Malva hade varit kräsen. Och nu var hon i den åldern att det började bli för sent, hon hade precis fyllt fyrtiofem år. Hennes fertilitet sjönk för var dag och snart skulle det inte längre vara möjligt att bli biologisk mamma till ett barn. Ju mer hon tänkte på detta, desto mer besatt blev hon. Hon övervägde att skaffa barn på egen hand, som en sista utväg. Men hon var en hopplös romantiker, hon kunde inte släppa sin dröm om Den stora kärleken, som hon ännu inte träffat.
När Malvas vän Elin frågade om hon ville följa med till familjens sommarstuga i Hälsingland för att fira midsommar, tackade Malva ja. Hoppets sparlåga flammade upp igen.
De kom fram till stugan dagen innan midsommar. Bilresan dit hade varit ganska påfrestande. Elins och hennes fru Iris två barn hade varit åksjuka nästan hela resan. Och naturligtvis hade Malva blivit placerad mitt emellan dem och fått hålla i spypåsar. Även om Malva känt äckel inför spyorna så hade hon känt sig behövd; en skön känsla som hon annars bara brukade uppleva tillsammans med sina akvariefiskar.
”Sommarstugan” visade sig i själva verket vara tre hus; en gammal Hälsingegård från 1800-talet, som låg i hästskoform. Alla husen var rödmålade och alla hade vackra blåmålade verandor, fulla av snickarglädje. Malva hade hela sitt liv bott i höghus och varit ganska nöjd med det. Men när hon såg de gamla trähusen kände hon en omedelbar kärlek till dem. De var svaret på en fråga hon aldrig hade ställt.
Elin och hennes familj skulle sova i mittenhuset och Malva skulle bo i det vänstra huset. När hon öppnade dörren kände hon lukten av åldrat trä och ovädrade rum, det var en obekant men inte obehaglig doft. Det var varmt i stugan så Malva öppnade fönstret, luften därute var ljum men det blåste en svalkande vind. Hon släckte lampan och låg stilla i mörkret, lyssnade på vindens sus i löven. Men det fanns ett annat ljud också. Det lät som musik. Som en fiols klagande ton. Ljudet verkade komma från skogen. Malva vaggades snart till sömns av de sorgsna tonerna.
Nästa dag var det midsommarafton. Det bestämdes att Elin och Iris skulle laga maten. Malva och barnen skulle samla björkris och blomster till midsommarstången. När de plockade rödklöver och rölleka i dikesrenen hörde hon plötsligt fiolmusiken igen. ”Hör ni musiken?” frågade hon. Båda barnen tittade oförstående på henne och skakade på sina små huvuden.
Då de kom tillbaka till husen hade de första gästerna redan kommit. Tillsammans hjälptes de åt att klä en stång med blommor och blad. Malva log för sig själv när hon tänkte på att de just smyckat en enorm fallos som de snart skulle dansa runt. Som en bön om fruktsam mark och gravida kvinnor, ett hopp om frön som gror. Alla dansade, åt och drack. Dagen gick över i kväll som gick över i ljus natt. Visst fanns det några snygga singlar på festen och visst var de roliga att prata och dansa med. Men de väckte ingen lust i henne.
Då klockan passerat midnatt bestämde sig Malva för att gå till sängs. Ensam. Hon var trött och lite besviken, som vanligt hade hon hoppats för mycket. När hon stod ute och borstade tänderna hörde hon fiolmusiken igen. Den lät ännu mer klagande än tidigare. Hon kände en stark längtan efter att hitta den som spelade, hon hämtade kofta och gummistövlar. Musiken drog i henne.
Hon följde stigen tills den tog slut. Men musiken hördes fortfarande, så hon fortsatte ut i blåbärsriset. Tonerna hördes starkare nu och även ett annat ljud. Ljudet av porlande vatten. Malva såg en bäck skymta mellan träden. Det fanns något i vattnet. Hon smög försiktigt närmare. Något stort. Ett djur? Nej, en människa. Med långt mörkt hår. Som spelade på något? Ja, det var fiolspelaren! Och han var naken! Malva hukade sig snabbt bakom en buske, hon satt så nära nu att hon såg allt. Han var vacker. Hon vågade knappt andas. Plötsligt slutade han spela. Han tittade rakt mot platsen där Malva satt. Hon höll andan. Hade han sett henne?
”Kom fram, du som gömmer dig!”, ropade han glatt. Hans skratt klang som silverklockor.
Malva hade inget val. Motvilligt men samtidigt förväntansfullt reste hon sig upp bakom busken.
”Förlåt om jag stör, men du spelade så fint…”
Mannen på stenen log. ”Tack, vackra nymf! Ska jag spela mer?”
”Ja, tack, gärna!” Hon tog av sina stövlar och satte sig vid bäcken. Hon kände sig upprymd; förtrollad av hans leende och hans glittrande ögon. Han satte stråken mot strängarna och musiken som han spelade denna gång trängde in i Malvas själ. Den fyllde henne med bitterljuv längtan och fick henne att gråta. När mannen såg hennes tårar slutade han spela. Han reste sig från sin sten, vadade fram genom vattnet och lade försiktigt ned sin fiol på marken. Han föll på knä framför Malva och slickade bort tårarna. Hon log, kysste hans mun och drog honom till sig. Han smakade honung och kåda. Malvas kofta gled av och nattlinnet drogs över hennes huvud. Hud mot hud, som det mest självklara. Det fanns bara dom, med eldstungor och daggdroppar mellan kroppar. Och nattens knoppar slog ut, i full blom! Efter hänryckningens topp sjönk de, låg loja, översållade av frömjöl. När han reste sig gjorde hon detsamma, tysta höll de om varandra. Sedan gick de åt varsitt håll. Och Malva visste att hon aldrig skulle se honom igen. Men det var som det skulle.
På vårvintern året därpå födde Malva en son. Han var perfekt, precis som sin far. Med simhud mellan tårna.