ÖGONKASTET
av Teresa Allzén
Hon såg honom jaga med sin flock. Vid skogskanten där hon stannade höll honorna ur hennes grupp på att samla svamp och örter till den gemensamma måltiden. Männen där ute på heden hade lyckats ringa in en uroxe som just höll på att drivas mot de andra, hukande bakom några buskar med sina stenslungor och påkar. Hon stod som förtrollad när hon såg honom anfalla. Reslig var han, ett huvud längre än de andra, med ett kattdjurs spänst i kroppen, träffsäker och dödlig med sin slunga. Det hände inte så ofta att människoflockarna kom så nära varandra men ibland gjorde den dagliga jakten på föda att deras vägar korsades.
Moa! hörde hon mammas dämpade rop. Hon slet blicken från hanarna därute för att se hur mamman vinkade in henne tillbaka. Att bli upptäckt kunde vara farligt, man kunde bli tagen eller bortförd. Flockarna konkurrerade med varandra och kvinnorna utgjorde en viktig resurs. Moa hade just börjat löpa och var mycket intresserad av de unga männens förehavanden. Hennes kropp ryste till vid åsynen av hanen där ute på heden och hon flydde in i skogen med hans lemmars åsyn dröjande på näthinnan.
Hon hade svårt att somna efter att riddaren fångat torneringskransen och överlämnat den till henne. Det var första gången som hon fick närvara. Efter att ha fyllt tolv skulle hon presenteras för omvärlden i sällskap med ett hov sällskapsfruar. Hon låg nu under det tunga ulltäcket och tittade på de kala, svagt upplysta stenväggarna i hennes sängkammare. I eldstaden brann det för fullt men hennes kropp skälvde ändå som i frossa. Skenet från brasan spred sig över de vitkalkade väggarna och i skuggspelet återuppstod bilderna från torneringen. Riddarens snabba manövrer på den kraftfulla hästen, släktfärger på den fladdrande manteln, hans svarta rustning och beslutsamma framfart med lansen. Hon såg inte mycket av hans ansikte men kände pirret av att se hans gestalt närma sig hennes läktare och kinderna hettades upp av hans bugning framför henne när hon tagit emot hans krans.
Sömnen var som bortblåst och Moa kunde inte sluta tänka på det oväntade mötet. Mor hade förvarnat henne att släkterna hade blivit överens och att hon under dagen skulle få träffa den tilltänkte. Moa förstod att det
inte var riddaren, inte mannen som valt ut henne och skänkt henne sin krans!
Ynglingen som efter torneringen presenterades för henne var en fjunig tonåring, lika tanig som hon själv och om möjligt ännu mer skakig. Han hade fina anletsdrag men ögonen fladdrade i hans bleka ansikte som om de bara letade efter snabba flyktvägar. Det blev inte heller något sagt då både Moa och ynglingen drabbades av en tunghäfta så svår att mödrarna fick komma till undsättning med ett löfte om ett nytt möte längre fram.
Dagskiftet i väveriet närmade sig sitt slut och Moa tittade trött på sin mor. Snart ska vi hem, flickan min, bara lite till. Hämta nu korgen med det röda garnet för mitt håller på att ta slut. Moa lydde och riktade stegen mot lagret. Det enda som förmådde ingjuta en gnutta vigör i hennes rörelser var utsikten att få kika in på kontoret som låg längs vägen mot lageringången. Där såg hon i morse den nya kamrerpraktikanten sitta bredvid bokhållaren och med blossande kinder nicka åt allt som sades. Moa kände hur hjärtat slog en volt när han hastigt höjde blicken och tittade på henne. Han hade regelbundna drag, ljust hår och rena händer med putsade naglar. De långa fingrarna rörde sig känsligt och försiktigt över pappersarken. Moa neg hastigt och försvann ur hans åsyn lika fort som hon uppenbarat sig.
Nu låtsades hon vara målinriktad när hon passerade förbi. Hon höll huvudet vänt framåt medan ögonen sved av ansträngning då hon sneglade åt sidan i hopp om att få en glimt av honom. Det bultade i tinningarna och tröttheten var för ögonblicket helt bortblåst. Inte kan en sådan som jag få en sådan som han, inte. Tanken skyndade på stegen. Hon rörde sig så snabbt att hon inte hann urskilja något av vad som försiggick där inne.
På restaurangen var belysningen dämpad och bordet dekorerat med levande ljus och rosenblad utströdda över den vita duken. Bordsplaceringen vid fönstret, med utsikt över vattnet och den upplysta trädgården, bidrog till stämningen. De firade sin femårsdag. Samtalet böljade mellan, njutningsfullt hummande kommentarer över maten, stunder av eftertänksam tystnad och intensiva utbyten av skämt, skratt och minnen. De kunde samstämmigt falla in i varandras meningar eller träta över skillnader i hur de mindes detaljerna. Den första tiden av deras relation rymde så mycket turbulens. Moa låg i skilsmässa och Rickard var den nytillträdde avdelningschefen på hennes firma. Anekdoterna avlöste varandra under hela kvällen. Allt smusslande inför arbetskamraterna, alla turer kring boendet, allt strul som just ikväll inte väckte annat än goda skratt.
Moa mindes ögonblicket då hon första gången fick syn på honom. Denna nästintill elektriska stöt som gick igenom hennes väsen och den fullständiga klarheten som drabbade henne mitt i den formella presentationen och de välkomnande fraserna. Hon kände igen hans lite kattdjurslika sätt att röra sig i rummet och den resliga gestalten. Hans självklara uppenbarelse och träffsäkerhet i repliken. Han kunde lika gärna ha hållit i en stenslunga.