Jag hoppar av tåget som stannat på stationen. Luften bär med sig kalla vindar och lukten av tång får mig att känna mig som en främling i stad full av minnen. Jag påbörjar min promenad mot det lilla caféet som jag ofta varit på förr. Människorna jag möter på vägen kollar i sina telefoner eller ned i marken, ingen möter min blick. Jag blir förvånad när jag inser att jag inte känner igen någon jag möter, förr kändes det alltid som att alla kände alla. Jag tar ett djupt andetag och är tacksam över att inte bli igenkänd.
När jag kommer fram till det lilla caféet, stannar jag en liten stund innan jag öppnar dörren. Jag tar ett djupt andetag och samlar ihop mina tankar. Genom fönstret ser jag personen som jag ska träffa idag, en person som jag känner så väl men som inte känner mig. Dörren öppnas och ett förälskat par kliver ut från caféet, jag passar på att fånga dörren och kliva in. Värmen omfamnar mig, påminner mig om gamla tider och ber mig att stanna en stund. I kassan står en ung tjej, inte mer än 20 år och väntar på att jag ska gå fram och göra min beställning.
”En kanelbulle och varm choklad för mig tack”, säger jag när jag tagit mig fram till kassan. Jag betalar och står sedan och väntar på att chokladen skall bli färdig. Under tiden tittar jag mig omkring och ser hur människor är fullt upptagna med sina liv. Jag ser en grupp med tonåringar som sitter runt ett bord med varsin dator, det kommer flera olika förslag på saker som de kan ha med i vad jag antar är en skoluppgift. När min beställning är klar styr jag min väg mot personen som jag så tydligt kände igen redan genom fönstret. Jag frågar om jag får slå mig ned och tjejen nickar med ett frågande ansiktsuttryck. På bordet står en mugg, halvfylld med kallnande choklad, och en tallrik med pappret från en uppäten kanelbulle. Jag ler.
Tjejen har tajta svarta jeans på sig och en enkel T-shirt. Över hennes stol hänger en skinnjacka trots att det är iskallt ute. Själv tar jag av min kappa och hänger på min egen stolsrygg med min halsduk. Jag tar min kanelbulle och bryter av en bit och stoppar den i munnen medan jag betraktar tjejen framför mig. Hon ser ofokuserad ut men trots det skriver pennan både snabbt och mycket över de tomma bladen i blocket. Men jag ser det som ingen annan skulle kunna se. Jag ser hur hon med jämna mellanrum tittar upp från blocket när ljudet i caféet blir lite för högt. Hur hon ibland slutar skriva medan hon lyssnar på ett annat bords konversation. Bordet bredvid vårt för en diskussion om nyheterna, det har nyss varit val och de är inte nöjda med resultatet. Jag lägger tillbaka bullen på bordet och borstar av mina fingrar mot byxorna.
”Vad skriver du för något?”, frågar jag.
”Lite idéer.”
”Åh, vad för idéer?” Tjejen tittar fortfarande frågande upp på mig men jag har väckt något i henne, något jag vet att hon mest av allt vill prata om.
”Det är bokidéer”, hon pausar. Jag ser hur hon rådbråkar med sig själv om hon borde fortsätta eller om hon borde fortsätta skriva. Men sen fortsätter hon: ”Jag vill skriva en bok en dag”.
”Vad fint”, svarar jag lättsamt. ”Jag har faktiskt publicerat en bok för inte så längesedan”. Flickan spricker upp, förvånad.
”Nej, gud vad coolt! Vad handlar den om?”
”Den handlar om min barndom, allt som jag gått igenom. Jag hade inte det så lätt förstår du.” Tjejen nickar som att hon behöver processa det jag nyss sagt, sedan tittar hon upp mot mig igen.
”Jag vill skriva om mitt liv. Berätta för alla hur jobbigt det är. Är du en jättekänd författare? Har du många följare och tjänar du mycket pengar?”, tjejen är exalterad och hon börjar prata lite snabbare, precis som hon brukar göra.
Jag är inte alls superkänd och vill inte heller längre bli det. Jag fann till sist ett nöje i själva processen, att bara få skriva. Även om det bara når några få personer är jag ändå lycklig, för min bok har hjälpt någon att känna sig lite mindre ensam. Men jag minns tiden som jag ville bli känd. Jag har många gånger tänk tillbaka på den tiden och tyckt att det var pinsamt att jag ville bli författare av fel anledning. Men nu när jag ser tjejen framför mig inser jag att det var just det drivet som fick mig att komma dit jag är idag. För hennes skull drar jag en vit lögn.
”Ja, jag tjänar rätt bra pengar och är ganska populär. Om du fortsätter kämpa kommer du också att lyckas”. Jag ler uppmuntrande mot henne och ser hur glöden brinner i hennes ögon.
Vi sitter i det där caféet rätt länge. Jag ber henne berätta om sina drömmar och vad hon gillar att göra. Jag vet redan allt men tycker att det är fint att få lyssna, känna in och komma ihåg hur det var. Jag är glad att jag inte längre är en del av den unga och turbulta världen som tonåren innebar. Jag har växt och genom att lyssna förstår jag hur långt jag kommit, jag är verkligen stolt över den här tjejen, hon kämpar verkligen på även om hon har det jobbigt just nu.
När klockan börjar bli mycket och jag suttit i caféet några timmar, ursäktar jag mig och förklarar att jag måste vidare. Tjejen nickar förstående men det syns hur glad hon är över att hon haft någon att prata med denna eftermiddag. Innan jag går frågar hon mig om jag hade kunnat läsa hennes bok när hon lyckas publicera den. Jag lovar henne att göra det och hon skriver ned sitt namn på en lapp så att jag inte glömmer. Jag tar emot lappen innan jag drar mig tillbaka till min värld, även om jag vet att jag inte kommer att glömma. Hur skulle jag kunna glömma mitt eget namn?