På hallmattan ligger så många skor att jag inte vet riktigt var jag kan ställa mig. Vinterstövlar, höstkängor, regnskor, allt för säsongen. Jag står med ena foten i luften när jag märker att en av skorna i själva verket inte är en sko alls, utan en kattunge. En långhårig, svart katt, inte större än skorna den gömmer sig bland.
Jag ropar till och måste ta fäste mot väggen för att inte snubbla, men kattungen ger mig bara en lätt irriterad blick. Att den med nöd och näppe undgått att bli kattmos ser inte ut att bekomma den nämnvärt.
En gammal kvinna sticker fram sitt huvud ur ett av rummen, troligtvis kallad av det skräckslagna ropet i hallen.
”Nämen!” säger hon, inte det minsta förvånad över att ha en främling i sin hall. ”Jag skulle just ringa och fråga vad det blivit av dig.”
Av ren reflex tittar jag ner på kattungen, som tittar dömande tillbaka på mig.
”Två av ungarna är paxade!” Innan jag vet ordet av har kvinnan tagit mig i armen och leder mig genom huset. ”Men vi har fyra kvar! Flisan fick sex stycken den här gången! Ja det fick du! Ja, det fick du!!” Hon klappar en stor, svart katt som ligger utsträckt på en av hyllorna.
När vi når köket tar hon fram en burk med kattmat och häller ut allt på en tallrik. Tio katter kommer rusande, alla i olika variationer av vitt och svart.
De samlas i en cirkel runt maten, och kvinnan presenterar dem i ett slumpmässigt mönster som om hon ritar ett anagram. Kattungen som mötte mig bland skorna är den näst svartaste, tack vare sin bleka fläck under nosen. Den ser nästan ut som en liten mustasch.
”Ettan och fyran är paxade,” säger kvinnan, och låter handen dröja lite vid skokattens huvud. Fyran. Den nafsar efter hennes hand när hon tar tillbaka den.
Jag stannar kvar en stund till och tittar på alla kattungarna – det tar sin lilla tid eftersom de sprids med vinden samma sekund som maten är uppäten. Bara välj en.
”Eller vänta!” Kvinnan funderar lite till. ”Det var ettan och femman som var paxade. Fyran är en pojke. Du får ursäkta, de är så lika allihop.”
***
Jag döper honom till Louis. Jag behöver inte ens fundera: jag läste En vampyrs bekännelser som barn och har alltid tyckt att det skulle vara ett bra kattnamn.
Jag åker runt halva stan för att köpa en likadan hallmatta som kvinnan hade. När Louis flyttar in dagen därpå, efter ett oavbrutet jamande på spårvagnen, sätter han sig på den och filosoferar en stund innan han går vidare in i lägenheten.
Jag har ordnat med en sovplats åt honom bredvid sängen, men den ignorerar han. Istället lägger han sig kort och gott bredvid min kudde när jag släcker sänglampan, och så är det med det.
Det tar tid för oss båda, men vi vänjer oss långsamt vid varandra.
Louis blir stor. En stor, fluffig katt med en liten vit mustasch. Han har sönder sin första bur så jag måste köpa en ny. Han väcker mig på nätterna när han vill få mat, och nafsar mig i håret om jag inte ger med mig. Till slut köper jag en matautomat till honom.
Han väger lite mer än fem kilo, vilket är på gränsen till vad jag klarar av att bära på egen hand, men vi kämpar på.
Han följer med när jag flyttar till en större lägenhet. Han väntar på hallmattan när jag kommer hem från skolan och extrajobb och, senare, mitt riktiga jobb. Han stryker sig mot min fot och nafsar på min ankel för att få kvällsmat.
Det är samma år som han ska fylla sexton som jag känner en knöl under hans päls. Veterinären säger att det nog inte är någonting, men de vill behålla honom över dagen för lite prover. Jag åker till jobbet, men har knappt varit där i en timme när veterinären ringer.
Knölen visade sig vara en tumör. De rekommenderar att låta honom somna in.
Jag gråter i hans päls den kvällen. Han nafsar mig i håret för att få mig att sluta; han har aldrig tyckt om när jag borrat in huvudet i hans päls.
När han var yngre och hade mer energi kunde det ta nästan en halvtimme att få in honom i buren, och alltid under stora protester och bråk. En gång rev han sönder min skjorta så jag var tvungen att byta om när jag redan var sen till bussen. Nu låter han mig fösa in honom i buren utan protester.
I väntrummet ber veterinären mig signera ett papper som säger att jag godkänner avlivningen. ”Hur ska jag kunna godkänna avlivningen?” frågar jag. ”Det är ju som att jag signerar hans dödsdom!”
Veterinären kan bara beklaga. ”Det är så det går till.”
”Han var så liten,” säger jag. ”Inte större än en sko. Han brukade ligga på hallmattan och gömma sig bland alla skor. Jag snubblade nästan över honom första gången jag såg honom.”
Veterinären ler sorgset. Fortsätter vänta på att jag ska signera.
När han var yngre fick jag alltid hålla i honom under veterinärbesöken för att han inte skulle hoppa på väggarna och borden. Nu lägger han sig bara ned och slickar sig om tassen. Väntar på att bli undersökt så att han kan åka hem igen och äta lunch.
Jag undrar hur många gånger om dagen de utför exakt den här rutinen. Veterinären pratar med mig, men jag lyssnar bara halvt medan jag lägger mitt ansikte intill Louis och klappar hans huvud. Känner hans små andetag mot min näsa medan veterinären jobbar. Jag känner hans andetag tills det inte finns några andetag mer.
Jag hämtar hans aska en vecka senare. När jag kommer hem sätter jag mig på hallmattan, plockar upp urnan ur kartongen och ställer den bredvid mig. Den är knappt större än en sko.