En mor står i köket. I gjutjärnsgrytan på spisen puttrar en välkryddad köttfärssås; ostsåsen har tjocknat till precis rätt krämighet. Modern brer ut ett tunt lager i botten av en glasform, varvar pastaplattor, bechamel och färs. Ovanpå strör hon ett väl tilltaget lager av riven ost. Inte färdigriven från affären. Nästan hela prästosten som stått orörd i kylen har hon rivit på rivjärnet tills underarmen blivit stum av ansträngningen. Hon välkomnade stumheten, liksom hon välkomnar allt som för en stund kan skingra tankarna. Med varsamma, vana händer bygger hon den maträtt som brukade locka dottern till glada rop, en andra portion och en renskrapad tallrik. Hon skjuter in formen i ugnen, vrider upp äggklockan. Oron gnager i moderns bröst, en molande, urholkande smärta. Dottern var aldrig ett kräset barn. Men hon vill inte äta längre.
I andra änden av lägenheten hör modern dörren till dotterns rum slås upp. Lätta, strumpklädda steg mot hallen. Dottern passerar den öppna köksdörren, kvickt. Som om det blir lättare ju mindre väsen hon gör av sig.
»Jag sticker till Klara ett tag«, säger hon flyktigt från hallen.
Modern stryker händerna mot förklädet och ställer sig i dörröppningen. Harklar sig. Dottern snörar på sig de bruna kängorna hon köpte förra hösten. Dem hon hittade efter flera veckors letande på second handbutiker runt om i stan. Då, när de fortfarande var ute tillsammans ibland. När de fortfarande kunde stanna till på ett kafé och ta en kanelbulle, eller paj med vaniljsås.
»Jag har middagen klar här snart. Kan du inte gå efteråt?«
Dottern är tyst i några sekunder. Hennes fingrar har släppt taget om de halvt knutna skosnörena.
»Jag får mat där«.
Modern kastar ett öga på klockan på hallväggen. Hon jobbade över och kom igång sent med middagen. Klaras familj har säkert redan ätit.
»Du har ätit där ganska mycket på sistone?«
Dottern suckar.
»Vadå då? Jag äter här imorgon bara.«
Modern biter sig i läppen.
»Nu har jag stått här och gjort lasagne till ett helt dagis. Det kommer bli massor över.«
Som om det är det som är problemet. Som om inte den avgrundsdjupa oron helt tagit makten över moderns sinne. Som om hon inte ser att dotterns byxor sitter lösare runt höfterna, att kinderna förlorat sin rosighet.
»Det är väl bara att lägga det i frysen, så har vi till senare?«
Det outtalade vilar som en tjock dimma i rummet. Tror dottern inte att modern fattar? Att hon vet? Att det är det enda hon tänker på? Ändå kan modern inte säga det högt – först då skulle det faktiskt vara sant. Då skulle hon gå sönder.
»Kan du inte bara stanna och äta, vi har ju inte ätit tillsammans på hela veckan. Det är ju lasagne, det tycker du ju om?«
»Jag vill inte ha din jävla lasagne.«
Modern sluter ögonen. Vad hon än säger blir det fel. Alltid denna spända stämning – numera en lika ofrånkomlig som oinbjuden gäst vid varje måltid. Hon vill inte behöva hålla dottern hemma, vill inte bråka. Men låta henne fortsätta, det kan hon inte heller.
»Du går efter maten. Det är inte mer med det.«
Dottern sparkar av sig kängorna och släpper väskan på golvet, lämnar hallen med klampande steg. Dörren till hennes sovrum smäller igen.
Modern gnider handen över ansiktet. Hur blev det såhär? Hur kunde hon inte se när det hände? Fanns det en punkt då det fortfarande hade gått att hejda?
*
En dotter sitter hopsjunken med ryggen mot dörren och armbågarna om knäna. Aromer av tomat och oregano, av smältande, bubblande ost letar sig in genom springorna. Hon lamslås av längtan, känner saliven tränga fram ur länge försummade slemhinnor. Så jävla gott. En mjuk röst talar från en avlägsen plats i bakhuvudet. Hon drar ett djupt andetag. En annan röst talar med överlägsen styrka, den har kapat hennes sinne och styr det med järnhand. Det går inte. Hon lägger handen tungt mot magen som för att stilla det härjande upproret därinne. Hungern gnager i dotterns inre, en molande, urholkande smärta. Det finns inget hon hellre vill ha än moderns mat. Men hon kan inte äta längre.
Utanför dörren hörs ljudet av steg, allt närmare. Framme vid dörren blir det tyst i några sekunder, sedan känner dottern hur de tre knackningarna fortplantar sig genom träet och vidare genom ryggkotorna som buktar ut mellan skulderbladen.
»Du, kan du inte komma ut?«
Dottern säger ingenting. Om hon öppnar munnen nu vet hon inte vad som skulle komma, men förmodligen ord hon vet inte är rättvisa.
Modern rör sig inte.
»Du kan väl komma och ta fram tallrikar? Pappa är på väg hem också. Så äter vi tillsammans?«
»Jag vill inte ha.«
Hon vet att modern vet. Om hon bara kunde säga någonting. Då skulle dottern gå sönder. Skammen skulle välla fram; hon skulle bli tvungen att sluta. Men varför säger modern ingenting? Varför vrålar hon inte, skriker på henne, varför tvingar hon henne inte? Hur kan hon bara låta henne vara i det här, ta sig igenom det ensam? Tänk om hon aldrig lyckas? Tänk om hon är fast för alltid?
»Ska vi inte kunna ha en vanlig middag tillsammans, som förr?«
Någonting rasar i dotterns inre och tårarna bränner. Det är det enda hon vill, hon också, fattar hon inte det? Men moderns ton är anklagande. Skulden växer fram, och dotterns grepp om knäna hårdnar.
»Vad menar du?«
Kan hon inte bara säga det?
I stället ringer äggklockan med en skärande ton som tar sig in genom sovrumsdörren. Moderns steg hörs först precis intill, men avlägsnar sig snart mot köket.
Dottern pressar handflatorna mot ansiktet. Hur blev det såhär? Hur kunde hon inte se när det hände? Fanns det en punkt då det fortfarande hade gått att hejda?