Kjell satt vid köksbordet klockan sex på morgonen, precis som han gjorde varje morgon. Men idag var ingen vanlig dag- idag var det hans 80-årsdag. Det som skilde den här dagen från de andra var att han satt där med skräckslagen blick och stirrade på sin slitna svarta pärm, som endast innehöll ett gulnat A4-papper. I vanliga fall såg han fram emot att ha sin trogna pärm i knät och plocka ut dagens sida, men idag var inte en sådan dag.
Doften av nybryggt kaffet, som spred sig i hans mysiga etta i Sundbyberg, ägnade han inte någon tanke över och inte heller på hans favorittårta, prinsesstårta, som stod prydligt på en assiett och väntade på honom.
Kjell drog fingrarna längs pappret och kände en kall rysning krypa längs ryggraden. Munnen blev torr, och en ångest han aldrig tidigare känt omslöt honom och vägrade släppa taget. Han kippade efter luft och greps av panik. Han lyfte blicken mot taket och bad till sin bror att ge honom styrka, men hans bror svarade inte på hans vädjan. Han visste inte vad han skulle ta sig till nu när det endast fanns en sida kvar i pärmen. Han ville inget hellre än att krypa ur sitt eget skinn och gömma sig, men vart han än flydde skulle dessa ord hemsöka honom tills han tog sitt sista andetag.
Kjell visste att den här dagen var oundvikligt, men det var så länge sedan han började med detta att han intalat sig själv att det kunde pågå i en evighet. Pulsen saktade ner, och han fick återigen kontroll över sin andning. Minnen började dra honom tillbaka till den dag han påbörjade sin samling av sidor.
Detta var en Pandoras ask som han hoppats skulle förbli oöppnad i alla dessa år, men nu satt han där – nybliven 80-åring – med en prinsesstårta och kopp kaffe som långsamt kallnade framför sig. Den hemska minnena kröp tillbaka in i hans tankar, likt ett mörkt moln som skymde över ett skinande sol. Istället för att kämpa emot lät han minnena leda honom tillbaka till den dystra dagen då han bestämde sig att börja samla på sidor.
Allt började när han var 15 år. Han hade varit och badat vid stranden i Stenungsund och kom hem till beskedet att hans storebror Lars omkommit i en olycka på bandfabriken. Detta var dagen innan Lars skulle fyllt 19 år. Kjell mindes hur hans mor letade överallt efter ljus för att ha på Lars tårta. Det var då Kjell började ifrågasätta varför man firade varje år man levt. Var det inte rimligare att istället fira hur många dagar man hade kvar på jorden?
Det var då han bestämde sig för att samla papper som representerade dagar. Han antog att han skulle leva tills han blev 80 år, vilket innebar att han behövde 25 580 sidor. Det fanns ingen möjlighet att skaffa så många sidor, men hans mor tog med sig några från sitt städjobb på pappersfabriken som en början. Året efter fick han en pärm i födelsedagspresent där han kunde förvara sidorna. På varje sida skrev han i förväg något han skulle göra, blandade dem och lade dem i pärmen på måfå. På det här viset skulle han ta vara varje dag hans hjärta fortsatte slå. Hans enda regler var att ingenting eller ingen fick stå i vägen för detta.
Varje dag drog han ut en sida och genomförde det som stod. Med åren vidgades förslagen, och han började vandra över hela Sverige. Kjell arbetade med vad som erbjöds för att kunna ha mat på bordet och tak över huvudet. Han avundades inte de som skaffade familj. Det fanns inte i hans planer – familj var något som skulle sätta käppar i hjulet för honom. Att behöva anpassa sig efter andra skulle innebära att bryta en av hans regler.
Nu, flera år senare, satt han vid köksbordet med sin pärm framför sig, med endast en sida kvar. Och vad var oddsen att just dessa ord skulle hamnat på den sista sidan? Den sida som indikerade att detta var han sista dag i livet- om han hade räknat rätt för alla dessa år sedan. Skulle det verkligen vara idag hans hjärta gav upp? Det kunde lika gärna vara imorgon. Eller kanske nästa år? Att inte veta om han skulle falla död ner vilken sekund som helst skrämde honom mer än något annat. Döden lurade runt hörnet och kunde när som helst smyga fram och knacka honom på axeln.
Det fanns bara en sak han ångrade att han aldrig gjort, och det gulnade A4-pappret visste det – det hånade honom. Nu satt han ensam i sin tomma, dystra lägenhet. Han tog ett djupt andetag och lade sedan tillbaka pärmen på bordet, med den sista sidan väntande på att bli vald.
Det ringde på dörren, och Kjell ryckte till. Han visste vem det var. Det var änkan Pernilla, som alltid hälsade på. Hur mycket han än försökte lura sig själv visste han att han var betuttad i henne, och han anade att hon kände likadant.
Var detta ett tecken? Något som de orden på den gulnade sidan ville säga honom?
Med knakande knän ställde sig Kjell upp och gick med hasande steg mot ytterdörren. Bättre att tillbringa sin sista dag – eller sina sista dagar – med någon som fick fjärilarna i magen att vakna till liv igen. Pernilla var en bra kvinna, så istället för att tillbringa sina sista dagar ensam i livet med rädslan att han kunde somna utan att vakna igen, kanske han kunde somna med vissheten att det fanns någon som brydde sig om honom. Någon som gav honom den kärlek han så innerligt saknat men inte vetat om.
Bakom sig lämnade han sin trogna, slitna svarta pärm med den ensamma sidan och de skrivna orden:
Umgås med dina älskade