Anna vet inte hur hon hamnade här på bryggan. Hon vet bara att det är här hon känner sig lugn. Hon minns en dotter någonstans. Längesen. Men hon var tvungen att gå. Hon vill känna den ljumma vinden och njuta av den blå himlen. Hon måste bara få ligga där. Hennes huvud är tomt. Det är så befriande. Den oerhörda smärtan av att hon har glömt något viktigt lägger sig till ro. Hon brukade skriva sig fri från ångest. Låste in det svarta i den blå dagboken. Men sen gick det inte längre. Hon kastade nyckeln och gick. Hon passade inte in där.
Dagen är varm och lovande. Solen glittrar i vattnet när hon vadar ut i den sommarljumma viken.
Vattnet omsluter henne.
Vatten som lenar.
Vatten som läker.
Vatten som tar henne tillbaka till här och nu.
Bryggan värmer henne efter simturen. Det är hon och solen. Som en varm smekning. En ljuvlig rysning kittlar genom hela kroppen. Allt stillar sig. Det doftar av tjära och lite unket av övergödning och sjögräs. Men levande, mjukt och förlåtande. Hon är ett med vatten. Det har alltid varit så. Här kan hon andas. Svävande och viktlös. Allt blir så kravlöst. Helt meningslöst och just därför rofyllt. Hon sätter sig upp och tittar ut mot horisonten, njuter av glittret i vattnet. En trädgren guppar på ytan en bit bort. Den flyter närmare. Som en mörk skugga över stilla vatten. Sjögräset som fäster vid det märkliga grenverket böljar i takt med rörelserna i vattnet. Ett moln täcker solen. Dagen i skugga nu. Med ens så tydligt. Grenen är inte en gren. Sjögräset inte sjögräs. En flicka med långt böljande hår får henne att tänka på en sjöjungfru. En död, unken sjöjungfru. En övergödd, fyllig, fet, svullen, stinkande sjöjungfru med långt slemmigt hår. Nu viktlös. Meningslös. Betydelselös. Stiltje. Allt blir blått. Hennes dagbok är blå. Sjöjungfrun bär en blå nyckel runt halsen.
Nora minns ibland när de var familj. Hon vet inte längre vad det är. Inte efter det att mamma försvann. Först in i sig själv, sedan spårlöst. Men hon minns doften av nybryggt kaffe och prickigkorv-smörgås en tidig morgon. En klapp på kinden när mamma mjukt la hennes toviga lockar bakom örat med orden: ”Du är allt min tös, du”. Doften av läder och cigarettpaketets färska tobak i hennes handväska, för henne doften av trygghet. Hon minns de oändliga somrarna på landet vid den lilla sjön. Ett rött, litet torp. Sängen som gnisslade och tagelmadrassen som var hård men som doftade av hö och sommaräng. Köket med två kokplattor och diskho utan rinnande vatten. Vaxduken med sitt brun-gula bladmönster på det lilla köksbordet med en låda där de förvarade fiaspelet. De målade om ytterdörren den där första sommaren. En knallblå färg. Mamma sa att den ska vara lika blå som den blåaste himmel: ”för det här… det här är vårt himmelrike”. Hon minns nyplockade hallon med mjölk och soliga dagar på stranden. Inget kunde skada henne. Det var då.
Men mamma tystnade. Först märktes det inte. Sen dog blicken. Leendet dog. Hon glömde mer och mer. Skrev frenetiskt i den himmelsblå dagboken som hon höll låst. Nyckeln bar hon i ett tunt läderband runt halsen. En liten blå nyckel. Den låg kvar på dörrmattan dagen då mamma försvann.
Trots att mamma var borta, vågade hon aldrig läsa dagboken, men hon behöll nyckeln. Hon hängde den runt halsen, precis som mamma hade gjort. Hon tänkte: ”Om mamma kommer tillbaka har jag nyckeln till hennes minne”.
Allt detta tänker hon på nu där hon ligger i sängen den här morgonen. Hon orkar inte längre. Hon har bestämt sig och tanken är lika lugn som logisk: ”Om jag försvinner idag har åtminstone större delen av mitt liv varit lyckligt. Jag var 11 år när mamma försvann. Jag fyller snart 18. Försvinner jag nu har det mesta varit gott.” Hennes kropp har blivit så tung att bära. Det var länge sedan hon var i skolan. Lärarna vet inte längre vem hon är. Hennes barndomsvänner har tystnat. Hon ligger mest i sängen. Blicken vandrar i mobilens eviga flöde, allt för att slippa tänka. Hon bedövar sig med sociala medier. Hon lägger aldrig ut något på Instagram. Det finns ingen att säga. Bara ångest över att inte vara något. Hon lever i en återvändsgränd. Idag på morgonen var det första gången på tre år som hon la ut något. Hon byter inte om. Hon duschar inte. Hon har inte klippt håret på fyra år. Hon betraktar sig i spegeln, som om det var första gången någonsin. Håret är långt och slitet. Den bleka huden, de håglösa ögonen, dubbelhakan. Vem är den där personen? Hon känner inte igen henne. Vart tog hon vägen, hon med de ljusa lockarna och en blick som var full av lust och iver? Plötsligt minns hon känslan av att få skratta till man kiknade, ett sådant där bubblande skratt som inte gick att hejda. Nu ser hon bara en överviktig spillra, med fett, långt stripigt hår och avstängd blick. Beslutsam nu. Hon bär läderremmen med den blå nyckeln runt halsen. Hon lämnar dörren olåst när hon går. Så tar hon ett steg och sen ett till. Bron badar i solsken. Lättad över att ryggsäcken är tung av stenar. Som bördan hon burit så länge nu. Så ett steg till. Släpper taget. Fallet är fritt. Himlen är blå. Bara ett litet moln i horisonten.
Vattnet omsluter henne.
Vatten som lenar.
Vatten som läker.
Vatten som tar henne tillbaka till här och nu.
Så kan hon andas igen. Svävande, viktlös. Så kravlöst. Allt blir meningslöst och just därför så rofyllt. Allt stillar sig.
En mobil ligger kvar på sängen. Ett inlägg på Instagram lyser upp skärmen. På fotot en blå dagboksnyckel. Under bilden står det: ”Nyckeln passar inte.”