Om våren blev djuren annorlunda om de gick över tröskeln som skiljde inne från ute. Inne i lagårn låg nyfödda spädgrisar under en varm lampa som värmde med rödorange ljus. Flickan hade åtta snusande bebisar att vyssja och bädda ner i gyllene halm. Utomhus däremot gick den vasse tuppen på vakt, nervös och lättretlig, flög på henne om hon kom nära, spände nacken i en båge, gol och flaxade hysteriskt. Flickan upptäckte då att hon var smidig och snabbare än den sturske hanen, något som gav henne råg i ryggen på ett överraskande sätt, som om fan flög i henne. Hon provade gränser, retades, gjorde dumma saker, bara för att känna hur det kändes.
En dag var hon ute med mamman och pappan i arbetet. De hade dragit taggtråd till en ny hage, vädret var varmt och jobbet tungt. Törsten väcktes, de gick in i lagården för att dricka vatten. Mamman och pappan böjde sig ner och drack ur en mässingskran vid foderbordet. Efter att ha studerat dem noga drack flickan. Vattnet var kallt och strålande gott. Det sänkte sig en ring av stillhet kring de tre. Tyst trygghet. Den bröts plötsligt av mammans fnittrande. Flickan såg upp från kranen. Mamman pekade finger och skrattade menande mot pappan.
- Meh … Det är väl inget att skratta åt, sa han och drog sig undan.
Stunden bet sig fast. Någonstans där började det. Krackeleringen.
På sommarfälten var familjen en enhet. Alla behövdes. Brodern och hans kompis såg henne nästan som en jämlik då de byggde tunnlar i långhässjorna. Hon var minst lika påhittig som dem, fastän hon var yngre. Alla kunde uppfinna saker. Hövålmarna var gestaltad form där de kröp in i nya världar.
När mamman ammat färdigt den nyfödde lillebrodern, ropade hon samman resten av familjen. Den stora kaffekorgen placerades centralt och bredda smörgåsar och vinbärssaft trollades fram. Mamman langade ut till familjen, såg till att alla fick sitt. De åt under tystnad och vila.
När flickan kom in i köket en blek höstdag var det förvandlat. Stolar hade dragits fram på golvet. Sopskaft och skurkäppar låg högst upp på ryggstöden som raka broar mellan stolarna. Mamman var igång med något vid spisen, rörde i stora tuppgrytan.
- Akta dig!, sa hon, medan hon lät blicken gå mellan gryta och käppar runt i köket. Jag har het olja här.
Olja? Sånt som pappan brukade hälla i traktorn. Kolsvart.
Mamman lyfte upp något ur grytan och lade på en av käpparna, men inget svart utan en glänsande blekgul skiva som lades och formades mjukt runt ett sopskaft. Kakan såg god ut, och rolig. Cirkuskänsla. Hela trästången fylldes av de glänsande rundlarna. Mamman torkade sedan av en ny skurborstes långa skaft, denna dag vigd till att vara bärare av honungsfärgade solar från grytan. Blänkande havrerundlar, drypande av fett välvdes till skulpturer av gräddad mandel och smör. Mamman lekte och det luktade gott. Hela köket förblev en installation resten av eftermiddagen då kakorna stelnade till slutlig form.
Nästa dag låg mamman i migrän. Solarna på golvet var borta och golvet klibbigt. Det fanns olika dagar, man visste inte vilken som var framme. Mamman rörde sig ständigt, var aldrig stilla. Utom på migrändagarna. Låg med ansiktet in mot väggen, eller svajade omkring med sneda ögonlock och lagad mun. Huset knakade. Flickan vände sig till dockskåpet som morfar snickrat, ett stort hus med tre rum och ben som gjorde att det svävade i hennes egen höjd. Rummen möblerades av mostern, sömmerskan. Med flinka fingrar sydde hon gardiner och handdukar, virkade överkast, skar ut stolar och bord av trådrullar, målade dem med blänkande röd eller emaljgul färg. Men badrummet förblev omöblerat ända till dagen då mamman kom hem från en stadstur med en liten toalettstol, handfat och badkar i vit plast. De var kalla i ytan och ointressant utfyllnad som lämnade flickan oberörd. Men trådrulleborden lockade hennes händer alltid att servera kaffe till imaginära vänner.
Om vinterkvällarna låg mörker och ljus över gården. Blåsvart rymd genomstungen av tusentals stjärnor. Snön speglade nedan i en annan slags vithet. Olika ljus, olika färg uppe och nere. Världen växte. Och ljuden förändrades. Ljuden inifrån lagården omgärdade gården som en låg stenmur. Mjölkmaskinens dova dunk, prasslande hö fördelades mellan hungriga nosar som ivrigt nappade till sig tappar till malande munnar. Pappan klarnade sin hals, mammans röst talade om något, skrammel från en rostfri hink, mjölkskval genom tratt och sil ner i kyltanken. Därute var ljuden andra, större och högre och avsända från destinationer långt borta. Varje ljuspunkt i himlen viskade och lockade: Kom ut till oss, kom får du gunga i vårt ljus! Stjärnorna bjöd fnittrande in till fest och pekade mot andra sorters liv. Flickan hörde musik, nya världars sånger. Den glittrande rymden klingade, gungade luften i många ännu okända bitar i en sugande, spinnande ton.
På julkalaset mindes flickan den elaka vårtuppen, när leken omvandlats till fängelse och hennes tio år äldre kusin skoningslöst höll fast henne som i ett skruvstäd. Plötsligt fångade han henne i med ena armen och stack den andra handen in under hennes trosor. Brorsan stack därifrån. Hon visste sedan aldrig vilket som sårade mest. Skruvstädsgreppet eller att brorsan stack. Hon använde hela sin kraft från tuppslagsmålet och kom till slut loss, rusade ner till nedervåningen där de vuxna satt. Modern frågade om och om igen om flickan inte ville gå upp till de andra barnen. Flickan kunde inte svara, stum av skam. Världen hade kluvits mitt itu.