Plan Alfabetet.
Emma stirrade på skärmen.
”Tyvärr har vi gått vidare med en annan kandidat.”
Hon suckade djupt och stängde ner mejlet. Det var det tredjeavslaget den här veckan. Hon sökte säkert 20 jobb i månaden och på ett helt år hade inget gett henne ens en intervju. Hon hade trott att en utbildning inom kommunikation skulle ge henne möjligheter, men istället var det som att ha klivit in i en återvändsgränd. Hon var 39 år, arbetslös, och hade en rad spretiga jobb bakom sig – och ingen ville anställa henne, enhoppjerka. Hon visste varför det blivit så men ville inte skylta med det. Folk skulle tro att hon var knäpp. Mentalsjukhuset nästa. Eller anta en massa saker utifrån stereotypa uppfattningar.
Hon hade testat Plan B – eget företag som frilansande skribent. Hennes första inlägg: ”Från arbetslös till entreprenör – häng med på resan!” hade hon delat på facebook. Efter tre dagars träget inväntande av framgång hade hon gett upp. Bloggen hade då haft två besökare – hennes mamma och en rysk bot.Hon tappade modet för lätt, men det ingick i hennes diagnos.
Hon lutade sig tillbaka och scrollade planlöst i telefonen. ”Okej”, mumlade hon. ”Jag behöver en ny plan. Plan C.”Youtube var inget alternativ. Hon skulle inte orka redigera varenda film hon gjorde. Hon ringde pappa för inspiration. Han var utbildad snickare men hade gjort allt möjligt annat, jobbat som tältresare för en cirkus i Norge, jobbat med att plocka frukt i Pyrenéerna, bott i Afrika, gått fredsmarscher och byggt sitt eget hus. Han menade att det inte längre var samma tider, men att det ju fanns gig-jobb. Prova sa han, det är du faktiskt bra på. Och kanske var det värt ett försök. Det kryllade av dem och hon skulle ha fullt upp på nolltid. Hon valde att börja med ett lite enklare gig som hundvakt. Snabbtfick hon en förfrågan i en av en av de appar hon registrerat sig på: en golden retriever vid namn Bosse behövde promenerasvarje dag.
”Det här blir enkelt”, tänkte hon och gick för att möta hundägaren Karin i hennes röda basker och Bosse i Stadsparken.
Bosse var glad. Väldigt glad. Och stark. Precis när Emma tagit över kopplet sprang en ekorre uppför en av tallarna. Bosse satte av i full fart, och Emma, som inte hade räknat med att väga mindre än en fullvuxen hund i extas, drogs med som en mänsklig slalomkäpp. Hon landade i en lerpöl.
Emma haltade hem, gråtfärdig. Gig-livet var kanske inte för henne. Hon var kanske inte bra på något alls här i världen.
Efter några dagars tvivlande hade hon återhämtat sig från åkturen som vante efter Bosse. Tillbaka till ritbordet. Usch. Hon tyckte det var så tråkigt att söka jobb. Hon ville bara få jobba, bidra med det hon var bra på, vad det nu var. Hon kunde liksom bli bra på det mesta, bara hon fick chansen att lära sig. Kanske var hon tvungen att göra det tråkiga och kartlägga sina färdigheter som alla välmenande tipsat om – vad var det egentligen hon var bra på? Kommunikation var ett stort område, man kunde både vara fotograf, kommunikatör och journalist. Allting fanns det lite av i alla roller. Journalisterna fotade, grafikerna skrev.
Trots att hon hade toppbetyg var det ingen som ens efterfrågat dem. Sadla om senare i livet var verkligen inte så enkelt som det kunde låta på andra. Hon var bra på att komma på lösningar, och modig som vågade testa nya saker. Hon gillade att spela strategispel. Men det var väl inget man kunde skriva i sitt CV?
Till slut bestämde hon sig, det var lika bra att hon sa varför det blivit som det blivit, hennes spretiga CV. Det var dags för plan Alfabet. Skulle hon göra det på Linkedin? Ja. Det fanns ingen ursäkt, ingen återvändo, och nervöst tryckte hon ”Publicera inlägg”. Hon berättade om att ha engagerat sig under skoltiden, för att sen försöka ta sig in i en bransch som inte ville ha henne och om hur svårt det är att hitta sin väg med de fyra bokstäverna ADHD som alltid påverkat hennes liv. Efter tre minuter hade hon två likes. Och inte av mamma. Helt otroligt. Det gick bättre än bloggen redan. Efter tre timmar hade hon fått två kommentarer. Efter tre dagar blev hon osäker. Tänk om det bara slutade med att hon berättat om sitt innersta, om bokstäverna som gjorde henne osorterad och hyperfokuserad på samma gång, bara för att sen inte komma någonstans ändå? Ångesten red igenom henne. Det kändessom om hon klätt av sig naken inför en publik bakom spegelglas.
Bara några dagar senare fick hon ett meddelande från en kvinna som drev en liten byrå. ”Vi behöver någon som kan tänka utanför boxen. Vill du komma in på en intervju?”
Två veckor senare satt hon vid ett konferensbord. Anställningsavtalet låg framför henne.
”Jag vill bara vara öppen med en sak”, sa hon och mötte chefens blick. ”Jag är rädd för att misslyckas och göra fel.”
Chefen log. ”Vi vet. Du skrev det i ditt inlägg. Och vi anställer dig ändå.”
Emma skrev under och sträckte fram handen. När de skakade hand kände hon en våg av lättnad. Hon hade inte bara fått ett jobb – hon hade hittat sin plats.