Om Salvatore de Amore skulle öppna dig så skulle han öppna dig som en blomma. Frågan är inte om han skulle lyckas. Naturligtvis skulle han lyckas. Hur skulle du kunna säga nej nej till tjuren från Säffle, känd från omslagen till hundratals romance-böcker. Allt från ”The angel with sticky fingers” till ”The devil sticks his fingers”. Med en kropp som får vuxna män att gråta av avundsjuka och ännu vuxnare kvinnor att sucka av trånsjuka. Så frågan är inte när eller hur. Salavatore de Amore har full kontroll på sina smootha moves. Frågan är på vilken sätt du kommer att blomstra? Som en blyg viol med darrande kronblad, eller ska det visa sig att du är som en tistel. En stickig blomsterkropp på en lång flexibel stjälk som gjord för att snärta till Salavtore de Amores läppar så att han förstår att han visserligen kan följa med dig hem, men att vissa saker helt enkelt inte kommer att ske. Inte på en vanlig tisdagskväll. Inte i ett fullkomligt respektabelt villaområde Och framförallt inte med dig. Att gå ut med hunden har kanske en tvetydig betydelse för honom men absolut inte för dig.
För en horder är inget unikt även om allt är omistligt. Du kan inte hjälpa det. Men du samlar på dig saker. När du går ut med soporna så kommer du hem med en trebent hund och när du går ut med den trebenta hunden så kommer du hem med alla kvinnors dröm. En man så het att han får isglassen i frysfacket att smälta medan han trycker upp dig mot kylskåpsdörren med en sådan kraft att dina 256 kylskåpsmagneter rasar i golvet med ljudet av ett positivt lagt jordskred. Om man nu skall vara riktigt noga så rör det sig om 260 kylskåpsmagneter ifall man räknar med dem som ligger i din ficka. Du har ju ändå varit ute på en kvällspromenad med den trebenta hunden.
Och ändå avstår du. En Tramp Stamp med ett spegelvänt ”Minne från tylösanD” i försänkt relieftryck på ryggslutet skulle visserligen ha matchat dina fejktatueringar. Du hittade en hel låda med dem i en sopcontainer. Det är inte klokt vad folk slänger bort. För att vara icke permanenta har de visat på en förvånansvärd lång livslängd. Du har gått omkring ett halvår taggad med visdomsord som ”Ovanför molnen är himlen alltid grå” och ”Blixten slår även ned i liten stuga”. För att inte tala om din favorit favorit ”Lyckan är att kunna le genom tårarna för när skulle man annars få skratta”.
Det går inte att komma ifrån att du är en sådan person som tar ansvar. För dig är kärleken inte en lek utan en överenskommelse mellan två vuxna personer. Och frågan är hur vuxen Salvatore de Amore är. Han är visserligen en officiellt certifierad källa för mogen vuxenunderhållning riktat mot den erfarna kvinnan med en diskriminerande smak, men frågan är om ifall han är en riktigt karl? I det skarpa ljuset från den kökslampa som du hittade utanför ”Doktor Katarinas Emajl & Smajl”, nästan ny, bra ljusstyrka, men med en tendens av att slå av sig var femte minut, vilket ger fiskpinnarna en märklig stroboskopisk kvalitet, så kan du konstatera att mannen som du har släpat hem är inte något annat än ett vrak.
Det är ett faktum att Slavtore de Amore har börjat demontera sig själv. Brunkrämen är lika krakelerad som emaljen på kaffemuggarna som du hittade i en kartong utanför fyndbutiken ”Fult som Snålt”. Den skarpa tangorabatten är på väg att rinna bort. På ett tefat ligger ett emaljöga och en kontaktlins. Batterierna har fallit ur hörapparaten och rullat in under Salvatores de Amores svallande lockar som ligger i en trasslig hög mitt på köksbordet. När du ser på dem så kommer du att tänka på ett marsvin som du hittade med bur och allt utanför en skola för hårfrisörskor. Det stakars marsvinet var uppenbarligen ett kasserat testdjur som hade utsatts för ”the fön of nearly death” men hade rejält snygga klor lackerade i pärlemor och med strassdeltaljer.
Det hela hade kanske slutat annorlunda om inte i just det ögonblicket Salvator de Amore hade fattat din hand och pressat sina flagnade läppar mot din handrygg och börjat mumla något med sina slappa läppar som du antog var ett oartikulerat ”Las Palabras de Amor”. Hans löständer var inkörda mellan en mjölkartong och en ost som om du var riktigt ärlig inte var speciellt fräsch när du köpte den och som nu befinner sig i ett stadium som kunde få ett grönmögel att rodna av skam.
Det är då du inser att ifall livet består av containerfynd så borde det där med provinans inte var så viktigt. Saker är vad de inte är eller snarare inte är vad de en gång var. Stolben måste spjälkas och kaffemuggar måste tätas. Och för eller senare måste du ta reda på vem som äger de två hålögda barnen som sitter i din källare och spelar på en sprucken spelkonsol men nästan nednötta fingrar. Det kan väl ändå inte var dina? Du måste ha hittat dem någonstans eller kan någon ha glömt dem kvar? Men summan av kardemumman är att det inte finns något som inte går att lappa ihop med silvertejp och lite hårdför vilja.