Föreställ dig en luftballong som lyfter från en grön gräsmatta. Det är sommar och luften är varm, så att varje vinddrag smaker din hud utan att klottra den. Luft fyller hela den enorma ballongen ovanför ditt huvud. Elden som ska göra luften i ballongen varm, och i sin tur få både korgen och dig att lyfta från marken, gör dig varm. Som om elden brinner inuti dig och bara den känslan i sig skulle kunna få dig att lyfta från marken.
Ballongen fylls med luft och brännaren låter högt, nästan dånande, när elden värmer upp luften i ballongen. Korgen, och du med den, lyfter från marken. Det känns i magen på ett sätt som känns bakvänt. Gravitationen drar dig neråt, som om marken plötsligt kom på att den saknar att ha dina fötter mot sin yta.
Du kan inte tänka på något annat än att du är på väg uppåt. Världen känns genast så stor och du känner dig så väldigt liten men inte på ett sätt som gör dig rädd. Du kan andas lättare här uppe, som om dina tankar, känslor och allt som är du får större spelrum att finnas i. Trots att du känner dig fysiskt liten känns det samtidigt som om allt inom dig har expanderat. Som om du inte längre är bunden till gravitationens envisa villkor.
Brännaren tystnar och när det öronbedövande ljudet ebbat ut tillsammans med det svagt eftersläpande bruset i dina öron hör du den. Tystnaden som omsluter hela ballongen och korgen med dig i den. Den låter inte som någon tystnad som du är van vid, inte som tystnad i skogen, vid havet eller i ditt hem när du ska sova. Detta är en tystnad som inte är trång, den har ingenting att studsa emot och du inser att du aldrig har hört en sån här tystnad innan. Som en fridfull utandning som lyfter upp dig, istället för att tynga ner dig.
Du tittar ut över marken nedanför dig och den ser liten ut, samtidigt som den brer ut sig enormt. Nästan som om den försöker nå hela vägen runt klotet och hålla om sig själv, hålla ihop sig själv och allt som finns på den. Alla byggnader, träd, växter, djur och oss – människor. En känsla av värme sprider sig långsamt i din kropp när du nu står här, i korgen under ballongen med luft, som lyft upp dig långt över markens grepp. Marken känns trygg, omhändertagande och välkomnande när du ser den här uppifrån, du har aldrig sett den från det här perspektivet innan. I din iver att komma upp och bort, i en känsla av eufori kunde du bara tänka på att marken alltid känts så trång. Den har känts nertyngande och klaustrofobisk ibland att du alltid har längtat därifrån, upp dit du är nu. Svävande, andandes och fri.
Men ballongen är på väg in i ett moln nu och trots att allt runt dig ser förtrollande vackert ut så inser du att du inte är trygg här uppe. Det finns ingenting som hjälper dig att skydda dig, ingenting som mer eller mindre mjukt skulle omfamna dig om du råkade snubbla. Om du faller här, så faller du högt – och fort. Ballongen åker in bland molnen och du ser ingenting längre, du vet inte var du är är, var du är på väg eller ens vad som är upp eller ner längre.
Du hinner tänka att du inte vill det här mer, bröstkorgen känns trång av rädsla men också av något annat. Det skaver och känslan du känner är skam, du skäms över allt du tagit för givet.
Sen är du ute ur molnen. Ballongen är mycket närmre marken nu och du kan plötsligt inte komma ner fort nog. Du styr ballongen neråt, förbereder dig och väntar på dunsen som kommer berätta för dig att du är trygg igen.
Det känns som att tiden står still, som om varenda hundradels sekund retsamt sniglar sig fram. Så kommer den. Dunsen. Du är tillbaka på marken och låter ballongens tyg långsamt falla till marken vid sidan om korgen.
Egentligen vill du hoppa ut ur korgen, springa ut på det öppna gräsfältet som du landat på och störtgråta. Du vill be om ursäkt till markens enorma omhändertagande och trygga yta men du kan inte röra en muskel just nu, för du vågar inte lita på att dina ben bär dig. Istället svänger du försiktigt först ett ben över korgens kant och sedan det andra, du vippar lite på kanten och halvt glider, halvt hoppar ner på gräset under dig. Testar om benen orkar, om resten av kroppen är med. Det är den. Du landar mjukt, starkt och du tar först ett steg och sedan ett till, ut mot det öppna gräsfältet som breder ut sig framför dig.
Hur kunde du någonsin känna att detta inte var tillräckligt? Hur var detta inte något av det vackraste du sett? Himlen som välver sig över ditt huvud, molnen som pryder den som dekorationer och accessoarer. Trädens starka stammar och kraftiga grenar som mynnar ut i kittlande, ömtåliga grenar. De som vid olika årstider ger dig explosiva färgföreställningar eller samlar energi till när nästa föreställning ska visas.
Du lägger dig ner på rygg, tittar upp i det stora enorma ovanför dig och du känner dig tacksam. Lättad. Detta är nästan samma känsla som långt där uppe i luften men den känns tryggare, du vilar stadigt med hela din kroppstyngd mot markens yta och du kan inte falla någonstans. Det går att andas här också och det finns en tystnad – inte samma tystnad men en liknande. Skillnaden är bara att denna studsar mjukt, den studsar mot allt och tillbaka till dina öron. Du hör löven rassla, rådjuret äta och fåglarna kvittra i träden. Du är aldrig ensam här.
Marken välkomnar dig tillbaka och du är omhållen. Du vet att du får testa dina vingar, du får lämna, du får komma tillbaka, du får göra fel och du får vara du. Marken är kvar – alltid.