”Kolla diskret tvärs över gången. Andas han? Han ser fasen död ut!”
Marie nickade i riktning mot fönsterplatsen på andra sidan tågvagnens mittgång. Mannen var ovanligt blek. Kroppsomfånget något överviktigt, vilket illa doldes av en stram kostym. Huvudet snett vridet åt mittgången och det var väl egentligen hela anledningen till att Marie hade upptäckt hans ögon. Han blundade inte. Men det rådde heller inte vakenhet. Allt var stilla. Alldeles för stilla om man så säger. Ja men han såg väl egentligen ut som vilken man som helst i övre medelåldern på väg till eller från en jobbresa, förutom den lilla detaljen att graden av liv verkade nedsatt i förhållande till det normala.
Paula såg. Men det var oklart om hon verkligen såg i den bemärkelsen att hon tog in och bearbetade konsekvenserna av det som hennes ögon vilade på. Delvis faktiskt, att döma av den lätt irriterade reaktionen.
”Mmm. Men nu låter vi nån annan ta detta. Vi är inte ensamma i vagnen. Tåget är försenat. Detta kan inte vara vårt ansvar!”
Eftersom Marie levde ett liv utan någon som helst friktion utöver bleka och eventuellt döda män i tågvagnar borde det omedelbart ha stått klart för Paula att hennes kollega skulle få svårt att begripa vikten av att prioritera, delegera och friskriva sig från ansvar. Ja det borde ha hindrat Paula från att vara så cynisk i sin reaktion till att börja med. Döden var ändå en sån obarmhärtig omständighet att vägra förhålla sig till. Paulas insikt om denna brist hos sin kollega var fördröjd men påskyndades av kollegans chockade blick och bristande gensvar, som varken bekräftade att budskapet gått fram eller på något sätt visade att uppmaningen att strunta i döden var oacceptabel. Paula valde att flytta fokus.
”Vad tyckte du om kursledaren idag? Störde mig nåt enormt på peppigheten. Slår vad om att han gått en kort coach-kurs i Luleå, aldrig har varit på en riktig arbetsplats men nu ska HAN berätta hur vi ska leda och tala med våra medarbetare? Nej men jag orkar inte. Varför sänder man oss på sånt här? Hur mår Martin förresten?”
Marie suckade och Paula bedömde att försöket till fokusskifte misslyckats. Hon lät handen vandra över det nedfällda bordet, över kaffemuggen, över snusdosan som hon liksom trummade till på med två fingrar, tillbaka över kaffekoppen och till pappersservetten som hon skrynklade till. Som om detta skulle få tåget att köra lite snabbare. Få döden att bli lite mindre påtaglig. Effekten blev istället att Marie slutade att stå ut. Hon stod inte ut med att inte ta ansvar.
”Jag vill att vi kollar. Peta i honom lite lätt. Putta lite.”
Det här var jätteobehagligt. En brytpunkt helt klart. Själva petandet skulle ju liksom decimera möjliga vägar framåt. Döden skulle kanske visa sig. Och om så var fallet skulle de behöva fundera på om han kunde ha räddats, om han hade anhöriga, var tågpersonalen som behöver larmas egentligen sitter och så vidare. Nej men detta växte oerhört snabbt. Paula var handlingsförlamad. Samtidigt spred sig en illavarslande avloppslukt i vagnen. Högljudda suckar. En tågvärd hastade förbi med pappersrullar i famnen men verkade inte lägga märke till mannen, eller det som en gång varit en man.
”Det är 13 minuter kvar till Malmö. Vi fixar detta Marie. Snälla jag orkar inte.”
Paula hade planerat in marginal. Marginalen hade krympt med 45 minuter pga tågförseningen. När de kom fram skulle hon ha 15 minuter på sig att ta sig till fritids och hämta Leo före stängning. Hon skulle steka fiskpinnar. De skulle äta fiskpinnar. Hon skulle sätta Leo framför en film och springa iväg för att kolla till pappa. Hemtjänsten var avslutad trots att pappa strängt taget inte var helt återställd och hon hade nu plötsligt ansvar också för den äldre generationen. Hon skulle sedan skynda hem. Kolla om läxor behövde göras. Utflyktsdag… Hon måste få in ett Ica-besök någonstans i planen. Att vara ensam om precis allt ansvar hade på sistone gett henne en smygande känsla av andnöd. Som om hon behövde andas med vilja för att inte dö. Höll hon rent av på att långsamt dö? Såklart. Hela livet var att långsamt dö, filosoferade hon. Hon hade minsann inga problem med sin relation till döden.
”Nu petar du eller så flyttar du dig så jag får göra det.”
Marie var bestämd. Hon skulle ta ansvar nu. Ansvar för liv. Eventuellt avsaknad av liv. Hade hon ens något liv att tala om? Ja men man måste få ställa frågan tänkte Paula och betraktade sin otåliga kollega. Ett liv utan friktion där allt går på räls är det ett liv? Friska barn. Sunt äktenskap. En äldre generation som inte får stroke i parti och minut. Omtyckt av precis alla. Det kan man inte kalla att långsamt dö och då heller inte att på riktigt leva. Paula kände sig nöjd med sina reflektioner.
”Ok vänta. Jag kollar.”
Paula höjde sin hand för att signalera beredskap och reste sig upp. På det uppfällda bordet framför mannen låg en halväten bagel och ett oöppnat paket juice. Nu hade munnen öppnat sig lite och det rann något krämigt ur den. Kanske från bageln. Är man riktigt trött kan man väl somna mitt i maten. Och var det inte så att vissa faktiskt sov med ögonen halvöppna?
Hon petade försiktigt mannen i vänster axel. Ingen reaktion.
Hon petade igen, nu hårdare. Ingen reaktion.
Paula satte resolut sina båda händer på mannens axlar och skakade honom. Och livet eller själva vakenheten kom då sakteliga till honom. Han studerade henne allvarsamt. Någon av dem yttrade sedan fyra ord. Kanske båda. Hon minns inte.
”Du är fri nu.”