Vi stod vid älven, omfamnade av det mjuka ljudet från vattnet som rörde sig över stenar och grus. Luften kändes sval. Kvällningen närmade sig och ljuset lämnade dagen i ett långt utdraget farväl. Mitt i älven virvlade små stråk av vitt skum över den metalliskt ojämna ytan, där strömmen mötte motstånd, vände, och till slut gav med sig igen.
– Jag saknar dig, sa jag på ett enkelt och ledigt sätt som vi aldrig hade talat med varandra på tidigare.
– Vad menar du med att du saknar mig? Jag är ju här.
– Jag vet, men du är bara ett minne och det är inte samma sak.
Han lutade huvudet lite åt sidan i en invand rörelse. En lätt bris kom ut från skogen och kastade om hans grånade hår.
– Ett minne? sa han med en mjuk röst som bar en ton av något som liknade misstro. Minnen bleknar, tillade han.
Mitt fiskespö låg avslappnat i handen, linan lätt spänd och betet drivande långsamt i strömmen. Min blick följde linan från spolen upp längs spöt och ut över vattnet.
– Vissa minnen bleknar aldrig, sa jag till slut. De bara… förändras.
– Men det du ser nu är inte riktigt jag?
Jag svalde och började veva in betet för att kasta ut det till en ny plats längre upp.
– Nej, det är det inte.
Han skrockade lågt för sig själv som om jag sagt någonting självklart. Det var på den här platsen han lärde mig knyta fiskeknutar när jag knappt var tillräckligt stor för att hålla spöet stadigt. Jag kunde fortfarande se hans händer som vägledde mina, tålmodiga, bestämda.
– Du har alltid varit dålig på att säga vad du menar, sa han och tog ett steg närmare vattnet.
Han böjde sig ner och plockade upp några av de släta blöta stenarna och rullade dem i handen. Hans spegelbild fladdrade på vattenytan, förvrängd av krusningarna.
– Säg mig, sa han. Vad ser du när du tittar på mig?
Min blick föll tillbaka mot älven. Jag böjde mig också ner och plockade upp en slät sten. Vattnet kändes iskallt mot fingertopparna. Jag vände den i handen. Det var något jag brukade göra som liten när jag inte visste vad jag skulle svara. Ett sätt att vinna tid.
– Jag ser någon som gjorde sitt bästa. Jag förstod det inte alltid då, men nu förstår jag det mer och mer.
Han nickade tyst.
– Jag hoppas att när du minns mig, så är det inte bara så här. Jag skulle vilja att du kommer ihåg de bra dagarna när vi inte behövde så många ord för att säga allt.
– Jag ska försöka, sa jag.
Fisket var hans idé. Han hade insisterat, trots att ingen av oss egentligen brydde sig om att få någonting på kroken. Ibland fick vi ändå napp och då rensade han fisken nere vid vattnet, lindade in den i folie med salt, örter och smör och la den på glöden. En av de kvällarna fick jag en öl av honom för första gången. Efter det brukade han ta med två flaskor i fiskeväskan och lägga dem i vattnet bakom några stenar.
– Vill du veta en sak? Jag tycker inte ens om att fiska.
– Inte jag heller, svarade han. Ibland är det bara skönt att komma ut och göra ingenting. Att fiska är det närmaste ingenting jag vet, om man ändå ska göra någonting.
Jag tog ett steg närmare honom, först tvekande, sedan ett till. Sträckte ut min hand och försökte lägga den på hans skuldra. Jag förväntade mig känslan av flanellskjortan mot handflatan men mina fingrar mötte inget motstånd. De gick rakt igenom honom som dimma. Han såg över sin axel med ett uttryck som var omöjligt att tolka. Flanellskjortan som han alltid bar på daggiga sensommarkvällar var fullt synlig men samtidigt inte verklig.
– Är det här ett farväl? frågade jag.
Han lät händerna sjunka ner i fickorna medan blicken vandrade över landskapet och letade efter någonting att fästa blicken på.
– Jag tror vi sa farväl för länge sedan. Du håller bara på att komma ikapp.
Hans fiskespö stod uppe vid vindskyddet lutat mot utsidan av timmerväggen med skaftet fastkilat bland några stenar. Det såg ut som om han skulle kunna plocka upp det när som helst, kasta ut linan och peka mot vattnet i en förmaning att hålla koll på betet. Men han stod kvar på sin plats.
– Mår alla bra där hemma? frågade han efter en stund.
– De små mår bra. Sarah och jag har det lite svårt just nu.
– Svårt?
– Ja.
– Men du gör så gott du kan?
– Jag vet faktiskt inte. Ibland känns det som att det vore bättre att sluta försöka.
– Så känns det ibland. Det blir ofta bättre igen med tiden.
Tystnaden sträckte ut sig och i tomrummet växte ljudet av vattnet och vinden. Löven rasslade bakom oss. Minuterna gick och fylldes med ett vackert lugn.
– Nu pratar vi som vi brukade göra.
– Ja.
Vi stod så en lång stund under tystnad innan han tog ett djupt andetag och nickade menande mot mig. Så tog han ett steg tillbaka och hans gestalt började suddas ut i kanterna.
– Ta hand om dig. Jag finns här om du behöver mig, sa han.
Innan jag hann säga någonting var han borta. Hans konturer löstes upp och lämnade bara stillheten. Jag vevade in mitt bete, spände linan med kroken i en av öglorna och gick upp mot stugan. Hans fiskespö fick stå kvar nere vid älven, ifall han behövde en stund av ingenting.