Jag ser upp i taket och blinkar sakta. Ögonlocken känns tunga. Med en lång utandning reser jag mig och vänder blicken mot mobilen som ligger under en hög med använda näsdukar. Ljuset bländar mig och lyser upp hela rummet när jag trycker på skärmen. 73 missade samtal från “okänt nummer”. Jag ser mig omkring. Här ser ut som en soptipp. Förr brukade jag alltid städa, träna, laga ordentlig mat.
Men sen kom hon.
I samma stund som jag ställer mig upp och börjar gå mot den stängda dörren hörs det igen. Burrandet. Det eviga burrandet från telefonen. Omedvetet förflyttar jag mig till fönstret och kikar ut över den döda gatan. De tunga molnen hindrar månljuset att tränga igenom. Där står hon, vid samma träd som alltid. Jag har inte sett henne på flera dagar. Men hon har varit där, det vet jag. Nu tittar hon upp, och den intensiva men samtidigt tomma blicken skär i mig. Alla pågående tankar stannar. Försvinner. Hon är som ett svart hål. Hon suger det lilla hopp jag har kvar, rakt ur kroppen på mig.
Jag öppnar kylskåpet och inspekterar innehållet. En halvfull burk med saltgurkor som med tiden övergått i en motbjudande nyans av gråbrun, en glasslåda som troligen är fylld med resterna av den köttfärs jag åt för drygt två veckor sen, samt ett mjölkpaket. Jag lyfter upp det och granskar utgångsdatumet. 7 oktober 2147. Med en djup suck skruvar jag av korken och häller ut den klumpiga mjölken i vasken. Med ens sprider sig lukten i rummet.
Med två soppåsar i handen sätter jag på mig de slitna tofflorna som står bredvid dörren. Jag plockar upp högen av brev med orden ‘till min älskade’ ditklottrade med stressad handstil på framsidan, och trycker ner dem i den redan fulla påsen. Bredvid dörren hänger ett gammalt familjefoto: mamma, pappa, jag och min lillebror. Jag har tänkt på dem konstant sedan hon började följa efter mig. Jag stannar upp med blicken på bilden och det svider till i ögonen. Sedan deras olycka är jag så förtvivlat ensam. Åh, vad jag önskar att jag hade kunnat prata med dem. Om allting, men framför allt om detta. Med tre tomma pizzakartonger i ena handen och påsarna i den andra, öppnar jag dörren.
Mina steg ekar mot trapphusets stengolv och när jag öppnar järndörren in till det mörka soprummet gnisslar den högt. Klumpigt famlar jag efter lampknappen på väggen, men jag når den inte. Istället stöter jag i något annat och sekunden efter täcks min mun av en hand. Med ett ryck försöker jag komma undan det fasta grepp hon har fångat mig i, men förgäves. Jag behöver inte ens se henne. Jag vet att det är hon. Hon har lyckats ta mig. Jag känner ett litet stick och plötsligt är det som att hjärtat inte längre får plats i bröstet. Långsamt känner jag hur mina ben ger vika. Ofrivilligt sluts mina ögonlock och jag rasar kraftlös mot golvet.
När jag åter öppnar ögonen, drar jag häftigt efter andan samtidigt som jag hysteriskt blinkar för att kalibrera synen.
“Har du sovit gott?” säger hon och skrattar lent. “Vi är snart framme ser du. Sen kan vi leva här, tillsammans.” Leendet på hennes läppar växer och får obehaget i mig att stegras till ett skrik.
Förvirrad ser jag mig omkring för att få en uppfattning om var vi är. Och plötsligt är det som att allt blod försvinner ur kroppen. Det här är inte sant! Det får inte vara sant!
Jag stirrar ut genom den stora glasrutan framför mig. Rymden. Mörker och himlakroppar överallt. Hon gör verkligen vad som helst för att få mig för sig själv. Och jag vet att hon kommer att göra vad som krävs för att hålla kvar mig. Jag vänder ner blicken mot repen som sitter så hårt runt mina handleder att händerna blivit lila. Magen svider och det känns som att halsen håller på att växa igen. Jag vrider på mig. Söker av rummet med blicken. Finns det någonting som kan hjälpa mig? Nej. Ingenting. Jag är fast. Jag kommer vara fast, för alltid.
Efter dagar – jag vet inte hur många – landar vi ostadigt på en bucklig rostfärgad yta. Provocerande långsamt börjar hon knyta loss mig ur stolen, medan jag envist tittar bort. Jag vill inte se henne. Jag vill inte känna lukten av henne.
Efter att hon lossat mig från stolen börjar hon sätta på mig utrustning: en dräkt som känns som att den har tjugo olika lager: skor med en plattform av metall på undersidan, en hjälm och en modul innehållande raketer på ryggen.
“Du ska inte oroa dig, vi behöver inte ha på oss det här när vi är inne i huset, bara på vägen. Men var noga med att det inte läcker, för då kvävs du direkt.”
Hon öppnar dörren och fäller ut en trappa som hon försiktigt kliver ner för innan hon vinkar till mig att jag ska följa efter. Jag går ner och ställer mig på det grusiga underlaget och betraktar den bunkerliknande byggnaden några hundra meter bort. Det som ska bli mitt hem. För evigt.
Hon låser farkosten. Så slänger hon beslutsamt bort nycklarna så att de inte syns längre innan hon bestämt vänder sig om och börjar gå mot huset. Ofrivilligt går jag efter henne med gungande, rytmiska steg. Det röda gruset gör avtryck på den vita dräkten.
Så slår det mig plötsligt. Jag kan avsluta det, här och nu. Jag stannar upp och sväljer hårt. Hon, som redan är femton meter framför mig, vrider på huvudet och betraktar mig. Så inser hon vad som håller på att ske. Med ens sätter hon fart och springer mot mig, men hon kommer inte hinna. Jag kommer inte låta henne hinna. Jag blinkar hårt och sväljer innan jag drar av mig hjälmen med ett ryck, och tar ett sista djupt andetag.
Jag är fri.