Ebbas huvud är påväg att sprängas och det är porttelefonens fel. Ilskna signaler som aldrig vill ta slut. En industrilokal placeras i hennes huvud med bullrande, tjutande maskiner. Försöker samla tankarna i något grått grötigt som ska kallas hennes hjärna. Väckarens gröna digitalsiffror: 12:47. Lördagsångest efter fredagskrök. Porttelefonen fortsätter sitt terroriserande. En man ligger bredvid henne, Andreas! Inte bra! Inte bra alls!
Äntligen slutar oljudet. Med en ansträngning liknande Vasaloppet häver hon benen över sängkanten, sätter fötterna i nått slipprigt. Försöker fokusera mot golvet. Inte en, utan två använda kondomer. Ebba blundar och skakar sakta på huvudet när insikten om natten kryper över henne. Rövhålet ömmar och det otäcka som kallas minnet för henne bakåt i tiden ett antal timmar. Petar tankspritt med stortån på det mer fläckiga gummit medan hon kniper med rumpan.
Ebba vacklar innan hon lyckas kommer upp på fötter. Ett nytt irriterande ljud, surrandet från dörrens ringklocka. Vad nu då? Hon har definitivt inget inbokat och försäljare kommer inte in i trapphuset. Grannarna är anonyma och mamma kan det inte vara för hon är död. Hon kliver över hennes och Andreas kläder som ligger utslängda hela vägen till hallen.
På hallbyrån ringer Andreas mobil och skärmen lyses upp av Yvonnes söta ansikte.
— Fan, Andreas!
Har du inte ens vett att stänga av mobilen? Dörrklockan ringer utan uppehåll. Hon behöver knappast använda dörrkikaren för att veta vem. Yvonne sparkar med en galen min så att dörren vibrerar. Hon är åtminstone ensam och verkar i alla fall inte hålla i ett basebollträ.
— Öppna! Öppna Ebba! Jag vet att Andreas är där inne!
Jaha, det här var just snyggt.
— Han är inte här.
— Vad?
Mobilen tävlar med att överrösta dörrklockan.
— Andreas är inte här!
— Jag hör ju för faan hans mobil!
Illa! Riktigt illa! Hon måste få stopp på Yvonne. Vad hände med hemmafruarna som hjältemodigt satt i sina stugor och troget väntande på sina otrogna män?
— Okej, vänta, jag öppnar.
Ebba rafsar ihop kläderna i hallen och rusar in i sovrummet.
— Andreas! Vakna! Yvonne står utanför!
Skakar om honom. Han mumlar nått ohörbart. Skakar om igen och igen. Ringklockan, mobilen och sparkarna fortsätter utan uppehåll. Ebba slänger igen sovrumsdörren och rusar in i badrummet, drar på sig morgonrocken.
— Ta det lugnt! Jag öppnar.
Vet inte om det är rätt beslut, men hon gör det. Öppnar lägenhetsdörren.
Yvonne stirrar på henne med vidöppna ögon och sammanbiten mun. Det är tur att hon är betydligt mindre än Ebba. Hon kliver in i hallen. Ebba backar två steg.
— Var är han?!
Hon pekar mot sovrumsdörren.
— Hur kunde du?!
Ebba backar ett steg till. Yvonne rycker upp sovrumsdörren. Klampar in med sina högklackade leriga stövlar på Ebbas nyinköpta femtontusenkronors vita ryamatta. Det är inte läge att be henne ta av sig stövlarna. Ebba backar mot köket. Yvonne överöser sin make med svordomar som ekar mellan väggarna, följt av en dov duns. Troligen en Andreas som hamnar på golvet. Inte en chans att Ebba lägger sig i. En djup suck och hon vänder sig till kaffebryggaren på köksbänken, allt medan industrilokalen i hennes huvud förvandlats till ett gäng betongborrar. Hon häller upp vatten för sex koppar, slänger det gamla filtret och sätter i ett nytt. Utanför börjar snöblandat regn smattra mot fönstret i ett dagsljus som knappast är värt namnet. En snabb titt på termometern: -2º. Yvonne fortsätter skrika på Andreas medan Ebba försöker hålla räkningen på sex rågade skopor kaffe. Bara Yvonne inte mördar honom i hennes lägenhet. Det får hon gärna vänta med tills Andreas lämnat lägenheten, helst inte i trapphuset heller, gatan går bra. Ebba trycker igång kaffebryggaren som börjar puttra efter några sekunder. Hon slår på köksfläkten och plockar fram en cigarett ur paketet som ligger på bänken. Tänder, blundar och drar ett halsbloss. Hör Andreas gny om förlåtelse, sen blir det tyst. Hon blåser ut cigarettröken mot fläkten.
Yvonne kommer ut i hallen, fortfarande med stövlarna på, högröd i ansiktet.
— Vill du ha kaffe? säger Ebba.
— Vad?
Yvonne stirrar på henne med uppspärrade ögon.
— Kaffe? Vill du ha kaffe?
— Ja tack, svarar hon tillslut.
— Stövlarna, Ebba pekar med cigaretthanden.
— Förlåt … Du har möjligtvis inte en kökskniv som jag kan låna, så att jag kan skära kuken av kräket till man? säger Yvonne medan hon drar av sig stövlarna.
— I översta lådan, säger Ebba och pekar på lådan bredvid diskmaskinen.
Suckandes kommer Yvonne och sjunker ner på en av de två pinstolarna vid köksbordet.
— Det är inte första gången, säger hon.
— Förmodligen inte.
Ebba fimpar i diskhon och dukar fram två kaffekoppar.
Yvonne ser på henne med rödsprängda ögon.
— Varför gjorde du det?
Hur ärlig ska hon va? Visst känner hon med Yvonne, trots att hon halvt om halvt sparkat sönder ytterdörren och förstört mattan.
— Det blev riktigt blött igår.
— Vi är gifta. Tänkte du inte på det?
Herregud, vad begär människan.
— Som om jag inte vet, men det är väl inte bara mitt fel?
— Vi har en son, Johan är bara två år …
Bara hon inte börjar lipa också. Orkar inte.
— Jag är ledsen Yvonne. Det blev som det blev. Inget vi kan göra ogjort.
Ebba häller upp kaffet.
— Jag vet inte vad jag ska ta mig till …
— Vad du ska ta dig till? Du ska dricka upp kaffet och sen ta med dig din man hem och stryka ett streck över hela skiten. Det är vad du ska göra.