Blåtjärn House
När Valdemar klivit upp i gryningen för att pissa bakom stugknuten hade en lätt ångestkänsla plågat honom. Det andra uppvaknandet ett par timmar senare kändes behagligare, kanske till och med glädjefyllt. Men han var ensam på den smala kornhalmmadrassen. Han såg ut över stugans enda rum. Einar låg inte heller i sin egen väggfasta brits. Fällen låg prydligt hopvikt ovanpå. Väggarna var klädda med gulnande tidningsblad som lossnat i hörnen. Taket var lågt och den öppna spisen tog upp halva golvytan. Einar var definitivt inte där. När hade han stigit upp? Valdemar sneglade på vägguret. Drygt halv sex. Han hade inte missat sitt pass, men varför hade Einar, med samma arbetsschema, hastat i väg så tidigt och utan att väcka honom? Han reste sig och fick på sig byxor, väst och stövlar. Skjortan han sovit i var inte så farligt lortig. Han skulle hinna få i sig lite mat innan arbetsdagen satte i gång.
Den tydligt morgonpigge Einar satt till bords med flera andra i personalmatsalen. Hans krusiga ljusa hår, runda små glasögon och det ständiga leendet, fick Valdemar att rodna utan att han kunde hejda det. Einar åt flötgröt med tunnbrödsstut och samtalade uppspelt med köksan Imbur. Hennes ögon tindrade som på en flicksnärta som fått tillfälle att gulla med en nyfödd killing. Einar var alltid chevaleresk mot damerna, men Imbur skulle bara veta hur hon förgäves brände sina kol.
Klampandet av tunga fötter som närmade sig fick sällskapet i matsalen att räta på ryggarna som om de just fått varsin pisksnärt. Med ens stod lorden i dörröppningen. Han var tjock som en engelsk öltunna och mörklagd med ärrig näsa. Med sig hade han sin snarstuckne och ständigt blinkande butler. Personalstyrkan neg eller bockade, Einar så djupt att Valdemar hann bekymra sig för att han skulle slå huvudet i stengolvet. Han hade för sin egen del svårt för sådant där krusande, kanske mest för just de som förväntade sig det. Det sved i själen när han tänkte på hur fars skog hemmavid plötsligt fått värde vilket lett till ett bortkollrat skogshemman som ägts av flera generationer Hemmingsson, och en grundlurad fader som nu nästintill stod på bar backe. Trots att det tog emot att ta anställning i fiendelägret, hos bolagspatron tillika lord Chettinger, var avlöningen god i jämförelse med de dagsverken han kunde få i Östersund eller på hotellen i Åre dit turister från hela landet och även längre bortifrån börjat komma. Nu kunde han skicka hem en slant till den stretande familjen i Bakvattnet. Han skulle likväl bara stanna i några sommarveckor i denna ödemark, en halv dagsmarsch från närmaste väg, och han kunde bita ihop vad gällde svansandet efter engelsmännen.
”Aj nid somm menn får de hant!” utbrast nu lorden.
Med den ena handen vilandes över magen och den andra på ryggen översatte hygglige förvaltaren Levin högtidligt direkt till svenska för de övriga, men Valdemar hade redan förstått innebörden. Han hade fått lära sig lite engelska av Dillner som gjort en vända till Chicago några år tidigare. Valdemar hade också fått låna ett par böcker som han läst från pärm till pärm när det blivit klart att han skulle arbeta på Blåtjärn House.
Valdemar hade kommit på plats ett par dagar innan herrskapet för att hjälpa till med förberedelser och pynt. Det skulle vara prydligt och tornflaggan skulle hissas. Ankomsten av lorden, familjemedlemmar, gäster och tjänare, var en syn som Valdemar sent skulle glömma. Karlarna var sportklädda, bar jägarhatt och kraftiga skor med stickade strumpor. Kvinnfolket hade vidbrättade hattar, långa kjolar och höghalsade blusar, likt svanar. Bybor från Enafors körde packningen med konjak, champagne, konserver, teer och andra märkliga matvaror på hästar. Ekipaget hade fört tankarna till Cirkus Madigan som han beskådat en gång i Sundsvall. Det var bara elefanterna som saknades här på fjället.
Träslottet i sig med dess tillhörande byggnader liknade ingenting av jämtländsk byggnadsstil som Valdemar skådat. I denna besynnerliga miljö av uppstoppade morkullor och beckasiner, badhus och ett gun room hade kärleken drabbat Valdemar.
Nu hörde han hur Einar ivrigt anmälde sig som frivillig vägvisare och orrbärare tillsammans med ett par andra män som skulle servera förfriskningar under turen. Valdemar var tacksam över att slippa. Men det brann till i hjärtat när Einar lämnade matsalen utan att ens bemöda sig om att se på honom.
Einar kom inte tillbaka till stugan förrän långt efter kvällsmaten. Herrskapet gjorde sällan tidig kväll, och ville bli uppassade till långt in på natten. Men Einar småsjöng på någon engelsk visa och verkade inte märkt av den långa arbetsdagen på fjället.
”Uppe tidigt och i säng sent? Vad får du all kraft ifrån?” frågade Valdemar från sin brits och hoppades att han inte lät för anklagande. Men nu var det för sent att ta tillbaka orden.
Einar lade sig på rygg bredvid Valdemar med händerna knäppta under nacken, fortfarande gnolandes. Han doftade dött djur, kaffekask och blötmyr. Det fanns krutstänk på hans vadmalsbyxor. Att få ha honom intill kompenserade för allt. Valdemar lade sig på ena sidan, lät huvudet vila i sin hand och betraktade Einar. Olustkänslan från morgonen var ett minne blott. Han hade bestämt sig. Det fick vara nog med att gå omkring och invändigt beklaga den han var. Det han och Einar hade tillsammans var inget han behövde skämmas över, åtminstone ej så länge de andra på jaktslottet var ovetandes om vad som skedde på nätterna i personalstuga nummer fyra.