vet, “Jag är ingen älg, tralalala” i valfri tonart och hästens takt.
Vi fortsätter vår skritt med mig teraupetiskt nynnandes. På huvudet lyser en modern pannlampa, 1000 lumens det är grejor det får världen att bli större i mörkret. Jag sitter i den bekväma sadeln med extra gelfyllning i sadeln för mattes rumpa, underbart med bekvämligheten i dessa moderna sadlar. Stoppning i sätet, underbart. Tänk om de gamla ridlärarna hade sett sådant eller ens de yngre ridlärarna, “du sitter fast och balanserar i sadeln och inte i ridbyxor med massor med fastlimmande helskoning”. Det var på den tiden inte teoretiskt möjligt att ens fundera på att få minsta lilla hjälp i sin ridning med moderna material eller tekniker.
Jag svänger in på skogsvägen. Börjar med uppmjukande trav, trav är en ökad tvåtaktig rörelse framåt ofta rider man “lätt” då lyfter man sig i vartannat steg för att inte sitta så tungt på ryggen. Samlar hästen med halvhalter och olika skolor. En halvhalt är ett förberedande tecken på att någon taktändring eller sväng kommer att ske och vi en överenskommelse om att vi är överens om det, Tinna, min häst, och jag. Går halvhalten igenom, dvs Tinna tycker att hon förstår och saktar av lite i framåtmarschen och balanserar upp sig på alla fyra benen eller helst förflyttar vår vikt bakåt mot bakbenen. Känner det och känner att det är ok och då vet jag att det är ok och hon är förberedd.
Vi gör tillsammans olika lösgörande övningar. Skänkelvikning höger, framåt skänkelvikning vänster. Höger skänkelvikning, halvhalt, rakriktning, halvhalt, höger skänkelvikning några meter, halvhalt, repetera återigen alltid balanserat. Skänkelvikningar är lösgörande och lösgörande är att göra hästen smidig och varm i alla muskler. Vid skänkelvikning förflyttar sig hästen åt sidan med rak hals, enbart huvudet ställd från färdriktningen. För alla övningar gäller att hästen aktiverar alla muskler.
Höger sluta, halvhalt, rakriktning, halvhalt, åh ojämn väg handen följer mjukt hästens rörelser med huvudet, jämn mark återigen, halvhalt, vänster sluta, halvhalt rakriktning, avsaktning, slappna av några steg i skritt med mjuk kontakt med handen i tygeln för att inte pressa bakbenen för mycket innan de är starka och rörliga. Repetera med vänster sida. Så likadant med öppna vilken är en samlande rörelse. Alltid handens mjuka kontakt med tygeln. Öppna och sluta kallas skolor och innebär att hästen är svängd genom hela kroppen, Sluta kröker bakdelen som på väg ut ur en volt, lösgörande och öppna böjer framdelen, samlande som på väg in i en volt.
Vi fortsätter att kommunicera och jobba med varandra, jag frågar, hon svarar, hon frågar, jag svarar. Jag väntar tålmodigt tills hennes kropp och huvud säger till mig, “japp matte, jag är förberedd, jag vill öka takten med dig”. Jag får ok från Tinna efter en sista halvhalt. Hon är redo för någon förändring och hänger med på vad vad matte hittar på och så bjuder hon fram till tölt. Hon vet ju att just här brukar vi tölta så vi är vana vid varandra men jag förbereder henne noggrant ändå alltid. Min lilla tossa Tinna, du ska alltid behandlas schysst.
Halvhalt och nu samlar vi och tölten som kommer på den lilla skogsstigen är en underbar tölt. “Islandshäst, gudarnas häst”. Jag känner hur hovarna stampar dovt i marken. Huvudet är högt, halsen och huvud i en trygg eftergiven position och hållningen stadig. Ingen vikt i handen, vi jobbar tillsammans, jag tänker öka, minska och hastighetsändringarna sker. Rörelsen flödar fram genom hästens kropp och jag känner bakbenens styrka, ryggens fasthet. Tatatatatatatata, black n’decker, black n’ decker, black n’ decker krystar jag, klockrent, alltså ren fyrtakt även i mindre ojämnheter på stigen. Vi två är ett, vi är ett ekipage och vi flyter fram. Klappret fortsätter och vi färdas vidare på den stenhårda grusvägen medan barrträd och avlövade lövträd flyter sakta bakåt i synfältet.
Vi vänder Vänster, på hemväg till stallet går vi i skritt. Den långsammaste gångarten hos en häst och det är en fyrtaktig rörelse. Ett steg i taget bär hon mig. Långa tyglar, stark välvd rygg åh Tinna sträcker sig ned, mulen är nästan nere vid marken så uttnytjar hon det plötsligt och sträcker mulen efter en blomma. Frustar belåtet när hon lyckas nypa den.
Ännu en gång överlever vi älgjakten på vår tur. Jag ger proteinfoder och hon äter och dricker medan jag borstar av henne och kontrollerar hovar och ben är skadefria. Tack min häst. “Imorgon blir en rolig dag”, berättar jag för henne, “då ska vi tillsammans med Sara och Roxy upp i bergen”. Så går hon ut i hagen till sina hästkompisar.