När mamma kom in på mitt rum och drog upp rullgardinen hade det snöat. Jag klev ur sängen och sprang fram till fönstret för att beundra det vita täcke som bäddat in trädgårdens rabatter, äppleträd och grusgångar i mjuka former. Även dammen där isen låg frusen och kaveldunen stack upp ur snön, var inbäddade.
Efter frukost fick jag snabbt på mig pjäxor, jacka, mössa och vantar och gick ut på trappan där snön var bortsopad. Tidigare på morgonen hörde jag det välbekanta ljudet av sopborsten som slog mot trappräcket av metall. Det var säkert pappa som sopade. Han brukade vara tidigt uppe för att förbereda arbetsdagen i affären som låg i grannhuset. Lördag innebar sista arbetsdagen för veckan och slutade redan klockan 13.00. Jag fortsatte ned för trappan, ut genom grinden som tjongade igen med sitt metalliska ljud och gick ut på vägen som nu hade snövallar på vardera sida efter snöplogen. Snön hade packats till så att det gick att åka kana på några ställen. Det var fortfarande mulet men solen anades bakom molnen och grådiset. Fukten och frosten hade över en natt förvandlats till något mjukt och vitt.
Ett pirrande kändes i bröstet. Vinter – jag tyckte om vintern nästan lika mycket som sommaren eller kanske lika mycket men på olika sätt.
Affärsgården var skottad och vid ingången stod snöskovlar och en sopborste lutade mot väggen bredvid en stor snöhög. Lördagsruschen hade börjat så smått och kunder var på väg in för att fylla på förråden inför helgen. Affären var en lanthandel i norra delen av samhället där det gick att köpa allt från smör, mjölk, jäst i lösvikt, socker och mjöl – till spik, målarfärg,, gångjärn och cement. Ja, även lakansväv, brodergarn och porslinssaker kunde inhandlas. Idag var det inte affären som lockade utan jag slank snabbt förbi mellan diskarna, in på kontoret och vidare in i lägenheten där farmor, Sivert och Kerstin bodde – för att få veta säkert att vi skulle åka till Mobäcken och dra upp ekan. Jag möttes av svarta mellanpudeln Bisse som glatt viftade på svansen och var faster Kerstins hund. Farmor satt vid köksbordet med sitt förmiddagskaffe och jag fick en stramsnäll blick över glasögonen till hälsning. Farbror Sivert som varit på Shelltappen och tankat bilen, kom just in från köksfarstun. Han och Kerstin slog sig ned vid köksbordet med kaffekopparna som farmor dukat fram. Där fanns även ett saftglas som fylldes med röd saft. Jag var för otålig för att sitta ned men tog en veteskiva när jag blev bjuden. Den och saften slank snabbt ned i magen.
Förmiddagskaffet var avklarat och snart satt vi i Opeln som Sivert backade upp på affärsgården och ut på vägen. Äntligen var vi på väg till Mobäcken som låg ett par kilometer norr om samhället och var ett stycke land som funnits i släkten sedan mitten av 1850-talet. En gård med skog och jordbruksmark. Mangårdsbyggnaden röd med vita knutar, stora ingången med verandan mot öster och köksingången på sjösidan åt nordväst. Ladugård med stall, ved- och vagnbod, hönshus och tvättstuga. Närmast sjön, som var en vik av Vänern, områden med tallar och stora enbuskar, alar, björkar och vitsippsmarker. Långa stenstränder och korta sandstränder. Badställen som Tvättberget, Talludden med Smöret och Dykarsten.
Sandbotten med rippels, formade av vind och vågor. Sandbankar när det var lågt vattenstånd. Och den steniga lilla viken som gränsade till sankare marker där ekan låg uppdragen på en flat klipphäll. På sensommaren och hösten kändes en omisskännlig doft av rutten vass som försvann när marken låg frusen. Ekan var ordentligt uppdragen och förtöjd i en välväxt tall en bit från vattnet. Idag när snön lagt sig i ett tillräckligt tjockt täcke, skulle den transporteras till vinterförvaringen i ladan.
Vid bogseringen av ekan efter Siverts bil brukade jag och mina storebröder sitta i och åka med. I år var det bara jag och kanske Bisse som ville åka. Vägen från gården ner till sjön var två hjulspår med grässträng i mitten och med snön blev föret perfekt för transporten av ekan. Bogseringslinan kopplades fast i bil och båt och ekipaget satte i gång med ett litet ryck när Sivert placerat sig bakom ratten och släppt upp kopplingen. Jag satt på platsen i fören med Bisse i knät som också spratt till när rycket kom, hoppade ur min famn ner i snön och fortsatte skällande att springa bredvid. När Sivert fått upp farten sprutade det upp lite snö vid fören och känslan av den kalla snön i ansiktet blandad med lukten av avgaser som då och då stack i näsan var härligt speciell.
Nu sken solen och snön gnistrade när ekipaget med ekan susade förbi kohagarna efter att vi passerat le´t som markerade att vi kommit fram till de brukade markerna närmare boningshuset. I sista kröken efter uppförsbacken mellan stenblocken sladdade båten till lite extra och det pirrade till i maggropen. Sivert svängde upp med bilen framför stora dörrarna till ladan, stängde av motorn och jag klev ned i snön.