Jag räcker henne en kopp Earl Grey, orkar inte ta emot tacket, skramlar med disken istället som en heavy metal-trummis. Jag vet att hon lägger märke till det, till vad som sker, när hon betraktar min rygg och gör en analys av mitt liv på ett psykologsätt. Tänker förmodligen ”denna sorgliga syster, hur kunde hon bli sån?” Hon med sina ord som skimrar, och jag med mina molniga. Nog hade det varit bättre att bara gå glad genom livet.
Vi fick exakt lika mycket av allt, av nya cyklar, av glass, av havregrynsgröt serverad i en djuptallrik med sicksackmönster varje morgon. Exakt lika mycket kärlek. En mamma och en pappa med en förhållandevis god förmåga att känna kärlek, och att ge den vidare till andra, till oss. En fin inramning och regelbundna tider, klockslag att se efter, ställen att vara på klockan fjorton. Alltid sockerkaka och mariekex, och saft till oss, kaffet i en vit termos med marängmönster och en röd avgörande knapp. Ett dukat bord på en veranda hos någon granne, eller hos mormor och morfar. Fem minuter innan kom vi alltid, och jag undrade om det verkligen var normalt att göra så.
Nu skulle vi vara här i sju dagar, i en stuga jag inte orkat ärva men som skar i mig med sin trivsamhet. Hon hade gjort den till en pärla i skogsbrynet, klassisk faluröd. Jag hade tagit pengarna istället och åkt till Grekland. I tre månader var jag där och gick mellan internetcaféet och standardbaren, som en säl utan hav släpade jag mig fram. Åtminstone kändes det så, men jag hade egentligen inga direkta höfter att hänga upp sarongen på. Stranden och vågorna som jag trodde var anledningen till min flykt besökte jag endast några få gånger. Då med en medhavd bok uppdukad som en välvillig demonstration på handduken tillsammans med min patetiska förhoppning, utan att läsa en enda sida.
Vi borde ha kräftskiva här ute”, sa hon en solskarp morgon innan det hände, och jag svarade falskeligen ja, att det borde vi. Hennes ögon som uppochnedvända apelsinklyftor, av entusiasm strålandes. Och på tre minuter bestämdes det vilka som skulle bjudas och att vi skulle ha partyhattar. Jag tänkte att det hela nog går att späda ut med lite brännvin.
Måns var hennes kärlek, det visste jag. Och att de snart skulle bli ett par visste jag också. Att han var bjuden var en självklarhet, likaså vilka de övriga gästerna skulle vara, vänner till oss båda, mest till henne.
Tio kulörta partyhattar stod uppdukade på bordet under kräftsolen som log hånfullt och hängde på en tråd fastspänd mellan två tallar under den riktiga som kisade bland molnen. Glasen trängdes i grupper och snart skulle de svettas av kondens. Värdinnegåvor och fina ord om dukningen, alltsammans ett socialt poserande men jag gladdes över att Måns hade med sig en sjuttiofemma Akvavit som han räckte över till min syster med en omfamning. Hon skrattade i en falsett jag aldrig tidigare hört.
Den gjorde sitt jobb och värmde min inre omloppsbana så pass att till och med jag stämde in i här är det gudagott att leva. En värme någonstans i solarplexus, kanske anade jag något ändå. Det är märkligt hur man kan veta innan man vet.
Att han sedan gjorde mig sällskap i vispgrädden fast att det egentligen är ett enmansjobb förstärkte känslan av ett inre el-element som skruvats upp lite för mycket. Jag skrattade åt något ovidkommande av rent kosmetiska skäl, samtidigt som jag speglade mig i hans tänder som var en nyans vitare än hos oss andra. Typiskt min syster att förälska sig i någon som liknar reklam. Men när han sa att jag bär en sorg i mina ögon, förstod jag.
Grädden skulle spritsas över lemoncurdtårtan hade jag fått veta och visst fanns det humor i resultatet. Just detta delade vi som en sluten enhet samtidigt som han lade armen om hennes stolsrygg, och jag tänkte att han borde ha lagt den runt hennes axlar istället. Min syster å sin sida kurade sig kattlikt intill honom och jag kunde inte annat än att glädjas samtidigt som den fjärde snapsen riktade glädjen åt det håll som var förbjudet.
”Kräftskalen ska tillbaka till sjöbotten” sa min syster och jag hann sticka in med att råttorna annars kommer och dödar oss om natten. Det togs emot, men med något höjda ögonbryn hos de andra. Det var bara en person som såg ut att mena sitt skratt. Jag antog uppgiften som en menig och samlade ihop de röda kroppssköldarna i en plastpåse.
Vägen dit var kantad av sovande rallarrosor och renfana som stack mig i näsan och månen ovanför mig, ett vakande halvslutet öga som tycktes säga att jag skulle lugna mig. Det här är ändå inte mitt liv. Sen hörde jag stegen bakom mig, som ville komma ikapp. ”Du behöver kanske hjälp med det där” sa han och absolut att även detta kunde vara ett jobb för två just i denna stund. Övriga gästers skratt klingade som en avlägsen påminnelse, men när vi nådde bryggan hördes inget annat än vattnets djupa andetag.
Hur min egen hud känns mot den svarta sjön visste jag redan men någon annans hade jag inte tidigare känt. Måns hud knottrade sig och mot min kändes den välkomnande. Exakt hur det kom sig att vi badade minns jag inte, men känslan av fördärv minns jag, blandat med mina ben som darrade. Att min annars svårmodiga blick nu glimmade och att det helt och hållet berodde på honom fick mig att förbise det moraliska förfallet. Min syster skulle snart komma att hata mig, då och för alltid, men jag skulle lära mig att älska.