Vi är vid bouleplanen. En trevlig aktivitet som på kommunens initiativ ordnats i parken. Dilemmat är att det inte är så trevligt längre. En viss kategori har hittat hit. Som skränar och raglar runt. Det så kallade A-laget. Där spriten går in, går ljudet ut. Och förstärks just av det intagna. Klientelet har nu intagit grusplanerna och bänkarna runt omkring. Jag förstår inte att de måste vara just här, i den fina parken som blivit stadens lunga. Varför kan de inte vara nere vid ån som de brukar? Eller i alla fall någonstans där de inte stör vanligt folk. Hade de haft några känslor kvar kanske de hade haft vett att tänka på andra.
Barnen tycker att det är kul att gå balansgång på stockarna som omger spelplanen. Det gör inte jag. Inte när alkisarna gormar och raglar runt. Kastar klot som i bästa fall hamnar innanför boulesargen. Nu har vi hamnat där igen. Jag försöker mana barnen därifrån, men Edvin verkar inte höra och fortsätter att balansera. Han närmar sig de tävlande som tack och lov tagit en vätskepaus. Jag skriker åt Edvin att komma. När han inte reagerar går jag fram för att lyfta bort honom. Till min fasa får en av boulekastarna upp ögonen för oss. Han kisar på Edvin. Sedan på mig. Hostar upp lite slem och kommer fram:
”Jag hade en sån där en gång”.
Hans finger pekar på min son.
”Jaha, säger jag osäkert. Edvin, vi ska gå nu!”
Jag lyfter upp honom.
Mannen fortsätter:
”Han var så liten. Så söt.”
Han skrattar till. Det blir tyst en stund.
”Vi måste…”
”Men så var han plötsligt borta”.
Edvin kämpar för att komma loss. Jag sätter ner honom.
”Jag letade…, fortsätter han. Hans röda jacka. Han fanns inte”.
Mannens blick blir tom. Jag står kvar.
Det var en så fin dag. Barnen lekte i vårsolen. Jag läste tidningen.
Han hostar igen. Skrattar till.
”Och så när jag tittade upp var han borta”.
”Var var han?” hör jag mig säga.
Hans blick får liv igen och han ser på mig, som om han med ens blivit spik nykter.
”I dammen”.
Han pekar på dammen ett stycke bort.
”Hans röda jacka stack upp”.
Jag får inte fram något först. Men lyckas så:
”Var det ingen som såg?”
Han skakar på huvudet.
”En park full med folk som inte ser att ett barn drunknar”.
Jag vet inte vad jag ska säga. Vill egentligen bara hålla om honom.
”Du har väl koll på dina?” säger han.
”Visst”, säger jag.
Tittar mig snabbt omkring. Ser dem inte! Hjärtat skuttar till innan min blick hittar dem klappande en tovig Golden Retriever. Den är bunden vid en bänk ett stycke bort.
”Jag har koll på dem”. Nu har jag koll på alla barn. Har liksom blivit mitt kall. Och hunden. Han fick samma namn, Lars, men kallas förstås Lasse”.
”Fint”, säger jag. ”Hur gammal skulle han ha varit?”
”Fyrtiotvå imorgon”, säger han och spottar i gruset.
”Då kunde vi ha varit…”
Hans polare börjar gasta.
”Roffan! För faaan! Det är din tur!”
”Ta´t lugnt!” ropar han tillbaka. ”Vi har hela livet på oss!”
Sedan i lägre ton, åter vänd mot mig:
”Och i värsta fall blir det långt”.
Han ler med ena mungipan. Torkar munnen med baksidan av handen. Pekar mot barnen.
”Ta hand om dem”.
Han går tillbaka för att göra sitt kast. Vi stannar och tittar. Jag drar barnen intill mig. Sätter mig på huk, håller om dem. Hans klot rullar fram och nuddar den lilla kulan. Han ser på oss. Nickar. Jag nickar tillbaka. Ställer mig upp. För handen till pannan, som en honnör. Sedan börjar vi gå hemåt, mina barn och jag.