Vattenringarna på det slitna träbordet går in i varandra som evighetstecken. Jag följer mönstret lätt med fingertoppen. Den fårade och hårda ytan vill bryta sig igenom skinnet. Jag vet inte hur länge jag blivit sittandes. Utanför är himlen satt i brand och solens sista strålar försöker leta sig igenom den tjocka skogen framför huset. Jag rycker till när kaffebryggaren börjar frusta och pysa. Det sker innan jag har en chans att stoppa det. Rädslan. Hjärtat försöker slita sig loss från sin plats inne i mitt bröst och jag torkar av handflatorna mot jeansen. Jag gör det jag kan för att stanna kvar. Jag tar till alla knep som jag lärt mig av psykologer, terapeuter och kuratorer. Jag andas i fyrkant, försöker känna in min omgivning och räkna upp saker jag kan förnimma med mina sinnen. Jag försöker omfamna obehaget och tänka att även detta kommer passera. Jag är inte i fara, jag behöver bara stå ut. Hörseln på ena örat faller bort och ersätts av ett konstant tjut. Jag sluter ögonen.
Jag är tillbaka i bilen på väg hem till vårt solblekta radhus. Vi lyssnar på skivan med Kent som han tycker om. Den var redan i gång när han hämtade upp mig från vårdcentralen. Vanligtvis så trummar han med fingrarna mot ratten och nickar med huvudet till musiken. Nu sitter han som en staty i förarsätet. Fickorna på de slitna arbetsbyxorna är fyllda med skruvmejslar och svarta buntband. Tittar han på mig nu, rämnar allt. Jag är tacksam för varenda sekund som passerar utan att han säger något. Jag får nog låta honom göra det där jag inte vill ikväll. Den tjocka och varma luften är tätt paketerad och fyller ut hela bilen. Jag lutar mig fram och sänker värmen på min sida. Utan att se på mig så höjer han tillbaka till samma jämna nummer som innan.
”Var snäll och berätta för mig igen, varför de inte tycker du kunde köra hem själv?” Han talar långsamt och artikulerar vartenda ord, som om jag inte talar samma språk.
”De överdriver bara.”
”Jag kan inte bara lämna jobbet så här.”
”Jag vet.” Jag tittar på vägpinnarna som svischar förbi. ”Förlåt.”
”Hur länge är du sjukskriven?
”Sex veckor.”
”Jag hoppas du förstår hur dålig tajming det här är? Vi behöver din heltidslön.”
Jag hummar till svar.
”Varför kan du inte bara fokusera på det som är viktigt i stället? Du tänker på så jävla mycket onödig skit.”
Jag tar sats men ångrar mig. Orden finns långt där nere men jag orkar inte hämta upp dem, för att sedan låta dem falla mellan oss längs med motorvägen.
”Det finns egentligen bara en väg och det är framåt. Tror du att jag vill ha det så här?”
Jag pressar ned den osynliga bromspedalen mot gummimattan. Jag vill inte åka hem.
Jag öppnar ögonen när jag hör hur någon plockar ur diskmaskinen bakom mig. Sakta men säkert kommer jag tillbaka. Jag har inte på mig tunga kängor som gnisslar när jag rör mig, utan istället halkar mina fötter runt i för stora raggsockor mot det hala köksgolvet. Lukten av ny bil ersätts med nybryggt kaffe. Min blick följer fortfarande åttorna på köksbordet och jag låter fingertoppen, åter igen, gå i samma mönster över den skrovliga ytan. Jag känner ett par armar runt min hals och jag slappnar av när värmen från hennes kropp sprider sig till min.
”Vart tog du vägen någonstans?” Hennes andedräkt kittlar i mitt öra och det blöta håret är kallt mot mitt ansikte.
Jag drar snabbt åt mig fingret när det sticker till. ”Aj!” Jag för det till munnen, som om det vore ett gift jag kunde suga ut.
”Fick du en sticka? Får jag se?”
”Det är ingenting.” Den mörka träflisan syns tydligt under huden, trots att den inte ens är en centimeter lång. Skinnet runt om vitnar när jag trycker med naglarna i ett försök att få ut den. Hon sträcker över mig för att snabbt inspektera mitt finger innan hon går till köksbänken och rotar i lådorna. ”Måste jag amputera, tror du?”
”Jag kan inte lova något”, säger hon när hon kommer tillbaka. ”Men jag ska göra mitt bästa för att du ska slippa det.” Hon tänder kökslampan och skjuter upp glasögonen som halkat ned på näsan. Sedan börjar hon varsamt ta bort det främmande föremålet med hjälp av en pincett.
”Tack ska du ha.”
”Säg till om det gör ont?”
”Jag säger till, jag lovar.”
Små sting av smärta håller mig förankrad i verkligheten. Jag ser på min fru som en millimeter i taget plockar bort det som gör ont i mig. Det som syns i alla fall. Resten får jag nog låta vara snö som smälter så fort det landat på marken.