Bortom bergen
Cova, Galicien, Spanien 1877
Det såg inte ut som om de skulle kunna komma ur fattigdomen. De var tvungna att försörja sig på en jordplätt som blev mindre och mindre för varje generation. Deras hus var enkelt. Det var byggt för fler än hundra år sedan och fadern hade fått det i arv. Det var enligt traditionen murat med traktens sten och kalkputsat. På bottenvåningen fanns det plats för boskap och jordbruksverktyg, med en bred ingång och en tung snickrad grind. Byggd i en sluttning hade bostaden på övervåningen farstu och ingång på ovansidan. Det fanns även en stadig trätrappa till köksingången vid den ena gaveln.
Fadern och den äldsta pojken hade snickrat ihop de nya fönstren. Ekskogarna gav rikligt med material av högsta kvalité. Från de tjocka stenmurarna hade de byggt ut burspråk i trä. Modern fick golvplankorna att glänsa när hon borstade dem med såpa. De kalkade väggarnas blänkande yta kontrasterade med de blåa fönstren och de munblåsta mörka glasrutorna.
Modern hade flyttat från sin födelseby till Cova när de gifte sig. Vid en höstmarknad hade de träffats och ett år senare gifte de sig vid kyrkan i Pobla de Trives, centralorten. Efter bröllopets firande kunde brudparet kosta på sig en tvådagarsresa till Ourense, den närmaste staden. Sedan tog det vanliga livet vid, odlingarna och djuren och viss renovering av det gamla huset.
Camilla var det andra barnet i en skara av fyra och den enda flickan. Hon var inte annorlunda vid första anblicken. Alla barn i byn var vana att leka och springa i skogarna där ek och kastanj dominerade. De samlade kastanjer och fallna grenar till brasan hemma.
Barnen gick i skolan vid Trives, och skoldagarna kändes långa på vintern. Under vår och höst var de nödgade att arbeta i jordbruket och därför fick skoldagarna vara kortare. Året 1877 hade storebrodern redan gått i tre år i byskolan och Camilla hade nyligen börjat. Nästa år skulle en av småbröderna få börja. Totalt gick barnen fem år och i skolans lilla lokal gjorde skolfröken ett gediget arbete, med barn från fem till tolv år, olika kunniga och olika motiverade. Många barn fick inte ens gå i skolan i så många år, deras hjälp behövdes hemma för att valla boskapen eller fodra och mjölka.
De vuxna i byarna runt omkring hade kämpat för att få dit skolfröken och hade rustat upp det gamla kapellet, skänkt till kyrkan av en stor markägare. Kyrkan upplät det i sin tur till skollokal. Byborna insåg att det var svårt att klara det moderna livets krav utan att läsa, skriva och räkna. De ville ha en bättre framtid för sina barn. Själva kunde de knappast stava sina namn.
Vägen till skolan var lång och barnen valde många gånger att ta sig över bergen, om ingen kunde erbjuda skjuts med vagn. Det var nio kilometer utmed landsvägen. Över bergen var det två kilometer av steniga, branta och ibland isiga backar.
Vid barnens ankomst bjöd fröken på varm mjölk och barnen hade med sig kastanjer att rosta eller bröd att dela med sig. Barndomsminnena präglades av doften av rostade kastanjer och nybakat bröd, med skolan som ett andra hem och skolfröken som en modersgestalt. Hon litade på sina elever och de litade på henne. Barnens sociala liv i de små bergsbyarna var begränsat och fröken var lika bra på att lära ut som på att ge råd om livet när det kärvade.
***
Cova, Galicien, Spanien 1880
Cova ligger i det inre av Galicien, en region av Spanien längst ut i nordväst. Provinsen där Cova ligger heter Ourense och dess huvudstad likaså. Camilla var en generös, vaken och förnuftig flicka, hon tänkte logiskt men hade kontakt med sina känslor. Hon kunde låta mycket bestämd och allvarlig redan som åttaåring, storebrodern skojade och kallade henne för ”lilla fröken”. Hon var en bra lyssnare, ställde sig ofta rakryggad och med armarna i kors, observerade de vuxna men sade inte mycket. Hon såg ut att lära sig av allt och ställde kloka frågor.
Flickan visste vad hon ville, hon visade sig fri och oberoende. Modern trodde sig veta att den trångsynthet som dominerade i deras avlägsna by inte skulle passa Camillas sinnelag. Liten och smal, gjorde inte Camilla så mycket väsen av sig. När flickan hade gått i skolan i tre år tog skolfröken ett samtal med föräldrarna. Fröken sade att hon hade observerat att flickan hade lätt att lära sig, var formbar och lade till att Camilla borde få tillfälle att fortsätta studera efter byskolan.
Modern blev mycket stolt över att få bekräftat att Camilla var duktig och insiktsfull. Fadern blev bekymrad, han trodde att deras ekonomiska utsatthet skulle hindra Camillas framtida studier. Han tyckte inte att de klarade det och sade det till fröken. ”Det behöver vi inte lösa nu” svarade fröken, ”Ni kan fundera och även jag ska fundera om jag kan hjälpa till på något sätt. Ni är inte ensamma om att hitta en lösning, jag ska hjälpa Camilla så mycket som jag kan”.
Det verkade omöjligt att skicka ett barn till staden vid så tidig ålder. Camilla skulle vara tio år när hon blev klar med byskolan. I så fall skulle en internatskola betalas. Föräldrarna grubblade och kunde inte få rätsida på frågan. Enligt familjens planer skulle de yngsta pojkarna få studera vidare. De var blivande familjeförsörjare och när arvet fördelades skulle de bli lottlösa. Om de lärde sig ett yrke kunde de skaffa sig en framtid.
”Om de får ett bra liv och inget fattas dem är jag nöjd, vi får hjälpa dem att komma dit”, sade modern.