Första gången han såg henne stod hon mitt på gatan, halvt dold av mörka träd och skuggor. Gatlampans sken över honom spred en cirkel av matt ljus som fick höstlöven att glittra i dovt gult och asfalten att skimra mörkt där han fastnat mitt i ett steg. Hon lös stillsamt. Ett milt ljus som inte kom från gatlampan utan inifrån. Han blinkade häpet. Flickan var klädd i en klänning med tyllkjol och korta ärmar och innan han ens noterade vingarna som i en elegant båge reste sig bakom hennes rygg tänkte han att hon måste frysa.
Hon sa inget, bara tittade uppmärksamt på honom med huvudet lätt lutat åt sidan. Håret var bortstruket från det finskurna ansiktet av ett vitt diadem och hon höll händerna knäppta framför sig. Dom stod så i en minut eller flera timmar, han visste inte. Det enda som talade om för honom att tiden fortfarande pågick var ljudet av hans egna hjärtslag. Plötsligt blinkade gatlampan till och hon var borta, gatan var tom och kall. Han kände sig märkligt övergiven.
Hon såg honom komma gåendes från köksfönstret. Hennes son, en tanig figur med ostyrigt hår och en jacka som var lite för stor över axlarna. Han hade stannat mitt under gatlampan. Hon rynkade pannan och lutade sig fram med händerna på fönsterbänken. Något hade fångat hans uppmärksamhet, nej, något fullständigt fascinerade honom. Hon lutade pannan mot den kalla rutan, försökte se vad han tittade på. En bit asfalt, grannens staket och blöta löv som låg spridda som juveler på trottoaren. Resten var mörker och oskarpa konturer. Han hade börjat gå igen. Han stannade flera gånger, vände sig om. Till slut rasslade porten till, snabba steg i trappan. Skor som studsade mot golvet, rasslet när jackan gled av i en hög mitt på hallmattan. Hon drog in luft i ett väsande andetag. Hon hade inte ens märkt att hon hållit andan. Darrande släppte hon fönsterbrädan.
Hon låg och skavde i minnet, som en glittrig glasbit han tog fram då och då och tittade på. Han visste inte riktigt vad han kände, mer än att han ville se henne igen. Att hon var en riktig ängel var han helt säker på. En vuxen hade säkert fnyst och mumlat något om fastsatta vingar och skumt ljus men han bara visste. Han hade letat information, plöjt igenom böcker på biblioteket men inte riktigt kommit fram till vad hon gjorde här, mitt i en småstad där ingenting någonsin händer utöver det vanliga. Förens nu då. Han hade helt enkelt på ungars vis godtagit att man inte kan förklara allt. Han hade inte berättat för någon, inte ens mamma. Hon skulle oroa sig, det gjorde hon alltid, och han ville ha ängeln för sig själv.
Staden var liten men mitt i centrum hade det med pomp och ståta invigts flera höga byggnader i modernt stål och glas. Det fulaste jag någonsin sett, var mammas hårda dom. Han var benägen att hålla med henne, men stadens styrande ville hänga med i tiden, och 1988 skulle minsann bli året då det moderna kom till stan. Han tittade upp mot himlen, som lyste overkligt blå i det skarpa solljuset. Han skuggade handen över ögonen. Det svindlade lite att titta upp på allt glas. Han funderade på vem som skulle tvätta alla rutor när han såg henne. Hon stod längst upp på taket, lutad över kanten med dom vita vingarna utbredda som för att hålla emot hennes vikt i blåsten. Han tvärstannade. Hon lyfte handen, en liten vinkning som han besvarade utan att tänka. Sen var hon borta igen. Han kände sig upprymd. Det jublade i bröstet på honom av någon okänd längtan efter äventyr. Hon var kvar. Visslande fortsatte han mot skolan, stoppade in minnet av de vita fjädrarna som sett ut att vara pudrade med guldstoft i ett hemligt rum och stängde dörren.
Hon kände på sig att något var väldigt fel. Hon hade alltid varit mottaglig för hur andra mådde, kunnat läsa av stämningen i ett rum redan när hon var liten. Sen hon hade fått barn var det ännu påtagligare. Hon visste nästan alltid om det hade hänt honom något i skolan, kände på sig om han skulle komma hem glad eller om hans astma hade fått grepp om honom. Den hårda knuten i magen som hon hade haft i flera dagar vred sig oroligt. Något var på väg att hända. Till slut gav hon efter. Hon drog på sig jackan, sa till sin kollega att hon måste hem och småsprang till bussen. Halvvägs hoppade hon av, och började springa mot skolan.
!!Det är försent!!
Paniken rev i bröstet på henne.
Han satt ensam på lunchen, och ensam i klassrummet. Han hade vänner, men bara ytligt, ingen som han ville anförtro sig åt eller bjuda med hem. Han tänkte mycket på det, att han mådde så fint med bara sig själv som sällskap. Det oroade andra dock. Han kände på sig att det skulle ändras en vacker dag. Tills dess…tja, då satt han gärna själv. Han tog ett rejält bett av den röda äpplet, saften rann längst hakan och precis då såg han henne. Han svalde så fort att han nästa storknade. Hon stod allra längst bort i korridoren, som en vit skugga. Vingarna syntes inte, han antog dom låg längst med hennes rygg. Hon vinkade ivrigt åt honom att komma. Konstigt nog verkade ingen annan se henne. Barnen vek runt henne, som om dom kände att något stod där men inte riktigt kunde se. Han stoppade ner inhalatorn i bakfickan, reste sig på något darrande ben. Hon tittade stadigt på honom och höll ut handen. Han kände sig rädd. Upprymd och rädd. Hon tog hans hand i sin lilla, den var torr och varm.
“Var inte rädd.” sa hon mjukt. Hennes röst lät som en klocka. En sån i guld som mormor brukat ta fram och hänga i granen varje jul.
“Var inte rädd” sa hon igen. “ Det är dags att gå”