”Jag antar att jag mår okej. Här. Nu.”
Hon suckade när hon sa det. Hon visste inte själv om hon ljög eller talade sanning.
“Nu hör jag dig dåligt”.
“Jag är ok, sa jag.”
Sara satt vid förarsätet i den vita suven. Hon förde mobiltelefonen närmare sin mun. En tofs av hennes rödbruna hår föll ner framför höger öga. Hon kände med ens att hon blev irriterad över att hennes bror inte hörde henne ordentligt i telefonen. Knappast hans fel, men ändå. Hon hade ingen lust att upprepa sig eller tala högre. Barnen, Mathilda och Lars, sov i baksätet och hon ville inte väcka dem. Hennes melerade brungröna ögon stirrade rakt fram, rätt ut genom vindrutan. Ögonen noterade det ymniga snöfallet, men hon såg inte på något alls.
Minnena från gårdagskvällen föll över henne.
“Jag hade inte trott att det skulle gå så här. Bara ta slut. Men jag orkar inte längre.” Hennes röst bar henne inte riktigt.
”Vad menar du?”, frågade hennes bror Ingmar, i luren.
Sara svalde. Orden satt fast. Hon såg sin sambo framför sig. Aron. De hade suttit vid middagsbordet kvällen innan, barnen hade skrattat, men han hade suttit stel, tyst.
”Vi borde åka bort en helg,” hade hon sagt. ”Bara du och jag.”
Han lyfte blicken långsamt, lade ner besticken. Hans röst var laddad. Orden synbart alldagliga:
”Ja, du är ju van vid att bo på hotell med män. Med alla konferenser du ‘måste’ delta på, inte minst.”
Hans ljusblå ögon var vattniga, som om han sörjde det han själv just fabricerat.
Hon kunde fortfarande höra besticken skramla mot tallrikarna. Hon såg fortfarande barnens plötsligt oroliga blickar. De hade intuitivt uppfattat stämningsförändringen vid matbordet.
Snön hade börjat lägga sig på vindrutan. Hon funderade på om hon skulle sätta igång vindrutetorkarna, och kanske t o m motorn. Det började bli kallt i bilen. Ungarna kanske frös, och skulle vakna och vara hungriga, kalla och griniga. Det var tre timmar sen de åkte hemifrån. Rastplatsen vid E-20 var öde. Barnen och hon behövde hitta någonstans att äta, gå på toa och sova för natten.
“Jag har aldrig varit otrogen.”
“Sara, det är inte du som har svikit.”
Rynkan i hennes panna slätades ut. En djup suck, inte av uppgivenhet längre, mer av lättnad.
Hennes bror förstod.
“Jag tyckte att Aron verkade spela teater redan första gången jag träffade honom i din lilla lägenhet på Redbergsplatsen. Så jag var tveksam när du sa att ni skulle flytta ihop, men du såg samtidigt så lycklig ut. Du är ju min enda syster. Jag vill bara att du ska vara lycklig.”
Sara lutade huvudet mot nackstödet. “Kanske var det det Aron gjorde hela tiden. Spelade teater. Men med tiden blev det mer en blandning av buskis och norén”.
Sara lät ett torrt skratt ackompanjera sina ord.
“Jag var väl bara en idiot. Jag kunde inte förstå att det var han som svek genom att aldrig ta ansvar för det enda som man absolut är tvungen till; Att inte bara se sig själv som ett offer.“
Ingmar skakade på huvudet, fast Sara inte kunde se det. Hennes bror befann sig i Stockholm. Hon bodde vanligtvis i Göteborg men var nu på väg bort därifrån.
“Jag kommer ihåg hur Aron pratade om sin förra relation den där gången”, sa Ingmar och fortsatte när han kom ihåg mer och mer av händelsen: “Hans ex, Anna, hade bedragit honom med en annan, påstod han. Hon hade velat skiljas redan efter ett år. Det verkade ju tragiskt, men väldigt märkligt att ta upp med mig, bara en timma efter jag hade träffat honom.”
“Jo, han hade en offerkofta som han visade upp för alla. Allt var alltid någon annans fel. Hans föräldrar, hans chefer, hans ex, läkare, världen. Och jag…”
Hon drog ett djupt andetag.
”…Jag trodde att jag var stark nog att stå över det.”
Ett svagt ljud i baksätet fick henne att vrida på huvudet. Mathilda rörde på sig i sitt babyskydd. Höll hon på att vakna? Inte redan, väl? Det var så mycket Sara ville ha sagt till sin bror. Hon sträckte sig bakåt och strök försiktigt över babyns hår. Det var säkert 8-9 månader sedan hon och Ingmar hade träffats senast. När de hördes någon gång i månaden per telefon, så var det mest för att han ville stämma av hur det gick med deras mamma på äldreboendet. Det andra hanns inte med. Hon hade alltid näsan precis ovan vattnet.
“Nu tycker jag att du ska ta bilen och komma upp hit”, sa Ingmar. “Ta ut semester och var här med barnen över sportlovet. Sandra och barnen skulle bara bli glada. Vi tränger ihop oss. Ni får plats. Om du vill, förstås.”
Ingmars röst var vänlig och hon kände värmen från hans storebrorsfamn till och med genom mobilen.
“Det värsta är nog att han kallade mig svikare. Att det var jag som varit “otrogen”, även om jag aldrig varit med andra.”
Sara kunde inte hålla tillbaka tårarna.
“Jag gjorde allt jag kunde. Han ville ändå ha mer. Jag hörde på hans ältande varje dag, men enligt honom tänkte jag bara på mig själv, hade ett jobb som jag trivdes med och många vänner. Det var bevis på att jag gick bakom hans rygg.” Hon fortsatte: “Jag som trodde att jag var stark. Starkare än hans problem. Jag var den som skulle hjälpa. Men det är jag som måste erkänna mig besegrad.”
“Jag förstår.” Ingmar lyssnade. Han förstod.
“Tack, du är min klippa. Men nu vaknar barnen. Jag måste fixa mat och byta på Mathilda. Vi tar in på hotell i natt. Jag hör av mig. Kram.”
Sara torkade bort tårarna och försökte fokusera. Hon startade bilen. Hon såg upp i backspegeln. Rakt in i sina egna ögon för en snabb sekund. ”Jag måste ta hand om mig själv.”
Men inte ikväll.
Ikväll måste hon ta hand om andra först.