Mikael tittade ner på lappen i handen. 44. De neonröda siffrorna över bankkassören hade stått stilla på 39 de senaste åtta minuterna. Den slitna lokalen var halvfull med trötta människor. Solens strålar kämpade sig in genom det smutsiga fönstret och spreds över det opolerade marmorgolvet. En medelålders man med isblå ögon och iklädd skräddarsydd kostym suckade högljutt. Var han medelålders? Mikael var säkert lika gammal. Tja, han själv kanske var medelålders nu. Rynkor vid ögonen, ont i ryggen om han sovit konstigt. Den unga tjejen som kom in efter honom var nog lika gammal som hans dotter. Ja, jo, han var nog medelålders.
Dedoo
Siffrorna ändrades till 40 och Mikael log när alla i rummet samtidigt såg ner på sina händer. Hur väl visste inte varje själ på banken vilken tur i kön de hade? Ändå när det bekanta ljudet hördes tvingades de dubbelkolla. Han själv inkluderad. Under nummerlappen hade han en liten att-göra-lista. Mikael skrynklade ihop den och tryckte ner den i jackfickan, i bilen fanns redan matkassen redo, med tårta och allt. Banken var snart överstökad och han hade redan skaffat glittrande ballonger. Det enda kvar var presenten.
En skarp ringsignal skar i den ekande salen och mannen i kostym trängde sig förbi två damer och en gubbe för att ta samtalet ute. Tre år i rad hade han i panik gett upp och köpt presentkort till bion. Men han ville komma på något bättre än det, visa att han bryr sig. Men vad köper man till en tonårsflicka? Färgglada stickers dög inte längre.
Dedoo
41 stod det nu i vassa röda siffror. Han såg på sin nummerlapp. Fortfarande 44.
Dedoo
42. Kanske var det mannen i kostym som haft 41.
Det kom in två stycken yngre män, de såg på Mikael, som snabbt vände bort blicken. Han ville inte ha problem och de såg ut som problem på två ben var. En hade oräkneliga piercingar, en smal cigarett i mungipan och blängde på alla. Den andre mannen hade ansiktstatueringar och en tjock guldkedja runt halsen. Mikael visste att hans dotter skulle bli arg för hans fördomar, men de här två männen såg faktiskt inte vänligt inställda ut. De hejdade sig vid åsynen av flickan och log. Sen ställde de sig så nära henne att Mikael plötsligt visst ville ha problem.
“Ursäkta mig”, sa han till flickan som nästan omärkligt lutade sig från de unga männen.
“Ja?”
“Jag bara undrar, jag hoppas att du ursäktar, men jag ville be dig om hjälp.”
Mikael placerade sig klumpigt mellan flickan och de båda männen, som tvingades flytta några steg. De blängde på honom, men återgick strax till att stirra sig omkring.
Hon log osäkert. “Vad kan jag hjälpa dig med?”
“Jo, det är min tonårsdotters födelsedag idag och tja, jag är, det är så att jag vet helt enkelt inte vad jag ska köpa. Vad tror du hon skulle gilla?”
“Åh, det finns nog inget garanterat som alla tjejer i min ålder säkert tycker om. Vad gillar hon att göra?”
”Hon, eh, när hon var liten gick allt med glitter att skaffa. Men nu är hon så… vuxen”, sa han hjälplöst och flickan log, äkta denna gången.
En dam med stickad senapsgul handväska blev färdig i receptionen och vände sig om. Vid åsynen av den ena mannens ansiktstatueringar gav hon ifrån sig en ljudlig inandning som bara nästan doldes av:
Dedoo
43. Både Mikael och flickan såg ner på sina nummer. Hon hade 49. Damen skyndade att ställa sig bredvid en väninna, som vilade på en vinröd rullator. Båda männen vände och gick ut i den friska höstluften. Mikael gjorde en ansats att backa och lämna flickan ifred nu när männen hade gått ut, men hejdades av en fråga.
“Vad är det första hon gör när hon kommer hem från skolan?”
“Äter. Efter det lyssnar hon på musik och ritar.”
“Köp pennor till henne, det kommer hon gilla. Det finns mycket fina pennor.”
“Jag vet inte, det är på grund av det som jag köper presentkort numera”, sa han och kliade sig i nacken. “Jag köpte pennor, jättemånga, men hon använde dem aldrig.”
“Vad var det för pennor?”
“Tusch?”
“Sånna man köper till barn?” frågade hon med höjda ögonbryn och Mikael ryckte på axlarna. “Då kan det vara därför. Gå in på en hobbybutik och kika. Du kommer märka på priset att det är skillnad.”
Dedoo
Mikael såg på skylten. De aggressiva siffrorna visade 44.
“Tack för hjälpen”, sa han och räckte sin lapp till flickan och tog hennes 49:a.
“Inga problem, eh, tack själv”, sa hon och nickade innan hon gick till receptionen.
I samma stund kom två maskerade män in i lokalen. Mikael såg pistolerna innan han hörde den typiska frasen “upp med händerna, det här är ett rån”. En sköt två snabba skott upp i taket, vilket inte gav den efterfrågade effekten. Alla hukade, skrek och höll händerna över öronen, som om de inte ville lyssna på rånarnas begäran.
Dedoo
45. Mikael undrade om bankkassören tryckt på fel knapp och inte det tysta larmet.
“Jag antar att det är vår tur”, sa en rånare och gick mot båset medan kumpanen stannade vid dörren.
Flickan som hjälpt Mikael stod darrande med hans nummerlapp i handen och stirrade med stora ögon på rånaren som kom emot henne. Hon verkade inte veta vart hon skulle ta vägen. Instinktivt gick Mikael fram, för att dra undan henne ur vägen för rånaren, så att de fick göra sitt.
“Kom till mig”, sa han och sträckte fram en hand.
Rånaren svängde runt, Mikael såg smala nålspetsar till pupiller och isblåa irisar genom hålen i den svarta rånarluvan. Två snabba skott ekade. Oförstående föll Mikael bakåt. Han hörde skrik. Han såg två stycken mörka märken i det välvda taket.
Hans dotter var här. Hon satt över honom, tog hans hand. Hon grät och bad honom inte dö. Just det. Det var hennes födelsedag.