Åke stack kockkniven djupt in i motorcykelns bakdäck. Han reste sig hastigt upp och tog ett par steg bakåt. Knivskaftet vibrerade i däcket. Han drog ner kepsen och såg sig om. Ingen syntes till.
Han drog ut kniven igen och stoppade den i ett plastfodral i jackfickan. Luft pös ur däcket. Det gick att se hur det trycktes ihop. Han sträckte på ryggen och kved, sedan drog han vindjackans kedja upp över hakan och gick raskt därifrån.
Han tog en omväg hem och gick med lyft i stegen. Han skrattade när han såg sig själv i ett skyltfönster – en 68-årig överviktig man som studsade fram på en nattlig trottoar.
Nu skulle Gunilla ha sett mig, tänkte han, då skulle hon inte upprepa att jag var lika rolig som en soffkudde.
Klockan var fyra på morgonen. Det skulle bli tredje tisdagen i augusti.
*
Åke sköljde ner blodtrycksmedicinen med morgonkaffet. En tablett varje dag in i döden, tänkte han. Jag undrar hur många sådana här askar det blir.
Från sitt köksbord på 5e våningen hade han utsikt över tvärgatan och motorcykeln. Han var förberedd med kikaren från tiden han trodde sig vara fågelintresserad.
Åke hade utforskat fredligare vägar till bullerreducering. Kommunen uppgav att det minsann inte var deras bord. De hänvisade till lagens arm som Åke konkluderat inte alls var lång. Två konstaplar på gatan hade skrattat åt honom och förordat ny hemort. De är väl själva empatistörda motorcyklister på fritiden, hade Åke tänkt.
En skäggig man med svart skinnväst och hjälm i handen lufsade ut på gatan. Han startade bullermaskinen. Det plågsamma ljudet invaderade Åkes trerummare. Oljud kan du fortfarande föra, ditt egoistiska drägg, tänkte Åke. Men försök åka iväg!
Efter sedvanliga minuter av primalt stillastående bullrande och sävlig hjälmpåtagning upptäckte motorcyklisten att det var något fel med bakhjulet. Åke njöt av underhållningen i kikaren. Mannen slet av sig hjälmen, slängde den i backen så den studsade iväg bakom en bil. Han sparkade på hjulet och sedan husväggen. Efter denna akrobatiska uppvisning satte han sig på huk, undersökte däcket och klämde där kniven gått in.
Så här levande hade inte Åke känt sig sedan den gången han ridit över Pampas – en resa förra millenniet. Därefter hade det förstås funnits sprakande stunder men det hade varit färglöst och instängt under pensionen – i synnerhet sedan Gunillas exodus.
Men nu är jag en gaucho, tänkte han och sträckte upp armen med knuten näve.
*
Inom ett par dagar hade ägaren åtgärdat sitt blesserade hjul och mullrade lika penetrerande igen. Åke övervägde att repetera vandalismen. Inte än i alla fall, tänkte han och kände sig faktiskt mindre störd av oväsendet.
*
En natt två veckor senare väcktes Åke av ylande utryckningsfordon. De tystnade men blått ljus fortsatte pulsera i fönsterkarmen. Fan, är det hos mig? undrade Åke och rusade ut på balkongen. Det kom lågor och tjock rök från tvärgatan. Han gick in till köket och kikaren. Jo, det fordonet kände han igen trots att det brann.
Brandsoldaterna gick till attack, nedgjorde elden enkelt och lämnade scenen kort därefter. En ensam polisbil stod kvar.
Åke slog på datorn i det kala arbetsrummet. Gunillas maskiner och verktyg var avlägsnade. Det ekade i rummet och den blå tapeten hade stora rektangulära mörka fläckar.
Aftonbladet hade en notis om en brinnande motorcykel i Åkes stadsdel. På Flashback spekulerades om ett nytt krig mellan motorcykelgäng. En motorcykel uppgavs ha brunnit i en annan stadsdel föregående vecka.
Det tog timmar för Åke att åter somna den natten.
*
Dagen efter skrev han på ett ark: ”Personen som satte en kniv i bakhjulet på MCn utanför Änglagatan 22 i augusti gjorde det eftersom den bullrade så jävligt. Inget samröre med MC-gäng finns. Informera berörda parter!” Han undertecknade med ”Anonym” och skickade iväg med posten till polisen. Han undrade hur anonym postgången var nu för tiden.
De följande dagarna såg Åke inga nyheter alls om motorcykelgäng.
Lugnare i sinnet kunde han nu fokusera på annat, som till exempel strategier att träffa en varm gaucha. Han fantiserade om hur han skulle berätta allt han kan göra med en kökskniv.
*
En natt, en tid senare, vaknade Åke av en hög smäll. Huset skakade. Jordbävning? tänkte han. När sömnen släppt taget insåg han att det var en befängd slutsats.
Han öppnade ytterdörren långsamt. Det såg ut som vanligt. Han gick försiktigt nerför trapporna.
Två våningar nedanför stod en äldre vinglig dam och spanade ned i trapphuset.
– Vad är det som händer? Finns det knarkhandlare i huset!?
– Ja, det verkar så, svarade Åke och fortsatte ned till bottenvåningen.
En barnvagn låg omkullvält, namntavlan hade rasat och fönstren i entrédörren var utblåsta. Det låg ett lager vitt damm över allt. Det tog emot att andas. Det stora plåtskåpet med postboxar stod i en märklig vinkel på golvet och hade tagit med sig en del av väggen. En granne från gårdshuset stod lutad över skåpet. Hon vände sig mot Åke.
– Kolla boxen längst upp till höger!
Hörnet var helt borta. Bortsprängt. Fan, det är ju min låda! tänkte Åke.
– Vet du vem som har den boxen? sa grannen.
– Ingen aning, svarade Åke och gick ut på gatan.
Krossat glas låg framför porten. Polissirener hördes i tilltagande styrka. Han gick en bit bort på trottoaren och funderade på om han nu var källa till skratt bakom någons kikare. Han tog ett djupt andetag och insåg att det var dags att byta hemort. Kanske Argentina, tänkte han och log.