Sandro hade somnat när han satt och skrev på listan med människor han skulle ta hämnd på. Solen som värmt hans ansikte via fönstret till vänster om soffan var nu skymd bakom hans eget hus. Han satt nersjunken, fortfarande i de vita patientkläderna. Blotta tanken på att behöva resa sig upp gjorde honom fullkomligt utmattad, men smärtan var i alla fall nästan borta nu. Han hade skrivit sju namn och ett långt snett streck, det sistnämnda var ett resultat av att han somnat med pennan i sin hand. Han tittade på sidan. Ingen rangordning, en för alla, alla för ingen. Han såg sig runt, och noterade än en gång hur fult det faktiskt var i hans lägenhet. Väggarna med de dåligt övermålade tapeterna. Sprickorna i taket. Hur illa denna plats representerade den han egentligen var!
Strax före skymningen kände han sig nöjd med urvalet. I samma stund som han lagt ifrån sig kollegieblocket och bläckpennan bankade det på ytterdörren. Fyra gånger. Sandro väntade, men inget mer hördes. Han reste sig och gick med snabb, ytlig andning till dörren. Ingen syntes genom titthålet, även om det trevande mörkret också nått trapphuset och lyset därute var släckt. Han låste upp, tog några steg ut, och väntade en stund. Ingen var där och inget hördes, förutom hans egna andetag som pressades in och ut genom näsborrarna. Pulsen i hals och bröst fick honom att skynda in igen, och han kände på handtaget tre gånger efter att han låst. När Sandro vände sig från dörren upplevde han hallen som mörkare än nyss, men ovanför honom lyste taklampan med sitt disiga ljus, som vanligt. Med ljudlösa steg gick han längre in i hallen, och såg då ett sken från ena hörnet av lägenheten i vilket sängen stod, men som han från hallmattan bara kunde se fotändan av. Ljuset var mycket dovare än det hans sänglampa brukade ge ifrån sig. Han tog några steg till och såg då någon sittandes på sängkanten, med rak rygg och fötterna tätt intill varandra på golvet. Ansiktet kunde han inte urskilja – lampan var riktad rakt ner mot sängbordet – men han såg att personen hade mörka kläder, god hållning, breda axlar, långt hår, och var barfota. Gästen justerade sänglampans arm så att ljuset fyllde sängen och kvadratmeterna närmast den. Det var en kvinna. Hon var ingen han hade träffat – Sandro hade ett gott ansiktsminne – men var ändå någon han instinktivt kände en stark samhörighet med. Hade han träffat henne ändå? De såg på varandra. Ingenting sades. Det var något med situationen som gjorde att Sandro inte fick fram ett ljud trots att kvinnan olovligt tagit sig in i hans lägenhet, och det var inte rädslan. Snarare kändes det som om han väntat på detta tillfälle i hela sitt liv, och nu bara ville närma sig henne. Hon verkade även vilja närma sig honom, vilket hon mest uppenbart visade genom att sitta vinklad leendes mot honom, samtidigt som hennes högerhand smekte täcket och färdades i Sandros riktning.
– Hur kom du in? frågade Sandro.
– Det är inte viktigt, svarade kvinnan.
Hon hasade sig mjukt nerför sängen och blev sittande på parkettgolvet. Det hela skedde i en rörelse såsom det lättaste och vackraste sidentyg glider nerför en glatt yta. Sandro stod kvar. Han ville bara titta på henne. Hela henne. Om han kom för nära skulle han bli tvungen att rikta uppmärksamheten på någon specifik del, och då gå miste om allt annat. Han betraktade hennes kropp; hur armarna vittnade om en kraftfullhet, samtidigt som hennes aura vittnade om att hon använt denna kraft sparsamt. Hennes mun, som han genast ville kyssa men ändå inte. Samtidigt fick hennes kraftfält honom att känna att hon gjort allt med honom. Och han allt med henne. Men samtidigt, inget alls. Hon började skratta. Det var ett medkännande skratt, som närmast fick en förlösande effekt på det frysta ögonblicket.
– Var ska jag börja… sa han.
Hennes skratt hade landat i ett milt leende, ett sådant som sker med hela ansiktet och som förändrar atmosfären. Hennes ljusbruna hår och hudton vittnade om att hon kom från värmen.
– Vad ska du säga som jag inte redan vet? sa hon efter ett tag, och hennes dröjande tonläge på sista stavelsen indikerade på att det skulle komma mer.
– Får jag se din lista?
Sandro lyfte blocket från det slitna men rena soffbordet i furu och räckte henne det, men hon greppade i stället hans handled, varpå han tappade blocket framför henne. Han var fast i hennes grepp, och den närmast gravitationella kraft hon alstrade gjorde att han, trots att hon inte på något sätt drog honom närmare med sin styrka, långsamt sögs mot henne. Hennes vänstra hand slingrade sig runt Sandros nacke och hans kind nuddade hennes. Doften som sköljde över honom andades integritet, renhet, frihet, och styrka. För första gången på länge fylldes hela hans lungor, gång på gång, med långsamma, stärkande andetag. Det var hennes luft, som hon lånade ut till honom, och han satte sig bredvid.
– Låt mig hjälpa dig, sa hon.
De betraktade varandra i tystnad. Det var en sådan stund i vilken tid och rum upphör, det kunde varit en minut, det kunde varit en timme. De kunde varit i hans lägenhet, eller någon helt annanstans. Det spelade ingen roll, för det enda som egentligen betydde något för Sandro var att han äntligen funnit henne, och därmed sig själv.