Vargpojken Airikr smyger tyst genom skogen med en längtan efter förvandling. Han hör fåglarnas sång under morgonen tillsammans med det knarrande ljudet i snön från sina läderklädda fötter, när han går. Trädens stammar och grenar är fulla av fukt. Fukt som tränger in i kläderna och gör en frusen in i märgen. Han försöker röra sig som en varg, med käken framskjuten, munnen öppen och tänderna som visar aggression. Näsan rynkas och han morrar för sig själv när han försöker hitta vargen inom sig. Flera andra vargpojkar är också i skogen och de har spridit ut sig. Airikr känner hur magen kurrar av hunger, de har inte haft något byte på en vecka och har ätit upp alla förråd. Vintern har varit hård och snön har precis börjat tina. Marken är fortfarande hård av tjälen. Det är nu hungern är som värst, innan livet kommit i gång ordentligt efter vintern. Det var ett tag sedan han kände den starka känslan av att få vara en jagande varg. Han försöker känna sig som ett rovdjur, redo att anfalla sitt byte, smygande bland buskar och träd med sin pilbåge. Hukande för de kala grenarna på lövträden tar han sig fram. Ibland är han tvungen att gå tillbaka samma väg och gå runt, eftersom det är omöjligt att ta sig fram där, utan att avslöja sig. Airikr har levt i skogarna sedan han tappade sin första tand. Äntligen har han fått rösten som inte håller. Snart dags är det dags att återvända till klanen och bli utvald till krigare. Vilket är den stora drömmen för alla vargpojkar.
”Airikr! Airikr! ropar Leikr när han kommer springande genom skogen. Kala lövträd av bok och ek fyller skogen, här och där finns enstaka tallar och granar. När Leikr får syn på den långe Airikr, stannar han upp och hämtar andan. Hans utandningsluft kommer ut ur hans mun och stiger uppåt i den kalla luften. Svetten rinner nedför Leikrs panna från toppluvans kant. Airikrs underbara känsla av att vara en varg är borta och han ser med svarta ögon på Leikr som stört honom. Leikr rycker till och ser skamset ner på marken.
”Ja, vad vill du?” morrar Airikr fram med en hård blick. Efter att ha mött hans blick stirrar Leikr bara ner i marken och flåsar. Airikr låter honom hämta andan medan han väntar på vad han har att säga.
”Vi… V…Vi har sett ett okänt folk.” säger Leikr mellan sina flåsanden. Airikr blir nyfiken och böjer sig ned mot Leikr. Han ser på honom med sina nyfikna gröna ögon.
”Vad säger du? Har du sett bönder?” frågar Airikr och håller honom lätt i axlarna. Tankarna far genom huvudet. Vi befinner oss vid den yttersta gränsen, nya outforskade områden där ingen annan av herdefolket har varit. Det verkar som bönderna finns överallt.
”Ja, det måste vara bönder. Det finns i alla fall inga herdar där.” säger han och vågar äntligen möta Airikrs blick. När Airikr möter hans blick, sträcker han på sig, rätar på ryggen och lägger handen bakom nacken. Bönderna blir bra slavar som vi kan sälja mot boskap. Airikr spanar in i skogen.
”Brand, Brand!” ropar Airikr och ser sig omkring i skogen efter något som rör sig.
”Vad vill du? Du förstör jakten.” säger en irriterad Brand som dyker upp bakom ett snår av buskar.
”Hej, Leikr!” säger Brand och lyser upp när han får syn på sin lillebror.
”Hur är det med dig? Saknar du mamma?” frågar Brand. Airikr ser hur Leikr biter ihop.
”Det går bra.” får Leikr ur sig och ser ner i marken. Airikr förstår att Leikr inte vill visa sig svag inför sina tuffa storebröder.
”Brand, jag följer med Leikr för att se bönderna som de har hittat. Kanske har de boskap som vi kan stjäla? Kan du fortsätta leda jakten?” frågar Airikr, fast han redan vet svaret.
”Ja, självklart. Då blir det till att stjäla i natt.” svarar Brand och skrattar, innan han försvinner in i skogen.
”Varför får inte jag leda jakten?” frågar Kara, en äldre vargflicka som också undrar vad som händer. Airikr ser förvånat på henne. Hennes feta hår ser ut som tjocka tovor av kvickrot med barr och annat skräp i. De gröna ögonen stirrar hotfullt på honom under luggen.
”Jag är lika tuff som Brand.” fortsätter hon och spänner blicken i Airikr.
”Nu blir det Brand. Det är bestämt!” svarar Airikr osäkert i ett försök att låta bestämd. Kara blänger ilsket på Airikr. Han känner hennes irritation och han vet att Kara skulle klara uppgiften. Det tvivlar han inte på. Samtidigt vill han inte göra sig ovän med Brand som är en otålig vargpojke i hans egen ålder. Brand kan vara väldigt jobbig ibland, utan en tanke rusar han mot målet. Airikr tycker det är skönt att komma bort från Kara. Hon är förbannat jobbig. Hon har åsikter om allt och vore den första kvinna en Gud skulle möta. Om de visade sig här.
”Bara för att din mor Hilda är klanledare betyder det inte att du får bestämma allt.” ropar Kara. Airikr suckar och svarar inte på det. Detta eviga tjat om min mammas ställning. På grund av att hon är min fars första hustru och en gammal krigarkvinna, till skillnad mot min fars alla andra hustrur. Därför blev hon klanledare efter fars död. Åtminstone tills min storebror Ulvvaldr är gammal nog att bli ledare genom sin födslorätt som förstfödd. Vad hjälper det mig? Jag måste flytta och skapa mitt eget liv som alla andra syskon. Förstår de inte det?
”Lycka till i jakten!” säger Airikr medan han hänger på sig sin pilbåge och stoppar ned en pil i sitt koger av näver, som han slänger över axeln, innan han ger sig i väg.
”Ja, försvinn du bara. Ska bli Sarva skönt att slippa dig.” säger Kara. Airikr ser förvånat på henne. Hon är värre än vanligt idag och svär gör hon.