september år 1355
Den kyliga höstluften denna tidiga morgon bet i kinderna när Ella klättrade uppför askens höstklädda grenar. De stora livsavgörande frågorna var inget hon tänkte på i denna stund. För i detta nu fanns inget annat än sökandet efter friheten från dem. Likt många gånger förr hade hon smitit från sina äldre systrars vakande ögon. Att lyssna och göra som hon blev tillsagd hade aldrig fallit henne in, vilket hon långt senare skulle minnas med blandade känslor. Hur mycket sorg hade kunnat undvikas om hon den här dagen lytt Aurboda, sin äldsta syster. Hur många liv hade skonats? Eller var allt redan förutbestämt?
En hackspetts rytmiska trummande fick henne att stanna för ett ögonblick, men då hon inte såg den fortsatte hon uppåt. Gren för gren tog hon sig närmare toppen. Hon höll hårdare om stammen då hon sneglade nedåt och svajade till. Hur högt upp är jag? Tjugofem alnar? Trettio?
Ella höjde blicken. Utsikten över dalen var hjärtekrossande vacker när den klädde sig i höstens färger, från solgult till rostrött. Den ovala sjön i hjärtat av den låg stilla med byn Sálheim till öster, där människorna bodde i sina låga stenstugor och till väster Felltorp, där hennes far var hövding, med timmerstugor omgärdade av berget. Åter vände hon blicken mot Sálheim och undrade hur det såg ut där innanför murarna av sten. Levde de som folket i Felltorp eller gjorde de allt bakvänt? Om hon tänkte länge och väl kunde hon bara minnas att hon nog räkna på ena handens fingrar alla tillfällen hon sett människor under de få år hon levat. På långt håll givetvis.
En visslande melodi under trädet fick henne att haja till. Hon kröp tyst ihop vid stammen och bad till vilken av alla högre makter som ville lyssna. Ljudet av en kvist som brast under hennes läderklädda fot lät öronbedövande i tystnaden. En ed for över hennes läppar då grenen fortsatte sin färd. Slog i både tre och fyra gånger innan den landade på marken.
Visslandet tystnade och där nere på marken stod en pojke, inte mycket äldre än hon själv, med pilbågen riktad upp mot trädkronan. Skräcken kramade åt i bröstet och hon vågade knappt andas. Kunde inte även om hon hade försökt. Är det här slutet på min korta existens?
Han såg sig om flera gånger innan han satte sig på sin bruna mantel under trädet och visslandet fyllde åter luften omkring dem. Hon klättrade ned gren för gren. Stannade vid minsta ljud innan hon åter fortsatte, gömd bakom den tjocka stammen. För en ynka sekund undrade hon om människorna kanske hörde dåligt, för även om hon var bra på att smyga kunde hon inte göra det i total tystnad. Hon blundade och tog ett djupt andetag innan hon hängde från den sista grenen, sträckte på tårna tills de snuddade vid gräset och sjönk ned på huk. Sneglade runt stammen men inget i pojkens hållning avslöjade att han hörde då hon smög på tå bakom honom.
Ljudet från kvisten som bröts under hennes fot kom förvånansvärt långt efter att hon kände den knäckas. Stod som förstenad då pojken reste sig, försökte tvinga fötterna att röra sig men de vägrade. Med vidöppna ögon mötte hon två lika chockade azurblå och när han tog av sig mössan, lika grön som bladen på moderns rosenbuskar, såg hon med förskräckelse att han var från Sálheim. Han var lika lång som ynglingarna från hennes by men den gängliga kroppsbyggnaden och de kortklippta ljusa lockarna avslöjade honom. Ingen av pojkarna hon kände skulle klippa sig kort, och ingen vuxen skulle tillåta det.
Hjärtat hamrade hårt innanför revbenen, han kunde omöjligt ha missat det. Föräldrarnas varningar om att bli sedd av människor ekade inom henne då man inte visste hur de skulle reagera. En del av dem var vänliga varelser och andra dräpte hennes folk utan att lyssna till deras böner om nåd.
Kvickt såg hon sig omkring men fann ingenstans att fly. Blicken fastnade vid bågen som låg på marken vid hans fötter. Flackade mellan vapnet och pojken som stod med vidöppen mun och inte gjorde en ansats till att röra sig. Men om han gjorde det, men bara om, skulle hon springa så snabbt som benen bar henne.
’’Jag har då aldrig sett på maken, en flicka som klättrar i träd. För det var väl därifrån Ni kom?’’ sade han.
Förvånad skrattade hon till men tystnade snabbt, ännu var inte fara över. Hon synade kläderna och av den mossgröna kjorteln som täckte överkroppen och de bruna hosorna på benen verkade folket från Sálheim i alla fall klä sig rätt och riktigt.
’’Vem är Ni? Ni kan inte komma från min by för jag känner då rakt inte igen Er och där kan ingen flicka klättra i träd.’’
’’Kan ni inte tala om annat?’’ sade hon.
Hans ord gjorde henne djärv men trots att stämningen lättat något fortsatte hon gömma beviset för deras skilda härkomst innanför kjolarna. Svanstippen vibrerade. Det var få saker som skilde henne från människorna och en ensam flicka av trollsläkte kunde med lätthet misstas för en.
’’Självfallet kan jag det. Var kommer Ni från och vad gör Ni här, utan sällskap?’’ Han försökte sig på ett avväpnande leende men det gjorde henne ön mer på sin vakt. Vad är han ute efter? Hon bannade sig själv i tysthet för sin oförsiktighet, ensam med en pojke hon inte kände. Skulle hon till råga på allt även bli antastad, eller något än värre? Ännu en gång såg hon efter en flyktväg men likt första gången fann hon den inte, eller skulle hon chansa på att hon var snabbare än honom?
Sakta bugade han på ett förvånansvärt höviskt sätt. ’’Mitt namn är Niklas, vad heter Ni? Snälla, Ni behöver inte vara rädd för mig.’’
Precis vad en våldsverkare skulle säga.