Det är midvinter och kyrkklockorna har slagit tolv. Tre dånande slag från tornet bakom kullen. Dong, dong, dong. Hon tittar upp mot kyrktornet och känner slagen vibrera i hennes kropp. Den frusna kroppen. Klockan är midnatt och hon är inte hemma.
De röda vantarna hon tog på imorse innan hon gick hemifrån har frusit. På vänster tumme sitter en stor klump med snö fast. Hon pillar med sin högra hand i den där klumpen, igen och igen och igen. Snön sitter som berget. Fast. Pappa är inte hemma, det vet hon. Det spelar ingen roll om klockan är två, sju eller tio, han är aldrig hemma. Hennes pappa.
Hon hör sig själv muttra högt där hon sitter på den kalla stenmuren och undrar varifrån ljudet kommer. Är det från munnen? Halsen? Är det från magen? Var kommer det ifrån? Ljudet.
Det är mörkt nu. Det var mörkt när hon gick hemifrån och det är mörkt nu när hon ska gå hem. Hon kan se sina skor, de slitna, fortfarande lite för stora kängorna, där hon går längst stenblocken. Hon tackar gud för gatlamporna och månen såklart. Utan dem hade hon varit rädd. Räddare.
Ett steg i taget. Hon ser på spåren i snön som blir till för varje steg hon tar. Framåt. Ett steg på höger fot, ett steg på vänster och så fortsätter det.
Från kyrkan tar det ungefär femton brevlådor på höger sida, innan man är hemma. Det vet hon, för hon brukar gå samma väg varje eftermiddag hem från skolan. Förutom idag, idag var dagen hon inte gick hem som hon lovat.
Hon har tänkt på mamma hela eftermiddagen. Hon vet att det vrider sig i magen likt en urvriden disktrasa hos mamma varje gång hon är sen. Varje gång pappa är sen. Varje gång pappa inte kommer hem. Vilket han aldrig gör. Snart går väl mamma av på mitten, tänker hon och skyndar på sina steg. Skammen har inte nått henne än, hon skäms inte.
Hon övar på hur hon ska titta på mamma när hon öppnar ytterdörren. Hon tittar upp, försöker möta hennes blick, ge tillbaka en som ber om förlåt tusen gånger om, sedan tittar hon ner igen. Det känns bättre så. Hon möter en och annan snöflinga med blicken. De kalla kristallerna lägger sig som blöta fräknar på hennes röda kinder. Är hon ledsen för att hon inte gick hem som hon sa att hon skulle göra? Är hon ledsen på riktigt? För hon kan väl inte låtsas som att hon är ledsen, om det inte känns på riktigt?
Ju närmre hon kommer det mörkröda tegelhuset, som ser svart ut i natten, ju snabbare slår hennes hjärta. Svider. Som svar på henne fråga, visst känns det. Hon sväljer och sväljer, försöker få ner en klump i halsen som känns som klister.
Den automatiska lampan som sitter fastmonterad på husväggen tänds när hon närmar sig, och när hon långsamt går upp för farstukvisten i trä, på det första trappsteget, halkar hon till. Snön ligger packad under hennes sulor och får trät att likna en isbana. Hade hon inte varit så trött och kall hade hon satt sig ner och gråtit. Väntat på att mamma skulle komma och trösta henne. Men idag ville hon inte att mamma skulle trösta henne. Idag ville hon inte.
Hon trycker ner handtaget och dörren öppnas långsamt. Hon känner värmen från hallen sippra ut, hur den förgäves försöker värma hennes inre. Doften av hemma. Det dunsar i trappan och ner kommer ett rödgråtet ansikte i morgonrock med en hårborste i handen. En hårborste som inte ser ut att lyckats tämja det odjur till kalufs som sitter på hennes mammas huvud. Hon tittar på sin mamma med tusen gånger om blicken som hon övat på och känner hur de våta kinderna inte längre bara är våta av snön. Hennes mamma snörvlar, fortfarande som förstelnad i trappen. Som en stenfigur, en staty, en förtrollning som inte släpper. Men visst måste den väl släppa tillslut, inte kan väl mamma förbi en stenstaty för alltid?
Sakta men säkert närmar de sig varandra, flickan och hennes mamma. Som trevande djur på savannen, långsamt återförenade i flocken. Mammas kram känns hårdare än vanligt, den skaver nästan lite. Händerna runt hennes midja bränner igenom den tjocka jackans tyg. Hon står still. Efter en liten stund känns värmen behagligare och hennes stela kropp börjar mjukna.
De sätter sig ner runt bordet i köket. Kökslampan omger dess båda huvuden med ett ljus likt en gloria. Mamma har fortfarande inte sagt något och hon undrar om förtrollningen fortfarande sitter kvar runt mammas läppar, för de rör sig inte. Inte ens för att dricka ur glasen med mjölk som står upphällda framför dem.
Plötsligt är det som att någonting vänder sig om inuti henne. Blicken har svårt att möta mammas nu. Hon viker den neråt och tittar på den vita, skummande drycken som bubblar sig lätt i glaset. Om hon bara fokuserar på bubblorna, tänker hon, om hon fokuserar på de tillräckligt länge, kommer hon då frysa till sten precis som mamma?
Runt bordet sitter två förstelnade kroppar, med varsin gloria över huvudet. Båda två för frusna för att kunna prata. Men de sitter där, runt bordet under midnatt, med varsina glas mjölk framför sig, i det lilla tegelhuset femton brevlådor bort från kyrkan. I det lilla samhället strax utanför den stora staden.
En dotter som kom hem till sin mamma. En mamma som inte hade någon pappa till sin dotter. En pappa som hade slut på kärlek. Ett barn som drunknade i avsaknaden av den.