Ensamhet:
Fortfarande finns de gamla tågvagnarna kvar. Jag har ingenting mot dem, men de är inte lika bekväma som de nya, och de gnäller och gnisslar i kurvorna. Som om konstruktionen inte längre vill, eller friktionsfritt kan, följa med i svängarna. Kulörerna i vagnarna är annorlunda och sätena hårdare. Även på utsidan skiljer sig färgerna mot de nyare tågen.
Det förfaller som om de gamla vagnarna ha lämnats åt sitt öde. Ingen tycks längre vilja ha med dem att göra. Framförallt är de gamla vagnarna svårare att acceptera som tillförlitliga transportmedel. Jag blir orolig för att de inte ska orka fram till slutstationen. Eller att de inte alls existerar. Att tågen tillhör mina fantasier och därmed otillräkneliga.
Hela vägen åker jag. Från ena änden av linjen till den andra. Det innebär en färd på femtiosex minuter. Ungefär hälften av resan sker i ödsliga vagnar, där vi resenärer har valt ensliga säten långt ifrån varandra.
När jag färdats till slutstationen i ena riktningen, kliver jag av och går över till den andra sidan av perrongen, väntar en stund och åker därefter tillbaka igen.
På ett av våningsplanen i huset som jag med jämna mellanrum tvingas besöka återfinns en grupp med måttlöst ensamma människor.
Sådana som jag. Fast ändå inte riktigt som jag.
De som sitter på första våningen i den höga huskroppen på Högbergsgatan har varit ensamma så länge att de har börjat tappat huden. De tappar huden eftersom våra kroppar är så skapade, att hud måste få uppleva annan hud. Så är vi beskaffade, alls ingenting jag eller någon annan kan rå över. Hud måste få känna hud. Annars ramlar den av människan. I våningsplanets korridorer och salar ligger flagor av skinn utspridda på golvet runt rullstolarna. Likt isflak på fjärden under vårvintern flyter de tyngdlöst och ljudlöst över plastmattan. När städerskan kommer in på natten (så att ingen ska se henne) samlar hon upp deras hud med hjälp av en gummiskrapa. Sen moppar hon. I huset påstås det att hon inte är speciellt noggrann, men det är nog bara lömskt prat.
Tänka sig att det överallt, vart man än vänder sig, finns lömskt prat om lokalvårdare. Som om västvärldens alla priviligierade medborgare beslutat sig för att personerna som sopar upp allt skräp efter oss nödvändigtvis måste baktalas.
De allra ensammas ögon har slammat igen och när de försöker lyssna efter tonfallet i ett samtal eller ett uppmuntrande ord är deras öron döva som Beethovens. Eller Francisco Goyas. Jag är mycket förtjust i Goya. Och Beethoven. Inte för att de på olika vis fråntogs sin hörsel, utan för vad de åstadkom.
Ensamma människor tenderar att skapa väldigt lite, även om konstnärer inte sällan hävdar att ensamheten är en förutsättning för deras kreativa processer. Men betraktar man lite grundligare de riktigt ensamma inser man att konstnärerna nog inte har hela bilden klar för sig.
Av en slump lyckades jag en gång stiga ur hissen på fel våningsplan. Nyfiket sneglade jag in genom dörren till avdelningen för de gruvligt ensamma.
I varsitt rum i änden på varsin korridor sitter de och väntar på att upplösas. Huden faller av, tänderna ruttnar, hjärnan skrumpnar. Den enskilt viktigaste orsaken till detta förfall är ensamhet. Tungan som de en gång i tiden använde för att tillsammans med kontrollerat lufttryck, gom och stämband formera begripliga ord har förmultnat och hänger nu slappt utanför mungipan, grågrön och slak.
Min ensamhet är annorlunda. Den påminner mer om en godartad cysta.
Jag måste hela tiden anstränga mig för att synas, så att människor i min omgivning upptäcker att jag existerar. Emellanåt, utan egen förskyllan, försvinner jag nämligen spårlöst och skyddslöst, då måste jag anstränga mig för att återigen kunna iakttas av världen. I min ägo har jag en justerbar strömbrytare vilken jag behöver vrida rätt för att andra människors radar ska kunna hitta mig. Påminner lite om en ubåtsfilm, där jag utgör själva punkten vilken stundom fångas upp av det digitala, ljusgröna strecket som snurrar runt på en mörk skärm i radiorummets skumrask.
Det händer att några gamla vänner plockar upp mig i sina bilar när de ska ut och åka. Då kör vi runt kvarteret eller idrottsplanen. Vansinnigt ologiskt och ärligt talat skiter de i mig, men av gammal hävd och medmänsklighet händer det som sagt att de låter mig följa med. Jag känner mig ofta mer som ett bagage än som en kamrat. Mina vänner hyser en beundransvärd empati gentemot mig, det får man ändå tillstå. Fast jag vet att de skrattar åt mig, efteråt. När de kommer hem till sina hustrur som bakar sockerkakor så att det luktar så där förföriskt redan i hallen, berättar de skrattande att jag var med i bilen, innan de kysser sina fruar på munnen. De smakar vanilj. Fruarna, alltså.
Kanske borde jag föreslå mina vänner att de ska svänga förbi huset på Högbergsgatan och erbjuda de ensammaste en plats i baksätet på deras bilar. Båda parter skulle nog må bra av ett sådant arrangemang. Vetenskapen beskriver att ensamma människor dör långt innan de egentligen borde. Och att många blir offer för självmord, bukspottskörtelinflammation och annat ont. Ibland funderar jag på att lära mig prata, så att jag kan säga till mina vänner att plocka upp de riktigt ensamma i det höga huset. Det tror jag, som sagt, att alla skulle vinna på i längden.
När jag kliver av tåget för andra gången har jag bestämt mig för att nästa tur måste ske med de nyare vagnarna, de gamla har börjar lukta och golven är täckta av spottloskor, spyor och utspillt kaffe.