De tre pojkarna var redan hemma. Så fort Karin kommit innanför dörren ropade de alla tre. Minstingen kom springande med en ballong som skulle blåsas upp. Nu. Hon blåste upp ballongen och blev omedelbart yr i huvudet och var tvungen att sätta sig.
Krister satte sig som vanligt till dukat bord och gav Karin komplimanger för den goda fiskgrytan.
– Jag tänkte träffa Sofi imorgon och ta ett glas vin, sa Karin. Hon har träffat en ny man.
– Jag förstår fortfarande inte vad det var för fel på den gamla, sa Krister mellan tuggorna. Klas är väl jättetrevlig.
– Mot oss ja, sa Karin. Kan du ta föräldramötet på tisdag?
Hon var tung i huvudet efter vinet och hade gärna legat kvar i sängen. Vid Fridhemsplan sprang hon ner för trapporna. Hon hann i förbifarten se en ensam man sitta och spela cello precis framför rullbandet ner mot blåa linjen. Hon hann inte stanna, men slogs av hur vackert det lät. Akustiken var fantastisk och hon kände igen stycket han spelade, någon av Bachs solosviter. Karin var själv cellist. Så här bra hade det inte låtit när hon själv spelat stycket för många år sedan.
Nästa morgon satt cellisten där igen. Han var duktig. Nu hade Karin mer tid och stannade och lyssnade. Bach idag också. Var det Arioso? Han såg östeuropeisk ut och hon bestämde sig för att han nog var ryss.
Morgonen därpå bestämde hon sig för att lägga en tjugokronorssedel i det öppna fodralet som låg framför cellisten. Han nickade till tack och log så att den jämna vita tandraden lyste. Karin log tillbaka.
Hela dagen såg hon den leende cellisten framför sig. Han såg bra ut. Hon fantiserade om hans bakgrund och hur han hamnat i Stockholm. Innan arbetsdagen var slut hette mannen Boris och kom från Ryssland. Av rädsla att bli inkallad och skickad till Ukraina, hade han tagit cellon med sig och flytt till Finland innan gränsen stängdes. Nu flackade han runt i Europa och försörjde sig som gatumusiker. Han hade aldrig varit gift och på varje ny ort hoppades han hitta en kvinna att leva med.
Karin var nöjd med sin historia och broderade vidare. När hon stekt middagens sista pannkaka hade hon gett honom en sjuklig mor, en försupen far och en syster som försvunnit in i Moskvas undre värld. Stackars Boris. Det var beundransvärt att han kunde se så glad ut.
Den fjärde morgonen var hon beredd med en femtiolapp i fickan. Det hördes ingen musik, men hon hoppades in i det längsta att han skulle sitta där han brukade. Han var inte där. Hon blev förvånad över hur besviken hon blev. Hon hade sett framför sig hur glad han skulle bli för femtiolappen och le emot henne. Nu måste hon vänta ända till måndag innan hon fick en ny chans.
Karin gjorde sig fin i håret, sminkade sig omsorgsfullt och valde noga vilken sjal hon skulle ha till kappan. Hon hade morgontidningen med sig och bläddrade förstrött tills blicken föll på en artikel om Vitryssland. Där var det inte lätt att leva, trodde hon sig veta. Hon tittade på kartan i tidningen och placerade Boris sjuka mamma i en by utanför Minsk. Hans två bröder hade stupat i kriget i Afghanistan och Boris var den ende gamla Olga hade kvar. Pappan satt i fängelse för oppositionell verksamhet och Boris flydde då hot riktats även mot honom. Stackars Boris.
Så snart hon stigit av tåget hörde hon musiken. Femtiolappen låg i fickan och hon bestämde sig för att stå och lyssna en stund innan hon gav honom sedeln. När han spelat färdigt applåderade hon och lade femtiolappen på fodralet. Boris log.
–You play very beautiful.
–Thank you very much, sa Boris och började sedan spela ett nytt stycke. Det kändes fånigt att stå kvar och lyssna, så hon drog sig sakta ner mot perrongen. När hon vände sig om såg hon att han tittade efter henne. Det kittlade till i magtrakten. Hon rodnade. När hon satte sig på tåget var hon tvungen att knäppa upp kappan, det var plötsligt väldigt varmt.
Hon måste få tala med honom, få veta vem han var. Karin kände sig som ett barn inför sin första skoldag. Hjärtat bultade. Hon stoppade en hundralapp i fickan, hon ville visa att hon verkligen uppskattade hans musik.
På håll såg Karin att Boris inte var ensam. En pojke satt lutad mot väggen.
–Pappa, nu måste vi gå. Jag kommer för sent. Fröken blir jättearg.
– Ja, ja, jag är schnart klaar. Just då tittade han upp och mötte Karins blick.
–Hallo, sa han. Han trodde förstås att hon inte kunde svenska.
–Talar du svenska? frågade Karin.
–Ja,ja, jag har bott i Schwerje i tio år. Mein frau är schwenska. Jag utbildade mig i Osttyschkland och träffade mein schwenska frau i Berlin. Just no är jag arbeitslos. Nächte woche borjar jag ett vikariat på Koltorschkolan.
– Du är duktig, sa Karin.
– Tack! Jag heter Klaus, sa Boris och sträckte fram handen. Nu måschte vi schpringa. Aufwiedersehen!
Det blev vår. Karin var på gott humör. Hon skulle luncha med Sofi. Vid Fridhemsplan hörde hon vacker musik. Plötsligt såg hon Boris, eller Klaus, ansikte framför sig, hon hade inte ägnat honom en tanke på flera månader. Det var akustisk gitarr. Hon kände igen stycket. På håll såg hon gitarristen. Han var mörk, spanjor kanske?
Hon ökade på stegen, Sofi väntade. Karin körde händerna djupare ned i fickorna. En ihopknycklad papperslapp? Nej, det var hundralappen hon hade tänkt ge till Boris.
Karin tog upp sedeln och la den på gitarrfodralet. Han kom nästan av sig när han såg sedeln. När han tittade upp gav Karin honom ett bländande leende och en slängkyss och rusade vidare. Gitarristen såg henne försvinna in i folkmassan. I den här staden stannar jag ett tag, tänkte han.