Droppar
En tung suck som gick genom luften. Ett andetag som tog fatt löven. De spinkiga träden som såg ut att falla omkull när som helst. De höll ett hårt grepp om marken med sina tunna rötter. De stod där som om de visste. De bugade och tackade. Accepterade lugnt sitt öde. De hade fullgjort sin tid under den hettande solens strålar och låtit de få dropparna som fallit mätta dem.
– Jag kommer att sakna er en stund, viskade hon tyst. Men vi ses snart igen. Vi ses alltid igen. När mitt sköte sluter sig ska vi vila tillsammans en lång vinter. Och med en ny vår ska vi vakna tillsammans.
Mormodern
Små trötta steg som följer spåren av den gamle. De vandrade i dagar. De hade glömt varför de gick, och vad de sökte efter. Maten de fann smakade inte som förut. Elden värmde knappt. Hon tog det arma barnet i famnen och kysste dess hjässa med torra läppar men trots det fulla av kärlek.
Armar så tunna men trots det så ömma mot barnet mjuka kropp.
Hon hade gjort det många gånger förut. Vaggat och sövt de små, sett dem växa upp och ritat streck med linjal på den gamla regeln i hallen. En efter en hade de vuxit till en människa en efter en hade de försvunnit in i sina egna liv. På söndagar samlades de och huset kändes då så litet, välfyllt av pratet och skrattet.
Hon mindes när de slutat komma, för det var ingen mening. Huset blev tomt, tyst, ödsligt.
Hon minns när hon smekte en apelsin hon fann i affären, som om den vore av guld värd. Hon smekte den lika ömt som sina nyfödda barn. Hon skar upp den i tunna skivor och åt lite av den i taget som för att bevara den, konservera minnet av den potenta citrussmaken.
De sökande
De sista människorna hade vandrat sin väg. De levde på hopp. De sökte alltid, som de gjort genom alla tider. Så var det med människorna. Hon borde ha anat – den dagen som hon lät solen lysa för allra första gången. Hur de blickade mot horisonten. Så olikt träden sökte de efter fler droppar. Som om de inte kunde mättas. Hon var med när de drog upp sin första fisk, där hon lät vattnet ringla och fiskarna leka.
Hon födde liv.
En cirkel av liv.
Som i en symbios levde de där ett tag på jorden. Naturen och människan.
Länge frodades de tillsammans.
Hon såg på hur de blev starkare, växte. Blev allt fler. De var glupska. De blev inte mätta som de andra djuren. Så otåliga.
De glömde allt oftare bort hennes varma blick. Hon kände sig kal och blek. Kände inte längre igen sig. Träden glesare. Hon magrare. De urholkade hennes inre, sökte efter ny kraft. Hennes rann ur. Hon hade då öppnat berg och urskillningslöst släppt ett väder fyllt av ilska och förvirring. Hon hade flyttat vågor upp på land. Vrål som blev till ett viskande följt av tystnad. Skogar utan kvitter och ängar utan surr. Himmel utan moln.
Vargen
Natten lade sig som en filt över den kala markytan och den lilla rörelse av liv som fortfarande fanns där. Med den långa natten följde kylan. Den ringlade sig fram likt en orm och lade ett lager av frost vart än den tog sig fram. En ensam varg strök runt med nosen i backen i jakt på ett sista mål mat. Mössen kröp sig in i hålutrymmen under mark. Innan de vände sig ner mot hålen vände de små nosar upp mot det stjärnklara himlavalvet och sa adjö. Sedan tog de sig kvickt ner utan att tveka.
Den gamla kvinnan som sjöng en sista sång:
” Vargen ylar i nattens skog,
han vill men kan inte sova.
Hungern river hans vargabuk,
och det är så kallt i hans stova…”
Kapseln
Hon hade sett på då de sökande famlade fram genom mörka stråk, kläderna på deras kroppar hängde löst och munnarna torra. Magarna tomma. Den torra jorden sprack och hon klagade högt.
Regnet kom för sällan och solen för het.
Hon såg nu på dem med tung oändlig blick genom himlavalvet tillbaka. Försökte att förgäves lägga en omsorgsfull hand, forma en kapsel av liv. De behövde henne, det visste hon väl. Hon hade gett av allt det hon hade. Nu behövde hon få vila.
Hopp
Ibland kunde någon av de sökande finna ro hos henne, låta henne vagga och trösta. Då fann hon hoppet tillbaka. De som fortfarande njöt av när hon gav dem lukten av morgondagg på löven eller sältan i munnen från havet. De som inte bad om något mer.
Än att få vara där med henne en stund.
Smaka och dofta på henne. Leka.
Det fanns de som förgäves försökte bygga upp det som gått förlorat. Som sådde frö och lät skog växa igen. Flyttade djur och lät vatten flöda. De kallade det restaurering. Naturskydd.
Reservat. Beskyddad blev hon på platser. Men exploaterad på andra.
Det blev en kamp om liv och död. Där jakten på pengar blev större och starkare. Tills de slogs mot sin egen undergång utan att förstå att det redan var allt försent.
Tårar
Mormodern blickade mot skyn, tårar som ville falla men som sedan länge sinat. Hon hade överlevt sitt barn och var nu tvungen att hålla dotterdottern vid liv i sitt knä så länge hennes hjärta kunde slå.
Befrielsen
Hon höll den gamle kvinnan med barnet, alla djuren, alla i sin famn en allra sista gång.
– Er sorg ska bli min. Ni ska åter bli en del av mig. Nu rinner tiden ur mig. Men som liv alltid funnits här ska jag leva igen. Jag ska fylla de torra hålen med mitt regn. Jag ska värma marken och låta frön krypa ner och marken spricka upp av grönska. Låta skogarna få bölja fram. Jag ska åter igen få höra svalor kippa vid klipporna och cikadorna spela sin orkester. Låta norrskenet dansa på himlen i ett fyrverkeri av färger.
Tunga ögonlock över en vilsen blick. De behövde henne inte längre nu. Hon befriades i den eviga natten.